Sidor som bilder
PDF
ePub

TJUGUFEMTE KAPITLET.

HANDTVERKERIERNA.

Också dessa voro år 1718 liksom alla andra näringar djupt nedtryckta, nästan tilintetgjorda, och kunde blott småningom komma åter i gång. Under täflan med de stora af staten gynnade fabrikerna hade ock rikets vanliga handtverkare svårligen kunnat hålla sig uppe, så framt de icke haft kraftigt stöd af stränga, då ännu gällande skråförfattningar.

Troligtvis hade dessa blifvit först i Sverge införda från Hansestäderna. De blefvo ock snart antagna såsom lämpliga medel till stadsmannanäringarnas ordnande, men sedermera ofta missbrukade som medel att skydda skråmästarne mot medtäflande handtverkare såväl inom städerna som på landsbygden. Ehuru sådana stadgar blifvit tämligen allmänt i Sverge gällande, hördes dock utmärkta statsmän, t. ex. Axel Oxenstierna och Per Brahe, mot dylika tvångs-åtgerder yttra åtskilliga betänkligheter, dock utan någon deraf föranledd påföljd. Under Kristinas tid har en svensk man, Johan Rising, utarbetat en skrift, som redan då uttalade friare åsigter i afseende på närings-lagstiftningen 1). Men hvarken under Kristinas eller Karl Gustafs tid lyckades den vinna någon uppmärksamhet. Längre fram begynte dock Magnus Gabriel De la Gardie inse och vitsorda dess vigt, och dåtidens riksförmyndare utfärdade sedermera och till skråbandens lossande en förordning om s. k. frimästare och deras verksamhet. Karl den elfte med sitt förmyndare-lynne och sin reglementeringslystnad återgick dock med ökad ifver till skråsystemet 2). Men när då skråmästarne i förlitande

1) 18. 124.

2) Frimästarne synas dock hafva blifvit till någon del bibehållna.

på det nya beskyddet tilläto sig att omåttligt höja prisen på sina tillverkningar, då och med samma förmyndare-lynne ingrep han åter i rörelsen och föreskref det pris, hvartill de skulle sälja sina varor. Dessa och en mängd dylika välmenta men mycket invecklade och krångliga författningar äro redan beskrifna 1). Under Karl den tolftes regering följdes i det hela samma grundsatser. Men de många och svåra tvångs-åtgerderna i synnerhet under åren 1716-1718 väckte dock mot allt slags förmynderskap öfver näringarna en serdeles häftig förbittring. Under frihetstidens första år höjdes ock bland ständerna och i synnerhet inom adeln många röster för friare åsigter och för utvidgande af frimästareskapet. Några derhän syftande åtgerder blefvo ock under dessa år vidtagna. Men borgareståndet kämpade ifrigt för de gamla skråstadgarna. År 1731 blef ock frimästerskapet aflyst. Sedan kort derefter samma stånd började öfvergå till riddarhusets och Hattarnas åsigter, blef skråinrättningen än mer betryggad. Hattarna hade kommit till väldet och kunde dervid bibehålla sig endast genom riksdagshjelp af borgareståndet. Hattregeringarna ville derföre ogerna medgifva några större inskränkningar i den af borgerskapet ifrigt försvarade skråförfattningen. Efter 1756 började man dock i någon mån tillåta landsbygden hafva åtskilliga socken-handtverkare, t. ex. mur- och glasmästare, tegelslagare m. fl. Men i de flesta fall lyckades man hela tiden bortåt att åt städernas skråmästare bibehålla undantags-rättigheter, som voro ganska tryckande icke blott för deras kunder och för deras medtäflare i städerna, utan ock för hela landsbygden 2).

Oaktadt ofvan uppräknade band eller försök till band på husslöjd och på landsbygdens handtverkerier, höllo sig likväl flere sådana vid lif och utvecklade t. o. m. mycken verksamhet. Det tyckes, 1) 18. 125-127.

2) Se härom nästa kapitel.

som man ej velat eller vågat angripa den hemoch husslöjd, som i vissa landsorter utbildat sig till en allmänt spridd folknäring; t. ex. spånad och väfnad i Helsing- och Vestergötland, tillverkning af stenkärl i Jemtland, af laggkärl i Dalarna, af åtskillig jernredskap i Nerke och Vermland o. s. v.

Prohibitiv-systemet, ehuru på sin tid af stor vigt, medförde redan i sig sjelft flere besvärande band på handeln och näringarna. Detta blef än mer händelsen till följe af den form, hvartill det af svenska Hattpartiet utbildades. Det blef en väfnad af inbördes hvarandra korsande och hindrande företrädes-rättigheter och förbud. De af staten gynnade handels-kompanierne fingo införa några främmande länders alster och tillverkningar, och detta till förfång för inhemska sjelfständiga handelsmän, handtverkare och fabriker, ja äfven för de privilegierade; ty alla blefvo af handelskompanierna och genom dessas utländska varor undersålda. De af staten med lån och gåfvor understödda fabrikerna åtnjöto betydliga fördelar till förfång för alla sjelfständiga fabriker och handtverkare, hvilka de till följe af sina erhållna statsanslag kunde undersälja. Sjelfva handtverkarne voro likaledes till andras förfång gynnade, nämligen genom skråförfattningen; ty till följe af dennas föreskrifter kunde mästarne inom hvart yrke samsätta sig och utestänga fria medtäflare och derefter godtyckligt uppsätta sina priser och preja sina kunder. Det var mellan nämnde handelskompanier, fabriker och handtverkare ett allas krig mot alla; men derjemnte ett deras gemensamma krig mot den köpande allmänheten. Sådant blef det prohibitiva foster, som alstrades af förbindelsen mellan de magt- och krigslystna herrarne på Sverges riddarhus och de vinningslystna herrarne på Stockholms börs.

TJUGUSJETTE KAPITLET.

LANDTBRUKET.

För att kunna rätt uppfatta det tillstånd, hvari denna landets modernäring vid frihetstidens början. sig befann, och tillika det sätt, hvarpå den sedermera behandlades, är nödigt, att liksom i fråga om handeln för minnet återkalla icke blott följderna af de föregående många krigsåren utan också de åsigter, efter hvilka yrket under flere århundraden blifvit behandladt; åsigter, som voro nära beslägtade med dem, enligt hvilka handelsrörelsen leddes.

En och annan har påstått, att före 1500-talet har Sverges landtbruk gifvit en jemnförelsevis mycket rikare afkastning, än hvad sednare tider företett, och tillräcklig icke blott för innevånarnes eget behof utan ock medgifvande en stundom ganska betydlig utförsel 1). Några skrifter från dessa tider omtala väl å ena sidan den svåra hungersnöd, som inträffade missväxter ej sällan föranledde, men å andra sidan ock, huru stundom till utlandet såldes en stor mängd hästar, oxar, får och ladugårdsalster, likaledes ock många skeppsläster spannemål. Liksom i fråga om handeln och af samma skäl2) våga vi ej heller öfver dessa åsigter fälla något afgörande omdöme utan hänvisa dem till kommande forskares granskning. Någon säkrare uppgift om förhållandet i allmänhet kan svårligen åstadkommas, emedan dåtidens skriftställare sällan egnat uppmärksamhet åt dylika ämnen.

De, som antaga, att en sådan landt brukets blomstring egt rum, uppgifva som orsak den frihet, hvarmed då för tiden landtmannen fick, såsom han sjelf pröfvade fördelaktigast, använda sin jord och afsätta dess alster, och vidare, att näringens försvagande på 15- och 1600-talen förorsakades af de 1) Sid. 209. Noten.

Sid. 120.

många band, som i båda hänseenden lades på densamma.. Men redan under 13- och 1400-talen hade man sökt införa åtskilliga, troligen från hansestäderna lånade och för stadsboarna mycket gynnande men för landtbefolkningen mycket tryckande föreskrifter; t. ex. förbud mot allt landsköp, d. v. s. mot all handel utom i städerna; hvarken frälsemannen, presten eller bonden skulle få drifva någon sådan 1) rörelse; likaså förbud mot åtskilliga handtverks idkande på landsbygden; förbud mot landtmannens omedelbara handel med utländningen; och tillika 'försök att bestämma de pris, för hvilka hans varor skulle säljas och dagakarlens arbete betalas 0. S. V. Men här inträffade samma förhållande som med handeln 2); statsmachineriet hade dåförtiden ännu icke vunnit den utbildning och kraft, att regeringarna mägtade med tillbörligt eftertryck göra dylika sina befallningar öfverallt åtlydda. Sverges vidt spridda befolkning och än mer dess vidsträckta kuster och skärgårdar voro dessutom ytterst svåra att bevaka, och svenskarnes sjelfrådighet så stor, att den högst ogerna underkastade sig dylika reglementerande och besvärande föreskrifter; allra minst när de syntes dem obilliga och orättvisa. Det blef af dessa skäl omöjligt att mer än delvis skaffa åtlydnad åt besagde prohibitiva stadgar. Landtmännen, högre och lägre, drefvo med sina landtbruksalster en tämligen fri handel och skördade deraf all den vinst, som kunde erhållas.

Men helt annorlunda blef förhållandet längre fram och sedan samhällsskicket hunnit mer ordnas och stadgas, nämligen genom Gustaf den förstes

1) Redan 1342 förbödos landtmännen kring Wexiö att sälja sina varor på något annat ställe än i nämnde stad och på någon annan tid än måndagen. Man har velat förklara möjligheten af ett så våldsamt förbud som en följd af den magt, stadsboarna lyckades tillvälla sig, sedan de 1319 fått uppträda som ett eget riksstånd och derigenom tillfälle att inverka på regeringens beslut?

2) Sid. 212.

« FöregåendeFortsätt »