Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors]

ovilja mot industri-idkarens yrken, arbeten, sparsamhet och beräkning; att t. o. m. många industri-idkare sjelfva missaktade sina yrken; att förmögna handelsmäns söner fördenskull sträfvade efter att blifva ämbetsmän och häldst officerare 1). Detta gick så långt, att man i rådet föreslog, det sådana handelsmäns söner borde med premier uppmuntras till vidhållande af fädernas yrke 2); - ytterligare, att den förmögenhet, handels- och näringsidkare samlat, blef snart från deras yrken bortryckt genom sönernas inträde på ämbetsmannabanan och döttrarnas giftermål med adliga herrar; man påstod, att på sistnämnde sätt hade under åren 1719 -1769 ej mindre än 150 tunnor guld, d. v. s. 15 millioner d. s. m. öfvergått från borgerskapet till adeln; att fabrikerna sysselsatte sig med förädling, mindre af inhemska lättare tillgängliga råämnen t. ex. jern, än af utländska, som måste med dryg kostnad införskrifvas; - att genom många lätthelgdagar och s. k. frimåndagar mycken tid bortspilldes till förlust för både arbetare, arbetsgifvare och riket; — att handeln led mycket genom den år 1719 åter pålaggda Öresunds-tullen och än mer genom de rika engelsmännens tryckande förmynderskap. Den jordbäfning, som 1765 förstörde en stor del af Lisabon, medförde ock åtskilliga svårigheter och förluster äfven för svenska handeln.

Att denna oaktadt så många och stora hinder kunde göra så betydande framsteg, som dem vi här ofvan beskrifvit, torde kunna tillskrifvas icke blott de privilegier och fördelar, med hvilka en del af densamma gynnades, utan ock några af regeringen vidtagna åtgerder; samt freden, den välgörande freden, äfvensom förnuftet, det välgörande menniskoförnuftet och dess förmåga att också under

1) 33. 197, 198. 38. 129, 46.

2) Rådsprot. 10 Jan. 1757.

[ocr errors]

Det säges ock, att Nordencrantz i sin ifver sagt, det söner, som öfvergåfvo fädrens näringsyrke, borde göras arflösa.

mycket svåra omständigheter bereda väg för sin verksamhet.

Ett för handelns uppblomstrande vigtigt villkor består i lättad samfärdsel. Man insåg äfven, att i Sverge förefunnos flere lägenheter till upptagande af nya och vigtiga kanaler och likaledes, att sådana skulle medföra stort gagn för både handel och landtbruk 1). Under dittills varande förhållanden måste näml. varornas fram- och återforsling vanligtvis ske landvägen, hvarigenom rörelsen försinkades, varorna fördyrades, och landtmannen lockades underhålla en eljest obehöflig mängd hästar, hvilka drogo mycket af det bästa fodret från ladugården och derigenom minskade dennas afkastning. Atskilliga kanaler blefvo fördenskull dels påarbetade, dels påtänkta. Slussarna i Göta elf 2) blefvo ock år 1752 till en del färdiga, och man sökte anskaffa medel till hela farledens fulländning. Hjelmare gamla nu förfallna slussverk begynte ombyggas år 1770. Man föreslog ock en mängd andra dylika anläggningar, t. ex. förbindelser mellan Mälaren och Östersjön förbi Södertelge, mellan Vettern och Östersjön genom Bråviken eller Slätbaken, mellan Päjäne och hafvet, mellan Fryken och Venern 3) m. fl. Men ingen bland dem kunde bringas till verkställighet, emedan hvarken staten eller enskilda egde dertill behöfliga medel. Pechlin sökte dock med egen och dryg kostnad åstadkomma nyttiga farleder mellan Roxen och några småländska vattendrag.

Ett till handelns historia hörande mer enskildt ämne är

1) Märkligt nog har Fersen talat mot kanalanläggningar såsom skadliga för landet, emedan de skulle taga forselförtjensten från allmogen; det är ett drag af den tidens rådande regle

menterings-begär.

2) 38. 131.

3) Rådsprot. 15 Dec. 1755.

TULLVERKET.

Förhållandet under åren 1719-1738, nämligen huru tulluppbörden blef från och med 1726 åt enskildt bolag bortarrenderad; huru genom strängare tillsyn lurendrejerierna derefter något hejdades; huru staten på detta sätt fick en årlig inkomst af vid pass 1,400,000 d. s. m.; huru nu liksom efteråt tullsatserna blefvo till skydd för inhemsk näring högt uppsatta; detta allt jemnte tvisterna om åtgerdens nytta eller skada är redan berättadt 1).

Under åren 1738-1751 fortgick nämnde tullarrende med ungefär samma villkor och samma följder som förut 2); likaså under, åren 1752— 1764, dock uppgifves kronans inkomst för denna tid någon gång till blott 991,188 3). I sin helhet hade dock handeln växt. Det antogs derföre, att äfven arrendatorernas vinst likaledes stigit, stundom trodde man ända till 400,000 d. s. m. årligen. Detta väckte uppmärksamhet, och reduktions-riksdagen 1765 beslöt att upphäfva arrendet och att årligen medelst kronans tjenstemän besörja tulluppbörden, i hopp att derigenom öka kronans inkomster.

Under de följande åren blef ock tullverket på sistnämnde sätt förvaltadt och med vinst för kronan1).

Statens inkomst af tullverket steg 1771 till 2,636,174 och för 1772 till 2,375,940, allt d. s. m.3)

1) 33. 224-227.

2) 38. 132. Der uppgifves förpaktarnes årliga vinst till 60,000. Andra uppgifva den till 3-400,000.

3) Stundom uppgifves dock för åren 1760-1764 mycket större summor.

4) Cantzlers memoirer s. 338 visa, att tullinkomsten 1768 var 195,089 d. s. m. större än 1767, hvilket ytterligare ådagalägger, att reduktions-riksdagens (1765) åtgerder icke verkade på handelsrörelsen så ofördelaktigt, som Hof-Hattförbundet påstod (41. 235-249).

5) Statskontorets Dispositioner. I Allm. Tidn. d. 5 Nov. 1770 finnes införd nedanstående officiella uppsats öfver rikets inkomst af sjö- och landtullarna:

TJUGUFJERDE KAPITLET.

FABRIKER.

Alla sådana voro år 1718 i det närmaste tillintetgjorda, och Sverge måste från utländningen köpa t. o. m. hästskor, spik, tegel, glas o. s. v. .1)

De åtgerder, som till dessa näringars återupphjelpande vidtogos, voro ända till 1765 års riksdag grundade förnämligast på det prohibitiva reglementerandet och på sådana med merkantil-systemet beslägtade åsigter, som nyss blifvit i afseende på handeln beskrifna. Vi anföra de mest framstående bland dem. Under de gamla Mössornas styrelse 1719-1738 blefvo år 1724 alströmerska manufakturverken anlaggda och med betydliga fördelar understödda, och derefter likaså flere andra fabriker. Dessa Mössregeringens åtgerder jemnte dervid anförda både skäl och motskäl äro redan för läsaren framlaggda 2).

[ocr errors]

Under åren 1739-1751 fortgick det nu till magten komna Hattpartiet på samma bana, dock med ökad både fart och ensidighet 3); likaså under åren 1752–1764, numera dock under ständigt I växande motstånd. Mer och mer utbildade sig nämligen en häftig ovilja mot såväl prohibitiv- och fabriks-systemet i allmänhet, som i synnerhet mot dess enskilda här i Sverge mest framstående företeelser Alingsås och Vedevåg.

Striden mellan båda systemen antog i många 2,112,000 År 1764.

År 1759..

[ocr errors]

1760.

[blocks in formation]

2,764,000

2,150,000

>> 1766.

2,115,000

[merged small][merged small][merged small][ocr errors][merged small][merged small]

>> 1763. ....: 2,493,000

Enligt denna källa har under arrendeåren 1759-1765 kronans tullinkomst varit betydligen större än de här ofvan efter den 1765 tryckta berättelsen om tullarrendet angifna summorna. Vi anmärka men kunna ej förklara olikheten.

1) 26. 142. 33. 213.

2) 32. 201, 202.

3) 38. 132-144, hvarest de högst skadliga öfverdrifterna äro utförligen beskrifna.

fall karakteren af en strid mellan städerna och landet. Båda parternas allmänna skäl och motskäl hafva förut blifvit anförda. Här vilja vi dock inrycka några bland dem, som åberopades företrädesviş i afseende på fabrikerna.

Hattarna uppgåfvo, att Sverge 1764 hade 560 fabriker. Mössorna gjorde deremot flere inkast, t. ex. att många bland dem funnos blott på papperet, ej i verkligheten; — att andra oaktadt dryga statsanslag förde ett tynande lif; -- att tillverkningarna icke i mängd motsvarade landets verkliga behof, ej heller i godhet dess skäliga fordringar; att fabrikernas arbetare, som 1761 räknades vara 18,600, redan 1764 nedsjunkit till 14,270, och att orsaken till både det ena och andra vore att söka i dels förvaltningens, dels många fabriksidkares vårdslöshet, slöseri och egennytta 1). Hattarna uppgåfvo, att alla af staten understödda fabriker hade under åren 1739-1764 sammanlaggda tillverkat varor för ett värde af 89,852,377, och att Sverge derigenom haft en insparad vinst af 38,118,435. Men motståndarne ville nedpruta summan och anmärkte tilllika, att under åren 1727-1764 hade staten till dessa fabrikers understöd gifvit öfver 11,700,000, allt d. s. m.

Anfallen mot besagde fabriker kommo från flere håll, från handtverkare och enskilda fabriksidkare, hvilka sågo sig undersålda genom sina af staten understödda medtäflare;- från landtbrukarne, hvilkas arbetare bortlockades till fabrikerna; från allmogen, som ej ville med sina skattebidrag upprätthålla tillverkningen af öfverflödsvaror, som blott högre samhällsklasser begagnade; — från många medborgare, som upptäckt den myckna vårdslöshet, egennytta och partiskhet, som egt rum vid understödens utdelande; - och slutligen från största delen

1) En orsak låg ock deri, att riksdagen 1760 minskade sina åt fabrikerna gifna understöd.

Fryxells Berätt. 46.

15

« FöregåendeFortsätt »