Sidor som bilder
PDF

kraftiga hand. Denne konung har väl i början en och annan gång försvarat landtmannens handelsfrihet. År i524 tillerkände han åt landtbrukarne på Oland rättighet att liksom tillförene segla till Tyskland och der, hvar de ville, sälja sin afvel, hästar och boskap och sina tillverkningar, sitt vadmal m. m. och att köpa, hvad de sjelfva behöfde. Men snart öfvergick han till motsatta åsigter. Borgrarne i Kalmar klagade, att Olands-böndernas landthandel tog all rörelse och förtjenst från nämnde stad, hvilken sålunda höll på att af näringslöshet nedsjunka i armod. Redan 1532 utfärdade ock Gustaf en ny förordning, i hvilken han förböd folket på Oland att till utrikes handel begagna mer än sex fartyg, och att till utländningen sälja annat än hästar, hudar, talg, sten och virke (dock ej af ek). Men alla matvaror skulle föras till Kalmar eller andra inrikes städer och der försäljas. I allmänhet har han redan från början lutat till dylika åsigter och dem sedermera med växande ifver omfattat. År 1524 förböd han allmogen kring Jönköping att sälja sina varor till någon annan än till denna stads borgare. Tillika befallde han en mängd handtverkare, som bodde i de kringliggande socknarna, att dit inflytta och der drifva deras näring. Likartade stadgar blefvo utfördade också för trakterna kring Norrköping, Skara och Orebro, och troligtvis äfven annorstädes; vanligtvis skulle inom 4 mil kring hvarje stad inga landthandtverkare få drifva sitt yrke. I Finnland förböd han landtfolket i Ostra Karelen och i OsterBotten all handel med ryssarna; och i allmänhet skulle hela Finnland icke få utskeppa sina varor, i synnerhet icke sina matvaror till några andra hamnar än de svenska, och i synnerhet till Stockholm. Detta åt östra sidan. – På den södra förböd han flere gånger och stundom vid lifsstraff småländingarne att åt sina danska grannar sälja matvaror och kreatur, Oxhandeln hade dock varit en bland landskapets förnämsta inkomstkällor. Konungens upprepade och stränga förbud väckte derföre en så allmän och häftig förbittring, att den mycket bidrog till det svåra Dagke-upproret. Gustaf dref dock sin vilja igenom. År 1546 utfärdades ett för hela riket gemensamt förbud att drifva landsköp och tillika att åt utländningen sälja några slags »ätande varor, boskap, kött, smör eller fisk». Konungen sökte ock flere gånger genom utfärdade taxor bestämma det pris, hvartill oxarna och andra varor skulle säljas. Är 1555 ville han dessutom bestämma, huru mycket jord en bonde fick hafva, icke för mycket, ej heller för litet, hvarföre ock starkare hemmansklyfning förböds. En mängd likartade oftå mycket besvärliga och småaktiga stadgar också rörande landthandeln kunde anföras; men de nu uppräknade torde nogsamt visa förvaltningens anda. Märkas bör ock, att den kraft, som utmärkte nämnde konung, visade sig i strängheten af så väl sjelfva hans stadgar som i åtgerderna till deras efterlefnad: båda med den följd, att förhållandet blef för landtmannen långt mer tryckande än förut, och måste nödvändigt verka hämmande på företagsamheten. Redan 1546 och än mer 1555 klagade ock Gustaf sjelf att mångenstädes lågo öde och obrukade stora jordrymder, som fordom varit åker och äng, och att bönderna blifvit så försvagade, att de ej kunde betala sina utskylder. Vi inrycka ett serdeles talande intyg om den oroväckande förändring, som inträffat troligtvis till följe af de band, som lades på handeln med oxar och landtbruksvaror. r 1561 hafva innevånare i Upp- och Vestmanland hos konungen klagande anmält, att tillförseln från Vestergötland och Småland aftagit, att derifrån kom af smör, ost och andra matvaror icke en tiondedel mot förut; och att tillförene årligen 5–6000 oæar fördes till marknaderna i Köping och Vesterås, kommo nu (1561) knappt 5–600*). Uppgiften är högst betydelsefull. Ofverheten och många andra trodde dock ej, att förhållandet var en följd af nyss uppräknade och andra reglementerande band. Gustaf den förste förklarade tvärtom, att det olyckliga tillståndet var en följd af folkets försummelse och ovanor och af det syndiga sätt, hvarpå det missbrukade Guds gåfvor, o. s. v. Han och hans efterträdare i nära 200 år fortforo ock att liksom andra den tidens regenter utfärda allehanda likartade föreskrifter, och följden af upp- och vestmanländningarnas nyss anförda klagomål blef, att konung Erik befallde innevånarne i Vestergötland att sälja sina kreatur och viktualie-varor endast till svenska städer, men alldeles icke till utlandet. Bland den stora skaran likartade stadgar äfven under Gustaf den förstes efterträdare införa vi ock några andra talande exempel. Ar 1580 utfärdades ytterligare förbud för landtmannen, bonde eller herreman, att på landet sälja sin vara, icke ens på landsvägen, i fall köpare der mötte. Vid drygt vite, slutligen vid lifsstraff, fick han icke afyttra den annorstädes än i staden. Först om efter en vecka ingen köpare derstädes infunnit sig, fick varan säljas på landet. Som berättadt är, förbödos ock städerna vid Bottniska och Finska Vikarna att till någon annan ort än Stockholm utföra och försälja matvaror; ett förbud, som nedsatte priset på det norrländska och finska jordbrukets alster, och nödvändigt måste minska dervarande landtmäns arbetsvinst och arbetshåg. År 1623 förbjöds landtbrukaren i kopparbergslagen att på landet eller, annorstädes än på Falu torg sälja sina varor. r 1637 föreskrefs, att de Ölands-boar, som fått rättighet utskeppa vissa varor till främmande land, skulle dock alltid tillförene utbjuda dem i Kalmar och att i fall med dervarande borgare ingen handel kunde uppgöras, först då finge landtmannen vända sig till utlandet. På Dalsland fingo innevånarne icke sälja hvarken säd eller trädvaror till andra än till borgrarne i mål. I bemödandet att till fördel för städerna stänga landtmannen från all sjelfständig handelsrörelse var man så ifrig och enig, att under åren 1569–1700 utkommo ej mindre än 34 förbud mot landsköp. Denna regeringsåtgerd ansågs likväl af många så orättvis, att till och med domstolar någon gång undandrogo sig att sakfälla personer, som gjort sig till sådana förbrytelser skyldiga. Också enskilda ämbetsmän tilläto sig stundom ett långt gånget förmynderskap, t. ex. några stadsmagistrater föreskrefvo de timmar, på hvilka, och inga andra, torghandel fick drifvas; – och några landshöfdingar förbjödo all sädesförsäljning till utom länet boende personer. Dessa och en mängd likartade tvångsåtgerder måste, som nämndt är, verka förlamande på landtbruks-rörelsen. Under 1640-talet klagades ock flere gånger öfver allmogens tilltagande fattigdom, och år 1650 måste till hungersnöds förekommande regeringen tillåta tullfri införsel af främmande spannemål. Det säges hafva varit första (?) gången, en sådan åtgerd måste tillgripas; ty dittills hade folket för det mesta kunnat berga sig med den säd, deras egen jord frambragt *). Det handelstvång, städerna på detta sätt utöfvade, drabbade svårast bönderna. Adeln, som före 1680 på ett eller annat sätt innehade större delen af rikets jord, visste att mot städernas anspråk försvara sig genom tidtals gällande privilegier, som tilläto dem antaga s. k. försvars-karlar, enskilda handtverkare, och derjemnte att med sina egendomars afkastning drifva omedelbar handel i utlandet. Men den andra klassen jordegare, bönderna, voro så okunniga och förslöade, att de icke tydligen insågo den orättvisa, dem tillfogades; eller så vanmägtige, att de icke förmådde densamma afvärja. För de många krigens skull blefvo de ock betungade med flere nya och tryckande pålagor, serdeles under Gustaf Adolfs tid; t. ex. Landtågsgerden 1617 *), boskapshjelpen 1620, lilla tullen 1622*) och mantalspenningarna 1627; likaledes med täta knektutskrifningar*), ty denne konung uppdref krigsstyrkan till dubbelt stundom ännu högre antal mot förut; likaså skedde ock under de följande krigsåren 1633–1648 och 1655–1660. Tungan af också dessa nya bördor föll svårast på ofrälse jordbrukaren, och följden blef allmogens växande missnöje och aftagande förmögenhet. Bönderna voro dessutom på väg att från fria sjelfständiga jordegare förvandlas till adelns åbönder, torpare, med tiden kanske lifegna. Vid betraktande af dessa omständigheter finner man, att Sveriges stormagtstid var för dess allmoge en bland de mest olyckshotande, detta stånd någonsin genomgått. Genom Karl den elfte och hans reduktion blef det visserligen frälst från adelns hotande öfvervälde, men ingalunda från de besvärande band, förra tider laggt på landtmannens rörelse. Tvärtom. Merkantil-systemet hade just nu blifvit genom Colbert bragt till fulländning och till högsta anseende. Karl den elfte med sitt förmyndare- och reglementeringslynne omfattade dessa åsigter ganska ifrigt och sökte genomföra dem, liksom i handel och handtverk, så äfven i jordbruket, och han förbjöd icke blott bonden utan ock presten och adelsmannen allt landsköp. Det än strängare förmynderskap, han också i denna näringsgren utbildade, är redan antydt och skall framdeles i sina hufvuddrag för minnet återkallas. Det följdes ock af Karl den tolfte. På sista åren dref denne regent sin förmyn

*) Stiernmans kommerse-politiehandl. l. 173. Originalpatentet finnes i Kgl. Biblioteket. Antalet gränsar till det otroliga.

[graphic]

*) Det befinnes ock, att under flere år på 1600-talet har mycken säd blifvit från Sverge utförd.

*) Då ordnad och fastställd, dock förut ofta erlaggd.

*) Denna öfverklagades mycket såsom för landtmannen serdeles tryckande.

*) Mycket folk anskaffades dock genom värfning.

« FöregåendeFortsätt »