Sidor som bilder
PDF

antalet färre, dock varit till vidd, förmögenhet och handelsrörelse mycket betydligare än sedermera. Det då ännu till Danmark hörande Lund, en bland Nordens rikaste städer, gaf endast genom sitt myntverk konungen i årlig skatt 1200 skålp. silfver och 8 skålp. guld. Skeninge räknade 1800 borgare och 4000 köpsvenner, och mellan sina tullar en half mils längd. Söderköpings stad var så folkrik, att till ledande af dess ärender fordrades fyra borgmästare, och hade så stor rörelse, att man år 1419 fick låna 3000 mark lödig *) mot pant af blott ett års derifrån inflytande tullinkomster*). Många städer inuti landet t. ex. Ekesjö, Linköping, Vadstena, Orebro m. fl., drefvo utrikes handel och hade för sådant ändamål ännu omkring 1538 egna på hafvet gående fartyg. Visby räknade inom stadsmurarna 12,000 borgare utom den stora skara, som bodde i förstäderna, hvilka delvis sträckte sig en half mil utom den egentliga staden. Främmande handelsfartyg gingo in i Mälaren och drefvo köpenskap i flere der belägna städer, så att t. ex. vid Strengnäs marknad infunno sig många utländska handelsmän, och i synnerhet lybeckare, och den tillströmmande folkmängden var så stor, att den icke rymdes i staden. Mer eller mindre sådant tyckes förhållandet hafva varit i de handelsstäder, hvilka till följe af passande läge och gynnande omständigheter sjelfmant uppstått. Men derjemnte blef handels-rörelse så in- som utrikes bedrifven af också landtmännen och från en mängd utefter kusterna befintliga landthamnar. Denna handelns blomstring har, som nämndt är, af några blifvit betraktad som en följd af den frigenom de många historiska källskrifter, som från besagde århundraden återstå. Med antagande af anonymens åsigt härutinnan hafva vi densamma följt och vidare utfört, i detta kapitel med hänsyn till handeln, och i det 25:te till landtbruket. het från tvång och reglementen. som yrket ursprungligen fått åtnjuta och länge sökte bibehålla. Redan under Folkunga-tiden och sedermera har man dock, och troligtvis till följe af hansestädernas inflytande, börjat införa flere tvångsåtgerder till gynnande af stadsboarna på landtfolkets, och af de större städerna på de smärres bekostnad. Så har man redan under dessa tider förbjudit både frälsemän, prester och bönder all slags handelsrörelse på landet, och genom andra föreskrifter likaså småstäderna all sjelfständig utrikes köpenskap, hvilken sålunda skulle förbehållas endast åt de större. Dessa och andra likartade stadgar kunde likväl ej till handels-rörelsens hejdande utöfva någon allmännare och afgörande inverkan. Ty för att kunna med eftertryck och öfverallt skaffa dem åtlydnad, dertill var samhällsordningen ännu allt för svag och ofullkomlig, folkets vana vid sjelfrådighet allt för stor, dess känsla för naturlig rättvisa allt för kraftig. Helt annorlunda blef det, sedan genom Gustaf den förste samhälls-ordningen blifvit utbildad och förstärkt, så att regentmagten kunde ojemnförligen bättre än förut göra sina föreskrifter åtlydda. Denne konung och hans efterträdare under vid pass 200 år hafva liksom de flesta den tidens regenter fortgått på nyss beskrifna reglementerings- och privilegiebana. De hafva derigenom, som några tro, så skadat både landsbygd och städer, både åkerbruk och handel, att dessa under 15- och 1600talet förlorade det välstånd, de under 13- och 1400talet uppnått. Förhållandet med landtbruket skall beskrifvas, när vi komma till framställningen af detta ämne. Här sysselsätta vi oss med städerna och handeln och skola anföra åtskilliga prof på de reglementen och prohibitiva tvångsåtgerder, som under åren 1523–1718 på dem lades och ännu sistnämnde år voro till största delen lagligen gällande. Vi betrakta först några bland de reglementen, som angingo rörelsen inom hvarje stad serskildt, och hvilka än här än der voro tidtals gällande. Ingen fick blifva handelsman, som ej kunde inför vederbörlig ämbetsmyndighet visa, att han till bedrifvande af köpenskap egde behöflig förmögenhet och derjemnte behöfligt förstånd. Ingen köpman fick bygga flere skepp, än magistraten pröfvade nödigt. Ingen annan än dertill för hvart slags varor förordnad månglare skulle få inköpa af allmogen införda ätliga varor, och detta blott mot i taxan bestämda pris. Ingen fick hos köttmånglare, bagare, bryggare köpa någon vara, utan att anmäla det hos uppsyningsmannen och derför erlägga accis. Bland köpmännen infördes handelns s. k. partering, d. v. s. att ingen fick handla med mer än ett visst slags varor. Detta gick stundom så långt, att ingen krögare eller gästgifvare fick sälja mer än ett slags dryckesvaror. I städerna fick ingen slagta boskap hemma i sina hus, utan det skulle ske genom någom bland de dertill anställda slagtarna. I Stockholm fick ingen slagtare sälja råa hudar åt någon, som bodde utom staden. Det bestämdes ock, huru stort antal handtverkare af hvarje slag skulle få finnas i hvarje stad; t. ex. i Nyköping 6 skomakare, 10 skräddare; i Linköping 2, i Vadstena blott en guldsmed, i Stockholm 6 kopparslagare, 12 murmästare o. s. v. Om så behöfdes, kunde vi lätt anföra en mängd likartade stadgar, genom hvilka rörelsen inom hvarje enskild stad betydligen försvårades. Detta var händelsen också med förhållandet sjelfva städerna emellan, såsom nedanstående exempel ådagalägga. Mest i ögonen fallande är det sätt, hvarpå Stockholm gynnades. En mycket gammal och länge upprätthållen stadga förböd de flesta städerna vid Bottniska och Finska Vikarne drifva omedelbar utrikes handel, utan tvang dem att i stället vända sig till Stockholm. De fingo ej heller utskeppa matvaror till någon annan ort än Stockholm, åtminstone icke till någon längre i söder belägen stad. Utländningar förbjödos segla in i Mälaren, till följe hvaraf alla vid nämnde insjö liggande städer förlorade sin förra utrikes handel och gjordes beroende af hufvudstaden. Gefle, som hade rättighet drifva utrikes handel, förböds att dertill begagna mer än 6 fartyg, och derjemnte att utföra matvaror till någon annan ort än Stockholm. Men äfven denna stad fick stundom vidkännas följderna af det reglementerande handelstvånget, och åtskilliga band lades på dess handel i landsorterna, på det, sade man, dervarande småstäder måtte ega bestånd. Hvarje stad hade sin enskilda s. k. småmarknad, hvilken ingen främmande handelsman fick begagna. Köpmännen i Norr- och Söderköping förbjödos drifva handel på marknaderna i Linköping, Skeninge och Vadstena; de skulle ej heller få utborga varor åt någon annan allmoge än den i Ostanstång, ty af den i Vestanstång skulle Skeninge och Vadstena hafva sin näring. På Göteborgs begäran blef Kongelfs utrikes handel inskränkt. Indelningen i stapel-, upp- och bergsstäder med olika privilegier och handels-områden förorsakade ock många svårigheter och blef 1624 mycket öfverklagad. Flere in i landet belägna städer förlorade sin förut innehafda rättighet till omedelbar utrikes handel. Stapelstäderna fingo ej drifva någon köpenskap i bergslagen, hvilken rörelse var förbehållen åt uppstäderna; dessa blefvo deremot stängda från all utrikes handel, hvilken var förbehållen åt stapelstäderna. För att gifva ytterligare kraft åt sistnämnda påbud stadgades, att, om en utländning borgade något åt en uppstadsbo, skulle han förlora både vara och betalning. Denna sednare skulle dock af uppstadsboen erläggas, men åt en kronans ämbetsman och till fördelning mellan staten och Stockholm; – likaså om en stapelstads-köpman borgade varor åt en innevånare i bergslagen. Rättskänsla och tidomständigheter föranledde visserligen flere undantag från dylika band. I allmänhet låg dock öfver hela riket en mängd reglementerande tvångsåtgerder af alldeles samma art som dem, vi här anfört. Naturligt är, att en sådan lagstiftning skulle mycket försvåra i synnerhet de smärre städernas handelsrörelse. Dessa blefvo derjemnte föremål för ganska våldsamma åtgerder. Man befallde stundom, att de skulle rifvas och borgrarna till andra städer afflytta. Sådana påbud utfärdades för Oregrund 1530, för Jakobstad och Brahestad 1680, för Linde 1688, för Filipstad 1695 och 1727. Befallningarna gingo väl icke i verkställighet, men måste sprida mycken oro och förlama arbetshågen. Bland de många tryckande reglementerings-banden fanns knappt något så förtryckande som det nämnda förbudet för de flesta städerna vid Bottniska och Finska Vikarna att drifva omedelbar handel på utlandet, men i stället tvang dem att i Stockholm *) sälja sina egna och köpa utlandets varor. Det var i synnerhet Gustaf Adolf, som genom förordningar af 1614 och 1617 gaf utsträckning och kraft åt detta gamla för Stockholm mycket gynnande men för ofvannämnde sjöstäder och deras omgifvande orter ytterst skadliga lagstadgande Dessa och dylika reglementerande åsigter blefvo sedermera vidmagthållna. Dock förspordes högljudda klagomål öfver följderna, nämligen att en mängd städer mer och mer försvagades. Riksförmyndarne 1660–1672 med sin benägenhet för större näringsfrihet, vidtogo flere andra lindrande åtgerder. Men derefter kom Karl den elfte med sin starka benägenhet för reglementerande förmynderskap och med sin vanliga kraft, och nu blef systemet i all dess stränghet genomdrifvet, såsom flere nyss anförda exempel ådaga

*) Andra säga 24,000 riksdaler. *) Måhända ock skatter.

*) Några få andra städer t. ex. Gefle och Åbo, hafva åtnjutit ett likartadt privilegium, men hade icke mägtat deraf draga någon större fördel under sin täflan med det närbelägna Stockholm.

« FöregåendeFortsätt »