Sidor som bilder
PDF

af rikets innebyggare, hvilka alla för att skaffa understödsmedel åt de konstgjorda fabrikerna måst åtaga sig ökad skatt, och sedermera för att skaffa dem afsättning måst köpa deras sämre och dock dyrare tillverkningar i stället för utländningens bättre och prisbilligare varor *). Dessa skäl talade högt till egennytta, rättskänsla och fosterlandskärlek och blefvo dessutom af Mössornas partihat och engelsmännens näringsafund bjert framhållna och mycket förstorade. Båda sidorna hade utmärkta sakförare. En bland de förnämsta för prohibitiv-systemet var Erik Salander. Delegare i fabriker och kommissarie i manufaktur-kontoret, hade han både som näringsidkare oeh ämbetsman egnat uppmärksamhet och kärlek åt dessa ämnen. Han utgaf angående dem åtskilliga skrifter, som vittnade om både nit och lärdom och skaffade honom kallelse till ledamot i Vetenskaps-Akademien. Till hvilka öfverdrifter likväl han och troligen flere inom partiet kunde gå, ses af nedanstående hans 1754 uttalade läror. Man bör, påstod han, förbjuda all husväfnad till salu, ty sådana klåp- och kladd-slöjdare skada manufakturerna; förbjuda landtbefolkningen all sådan näring, ty den hör blott till städerna; förbjuda små uppstäder drifva finare fabriker, ty dessa tillhöra egentligen de större stapelstäderna; förbjuda anställandet af flere handtverks-mästare, än hvar stad behöfver. Deremot borde man öka antalet af arbetare, främja dessas giftermål för att än flere dagsverkare; men qvarhålla dem alla i fattigdom, ty eljest arbeta de icke o. s. v.*) Till fabrikernas gynnande beslöto ock ständerna, att hvarje kramhandlare skulle vara förbunden att årligen till ett visst belopp och till utsäljning inköpa nämnde fabrikers tillverkningar. Dessa åsigter och åtgerder voro en till ytterlighet drifven utbildning af de grundsatser, man redan 1739–1751 antagit *), och visa, till hvilka öfverdrifter man stundom lät sig förledas. Dessa gillades väl af många, men kunde icke göra sig lagligt gällande, ty de stridde allt för uppenbart mot både förnuft och rättskänsla. Höpken talade ock gång efter annan mot hvarje näringarna laggdt tvång. Allt sådant, sade han, är i sig sjelft ett verk af okunnighet, egennytta och våld, och bör i dessa upplystare tider afskaffas. Till denna åsigt öfvergick ock snart nog Karl Scheffer och flere andra Hattar och i synnerhet den bekante Faggot. Redan 1755 sökte denne visa omöjligheten för Sverge att täfla med utländska egna råämnen grundade förädlings-fabriker; skadan af att till sådana konstlade näringar draga en mängd arbetare från jordbruket, hvilket just af brist armar låg nere, att man årligen måste köpa utländsk säd för 2 millioner d.s. m.*). Något hvar tyckte ock, att det varit bättre, om man sökt genom jordens uppodling göra Sverge oberoende af utländsk spannemål och således årligen inspara nämnde summa, och att en sådan vinst skulle för riket varit långt fördelaktigare, än den man trodde sig genom fabrikerna skörda. Det är orimligt, anmärkte i samma anda Chydenius, det är orimligt att för sidenfabrikernas skull kosta arbetare och möda att skaffa föda åt silkesmaskar, under det landtbruket af brist arbetare ej förmår skaffa föda åt menniskorna. Dessa och dylika tankar och åsigter spriddes och gjorde sig mer och mer gällande; och det så alstrade tänkesättet vände sig i främsta rummet mot fabrikerna i Alingsås. Redan förut hafva vi med någon utförlighet omtalat dessa verk *). Vi återkalla här för minnet de mot desamma gjorda anmärkningar, som bidrogo till deras nu timade fall. Man ogillade, att Alströmer till anläggningsort valt, icke någon stad med lättare seglats utåt på det öppna hafvet och inåt på segelbara strömmar, utan i dess ställe Alingsås med dess föga bördiga omgifning samt besvärliga vägar för så till- som utförsel; – vidare att en betydlig del, af hvad der frambragtes eller tillverkades, bestod af öfverflödsvaror, t. ex. tobak och siden '); – vidare att den företrädesvis sysselsatte sig med sådana tillverkningar, hvilkas råämnen måste inköpas utifrån, i stället för att arbeta på förädlingen af inhemska varor, t. ex. jernet; – och slutligen att dessa fabrikers tillverkningar voro sämre och dyrare än utländningens, detta oaktadt erhållna högst betydliga statsanslag. De försnillningar och missbruk af erhållna understöd, man trodde sig hafva upptäckt, ökade oviljan. Af dessa och flere likartade skäl var allmänna tänkesättet mycket uppretadt mot såväl prohibitivsystemet i allmänhet, som mot Alingsås-fabrikerna serskildt, och det var under en sådan landets sinnesstämning, som riksdagen 1765 sammanträdde. Vid densamma kunde följaktligen det verkliga förhållandet icke längre döljas, den afgörande striden icke längre undvikas. Vid förberedelsen i utskottet stannade två stånd mot två; adel och borgare talade för, prester och bönder mot ifrågavarande fabriker. Men när målet kom till sjelfva stånden, gingo borgrarne i detta liksom i de flesta andra hänseenden öfver till prest- och bondestånden. Följden blef, att de dittills åt bemälte fabriker gifna statsanslagen indrogos; att de flesta genom sådana understöd upprätthållna verk nedlades *), och att en mängd dem tillhörande maskiner och byggnader mot underpris *) År 1762 funnos i riket för tillverkningen af siden 901, men för tillverkning af kläde blott 336 väfstolar. *) Mest dock för sidentillverkningen. Dess väfstolar år 1762 voro 901, men 1767 blott 230; antalet af väfstolar för såldes, och att många skickliga verkmästare gingo till utlandet. Fabriksarbetarnes antal *) nedsjönk från 14- till 9,000, och Alingsås sjelf från en betydlig fabriks- till en vanlig småstad*). Reduktions-riksdagens åtgerd härutinnan blef redan då och har än mer i sednare år blifvit mycket klandrad. Icke utan skäl hafva då för tiden många aktningsvärda personer, äfven utländningar, ogillat det brådstörtade sätt, hvarpå Mösspartiet genomdref förändringen. Men å den andra hafva ock några äfven bland dessa klandrare gillat åtgerden i dess helhet. Flere omständigheter ådagalägga ock, att allmänna tänkesättet var mot de privilegierade fabriks-anläggningarna mycket ogynnsamt, och derföre icke vid deras fall visade något större deltagande. När prins Gustaf 1768 reste omkring för att hopsamla klagomål mot reduktions-riksdagens åtgerder, begaf han sig ock till bergslagerna, men märkligt nog icke till Alingsås-trakten, ehuru denna lidit mest och kunde, förse prinsen med de bittraste anklagelserna. Åren 1766–1768 fäste man ej heller någon serdeles uppmärksamhet vid det hårda slag, som träffat samma verk; och än märkligare är, att till dess återupphjelpande blefvo ej heller sedermera några kraftiga åtgerder vidtagna, hvarken af Hattpartiet, när detta 1769, eller af Gustaf sjelf, när denne år 1772 kom till väldet. Man insåg, att hela anläggningen, ehuru ett alster af den renaste och varmaste fosterlandskärlek, likväl icke hvilade på naturliga och bestående förhållanden. Sjelfva erfarenheten hade dessutom nu i fyratio år visat, huru den icke af sig sjelf, icke ens med understöd af staten, kunde i längden bära sig, utan redan före 1765 börjat aftyna. I mycket och just i några sina fel voro dessa fabriker framkallade icke blott af prohibitiv-systemet, utan ock af en tämligen allmän tidsanda. Införandet af utländska växter och djur och sträfvandet efter ovanligt fina och dyrbara tillverkningar erinrar om lynnet hos fabriks-intressets bundsförvandter, de adliga Hattarna, och om dessas bemödanden att genom storartade och ovanliga styrelseåtgerder väcka uppseende och vinna beröm.

1) 32. 201, 202. *) Se Malmström 4. 403, 404.

*) 38. 133–145.

*) Riksark. Rådsprot. i civila mål. Faggots till rådet inlemnade betänkande d. 17 Mars 1755.

*) 32. 194–202. 33. 219–222. 38. 132–146. 41. 75

*

klädestillverkningen deremot sjönk under samma tid från 336 blott till 253.

*) Kanske för hela riket. 2) 4l. 119.

Riksdagen 1765, ehuru sträng mot åtskilliga, som man trodde klandervärda fabriker, sökte dock stödja andra, som ansågos naturliga och nyttiga. Under åren 1765–1768 fortgingo flere sådana, ehuru till minskadt antal. De sysselsatte dock numera 9,000, andra säga 11,662 arbetare och tillverkade under alla fyra åren hopräknade varor för ett värde af 21,757,445 d. s. m. *).

1) En annan uppgift är, att 1771 blef af 9,000 fabriks

arbetare tillverkade större partier varor, än af 18,000 arbetare år 1761. Följande tabell innehåller några uppgifter om förhållandet.

Hoplaggda till- |

[ocr errors]

|
|

o Antalet af

A r. årliga arbetare. för hvarje | verkningsvärdet | | period. för varje år. | | | 1739–1746 | 12,444 13,900.444 1,700,000 1747- 1750 14,163 | 9,841,371 2,400,000 1751–1754 14.005 ! 11,632,406 2,900,000 1755–175% 17,499 21.968,3% 4,400,000 i 1760–1763 - i 25,619,902 6,400,000 | § 1764 1 14,241 : 6,890,157 i - ! 1765–1768 11,662 21,757,445 2.499,999–

I

Summa d. s. m. 111,610,122

Man ser häraf, 1:o att tillverkningsvärdet efter 1765 visserligen sjönk till en million mindre än nyss förut, men höll sig dock en million högre än på 1750-talet; 2:o att det således var i strid mot sanningen, som man påstått, det reduktionsriksdagen 1765 nästan förstörde svenska fabriksrörelsen (41. 233–256, 300–306). Enligt Cantzler hafva alla Sverges manufakturer under åren 1727–1764 tillverkat varor för 104,906,840. När derifrån drages värdet af dertill använda från utlandet inköpta råvaror 46,781,726, skulle arbetsförtjensten hafva stigit till 58, 125, 114. Men om derifrån drages det penningeunderstöd, 11,700,000, som staten unders amma tid gifvit, skulle som vinst återstå blott 46,574,886, allt d.s. m. Som ytterligare vinst kan räknas den arbetsvana och arbetsförtjenst, folket vunnit; som förlust deremot, att i 37 år hela riket måst med dryga skatter bidraga till deras underhåll och åtnöjas med deras dyrare och sämre varor; och att landtbruket led genom brist på arbetare.

[graphic]
« FöregåendeFortsätt »