laggt1). Karl den tolfte behandlade saken på samma sätt. Den mängd än mer småaktiga och tryckande påbud, som under åren 1716–1718 utfärdades, voro dock alster, icke af något system, utan af behof och begär att på ett eller annat sätt frampressa medel till krigens fortsättande. Vi hafva, som sagdt är, med någon utförlighet beskrifvit dessa den föregående tidens förhållanden för att visa, hurudant härutinnan tillståndet var, när frihetstiden inträdde. Till nu uppräknade från fordna tider ärfda hinder för handelns upphjelpande kom också ett annat af dåtidens förhållanden alstradt och äfven detta ganska svårt, nämligen den fullkomliga vanmagt, hvari både yrke och yrkesmän nedsjunkit. Rikets handel var 1718 alldeles förstörd, dess handelsflotta nästan tillintetgjord, dess borgerskap utarmadt, förminskadt till en tredje- stundom en fjerdedel mot förut 2). Så djupt var det fattigdoms-elände, hvari denna vigtiga del af svenska folket, denna vigtiga del af samhälls-lifvet blifvit nedsänkt. Handelsyrket led således på en gång af svåra, mycket tryckande reglementerings-stadgar och af en svår och mycket tryckande nöd. Det var från detta i dubbelt hänseende olyckliga tillstånd det skulle genom frihetstiden återupphjelpas. FRIHETSTIDENS ÅTGERDER TILL HANDELNS ÅTER UPPHJELPANDE. De skadliga tvångsbuden från Karl den tolftes sista år blefvo genast aflysta. Till främjande af handelsrörelsen vidtogos ock flere åtgerder. Nederlags-frihet blef åt städerna beviljad och ett konvojkommissariat inrättadt. I de förnämsta utrikes handelsstäderna förordnades konsuler, som skulle biträda dit kommande svenska handlande, och med 1) Se ock 18. 122-137. 2) 26. 136-138. 28. 89. 33. 147. barbaresk-staterna blef längre fram en betryggande öfverenskommelse afslutad. I det hela följdes dock prohibitiv- och reglementerings-systemet länge nog. År 1724 utfärdades produktplakatet, och år 1731 likaledes privilegier för det ostindiska och 1738 för det levantiska handelskompaniet. År 1739 kommo Hattarna till väldet och det medelst understöd af mägtiga intressen inom både handels- och fabriksverlden. Till besagde två bundsförvandters fördel, troligtvis ock af egen öfvertygelse, beslöto nu Hattarna att icke blott vidhålla det förra systemet i allmänhet, utan ock att drifva det än högre. De gingo härutinnan slutligen till ytterligheter, som voro både för näringarna sjelfva ganska besvärliga och för landtmännen och för öfriga skattdragande medborgare mycket betungande. Vi hafva redan tillförene 1) utförligen beskrifvit dessa åtgerder och behöfva ej med de många enskildheternas återupprepande borttaga läsarens tid. Men vid 1765 års riksdag kommo Mössorna om igen till magten. Då uppträdde ock Chydenius med sina förut omtalade frihandels-läror. De väckte mycket uppseende, men kunde icke göra sig gällande. Tanken var alltför ny och stor att ännu kunna af allmänheten i sin helhet uppfattas. Den innebar ock svåra hotelser mot de betydliga fördelar, en mägtig samhällsklass skördade af de gamla lärorna och af många på dem grundade inrättningar. Åsigten, sanningen var dock uttalad, och det af en svensk man. Vanligen tillerkännes upptäckts-äran af det fysiokratiska systemet åt Frankrike och åt året 1758, och af det industriella åt England och året 1776. Grundtankarna i båda voro dock redan förut i Sverge uttalade och framlaggda, de fysiokratiska under riksdagarna på 1740-talen, och de industriella under riksdagen 1765. Sina frihandels-läror mägtade väl Chydenius icke i deras allmänhet genomdrifva. Men i ett enskildt 1) 38. 133-146 och ganska vigtigt fall lyckades han dock göra dermed beslägtade åsigter gällande. Det var nämligen i mycket genom hans bedrifvande, som vid samma riksdag afskaffades de ofvan omtalade föreskrifter, som till fördel för Stockholm tryckte, man må vål säga förtryckte de kring Bottniska och Finska Vikarna liggande städerna 1). I likhet med denna åtgerd har ock frihetstiden och i synnerhet riksdagen 1765 afskaffat flere andra orättvisa stadgar, som förut hvilade öfver handeln och stadsmanna-rörelsen, och Sverige tog också derigenom ett stort steg framåt på samhälls-utvecklingens bana. HANDELN UNDER FRIHETSTIDEN. Betraktom nu det sätt, hvarpå Sverges handel utvecklade sig till följe af grundsatserna sjelfva, och af styrelsernas åtgerder samt folkets anlag och verksamhet. I allmänhet taget gick denna näringsgren i synnerhet under sednare frihetstiden betydligen framåt. Det första året efter 1718 bestod handelsflottan af blott 100, men hade redan 1724 uppgått till 348 fartyg. Efter produktplakatets utfärdande sistnämnda år steg den med ökad fart. Under åren 1743-1747 byggdes 694 och under åren 1749— 1764 säges handelsfartygens antal hafva uppgått till 7,949 2). Förhållandet mellan ut- och införsel blef för Sverge mer och mer gynnsamt. År 1724 ansågos lurendrejerierna stiga till ett värde af 4, och handels-undervigten till 3 millioner. År 1769 sägas lurendrejerierna hafva i det närmaste upphört3) och 1) 41. 136, 137. 43. 142, 143. 2) Härefter torde några tillförene (33, 212) gjorda uppgifter böra rättas. Men i alla dessa hänseenden äro källornas uppgifter mycket olika, och ämnet har icke på långt när blifvit till full visshet utredt. 3) Andra påstå motsatsen. och i stället för den förra undervigten visade sig till Sverges fördel en öfvervigt af mer än 2,000,000, allt d. s. m. . 1) Förnämsta utförseln bestod i bergverkens, skogarnas och sillfiskets afkastning. Om de två förra är redan taladt. Sillfisket blef under frihetstiden mycket gifvande. Utförseln af denna vara steg 1724 till ett värde af 108,311; men började 1755 årligen och betydligen ökas och steg år 1772 till 2,137,000 allt d. s. m., då motsvarande 190,000 t:r 2). Det lemnade ock till utförsel en mängd tran, år 1762 t. ex. 1,320 fat. Införseln bestod förnämligast i spannemål, tobak, 1) Nedanstående tabell visar i d. s. m. några exempel på förhållandet. Ofvanstående uppgifter äro blott spridda och ofullständiga; ämnet har, som sagdt är, ännu icke blifvit vetenskapligen utredt. En uppgift är, att 1768 utförseln af inhemska varor (produits naturels) stigit till 11,730,998, men införseln, den förtullade till 7,605,875, den inlurendrejade till 2,400,000; Sverges vinst således till 1,725,123, allt d. s. m. Enligt Malmström (4, 392) och Arnberg, s. 156 har för åren 1749— 1753 undervigten i handel stigit till 5,300,000, hvilken dock för åren 1756-1759 förvandlades till en öfvervigt af 2,300,000, allt d. s. m. 2) År 1768 utfördes 151,483 t:r, hvilkas värde efter ungefär 16 d. s. m. för t:n steg till 2,423,728 d. s. m. Mesta sillen fördes till Östersjöns östra hamnar. *) Enligt en annan källa 3,713,349. vin, specerier och salt. Nedanstående tabell visar i d. s. m. värdet af några de förnämsta articklarna 1). År 1770 räknades i Sverge 388 grosshandlare och 1,164 kramhandlare. Med hänsyn till utrikes handeln gingo 2) öfver Stockholm ungefär sju trettondedelar af utförseln och hälften af införseln; och öfver Göteborg fyra eller fem trettondelar af den förra och en sjundedel af den sednare; det öfriga genom de andra stapelstäderna. Ungefär två tredjedelar af utrikes handeln drefs på kusterna kring Östersjön. Af rörelsen på Vesterhafvet ansågs den med Spanien och Portugal mest lönande. Ostindiska kompaniet fortgick med några mindre förändringar och för kronan ökade inkomster ungefär på samma sätt som före 1751 och ansågs gifva sina delegare en vinst af stundom 38 proc. årligen. Under åren 1756-1759 skall rikets årliga inkomst deraf hafva stigit till 170,000 d. s. m.3) Som hinder för svenska handelns än högre uppblomstring blefvo utom ofvan uppräknade också många andra och vigtiga omständigheter anförda; t. ex. att svenskarnas utblottade tillstånd 1718 gjorde dem lång tid derefter oförmögna till sådana företag, som fordrade stora kapital; att svenska folkmängden sammansmält till så ringa antal, att den ej medgaf en sådan arbetets fördelning, som för större industriella företag är nödvändig; - att de vid krig och äfventyr vanda svenskarna hyste en viss 1) År. Säd. Tobak. Specerier. Vin. Salt. Silke. Kläde. 1724. 1,407,234. 348,180. 343,223. 316,154. 621,937. 124,872. 247,727. 1746. 1,600,000 *) 600,000. 400,000. 600,000 450,000. 975,000. 2) Uppgifterna gälla blott förtullade varor. 3) Man ville 1766 visa, att till följe af de eftergifter, som 1752 gjordes åt Ostindiska kompaniet (41,118) hade staten följande åren haft af nämnde kompani 1,500,000 d. s. m. mindre än den bort hafva. Statskontorets dispositioner visa dock, att staten har från det samma år 1763 uppburit en summa af 704,270, år 1766 450,000 d. s. (måhända reducerade medel?). * Sedermera och till följe af hastigt ökad brännvinsbränning har under förra hälften af 1750-talet sädesinförseln stigit till stundom 5, nära 6 millioner årligen. Se kapitlet om brännvinet. |