Sidor som bilder
PDF

dare-magt till en för landtmannen alldeles förkrossande höjd. Se här bland många andra ett par talande drag. Han föreskref stundom huru mycket af sin skörd bonden eller herremannen fick till eget behof behålla hemma, samt hvar och till hvad pris han skulle sälja öfverskottet. Samme konung befallte ock folket t. ex. i Ostergötland att från sina visthus köra proviant till hären vid Fredrikshall, bönderna i Westmanland likaså till hären i Jemtland *).

Vid betraktande af nu uppräknade åtgerder frestas man att klandra den tidens regenter, såsom de der visat mycken partiskhet för borgerskapet och mot landtmannen. Men ingen, som känner förhållandet, kan tro någonting sådant om de varma fosterlands-vännerna Gustaf den förste, Gustaf Adolf, Axel Oxenstierna och Karl den elfte. Säkerligen hafva de, liksom "de flesta samtidens förnämsta män, varit hänförda af då rådande tidsanda, hvilken trodde statens välstånd blifva genom sådana åtgerder bäst främjadt; en åsigt, som ej sällan hystes af sjelfva de sins emellan täflande samhällsklasserna. Man finner ock, att stundom anfördes just sådana bevekelsegrunder; t. ex. att landsköp förbjödos, på

det stadsboarna icke skulle mista sin näring; – att priset på stadshandtverkarnes arbete nedsattes, på det den köpande allmogen icke skulle prejas; – och

att småländingars och vestgötars utförsel af oxar och lifsmedel förbjöds, på begäran af andra rikets landskap och på det dessa måtte af nämnde varor erhålla sitt behof; eller såsom det i nyss anförda 1561 *) års förbud hette, det den ena landsorten måtte hjelpa den andra. Visadt är ock, att städerna sjelfva i många fall ledo ganska mycket genom andra prohibitiv-systemets grundsatser. An styrelsen sjelf! Hvem förmår räkna allt det krångel, besvär och kostnad, som handhafvandet af dessa många och intrasslade förordningar måste föranleda.

1) Se vidare 28. 41, 89 m. fl. 2) Sid. 238.

Fryæells Berätt. 46. 16

Vi återgå till vårt närmast föreliggande ämne och skildra först

LANDTBRUKETS TILLSTÄND VID BöRJAN AF
FRIHETSTIDEN.

Detta var högst bedröfligt. Under 20 års tid hade landets hemmasittande jordbrukare blifvit mer och mer utarmade genom att nödgas afgifva sina besparingar och sina arbetare för att anskaffa de medel och det manskap, krigen fordrade och förtärde. Så långt efteråt som 1765 räknades inom riket ungefär 600,000 arbetsföra män. Af det lika stora antal, som år 1700 troligen förefanns, hade, pestens härjningar oräknade, krigen 1700–1721 bortryckt minst 400,000*) d.v.s. mer än hälften af rikets egentliga arbetsstyrka, och troligtvis den kraftigaste delen deraf. Långt efteråt måste mångenstädes qvinnor och gossar köra plogen. Flere tusen hemmansdelar stodo öde, i Skåne redan år 1712 ej mindre än 1,300, år 1721 i Oster-Botten 2,000, i Åbo län 5,231 dels öde dels skattevrak. Ännu så sent som 1734 räknade man i hela riket 1058 öde hemman. År 1718 lågo ungefär två tredjedelar af Sverges öppna jord osådda. År 1720 måste regeringen formligt tillåta, att i vissa orter det utarmade folket fick på kronoskogarna hugga så mycket tallar, det behöfde för att bereda barkbröd till sitt lifsuppehälle. Så djupt var det elände, i hvilket denna fäderneslandets modernäring blifvit nedsänkt; det elände, ur hvilket frihetstiden skulle densamma upphjelpa.

*) Några antaga mer än dubbla summan.

Dervid mötte dock många och stora svårigheter, hvilka också de voro arf från den förra tiden. Vi minnas de nyss uppräknade reglementerande band, som nu i minst 200 år legat öfver landtbruket och sist blifvit af Karl den elfte till ett allt omfattande system utbildade och af hans kraftiga hand också i verkligheten genomförda. Se här ytterligare några mycket talande prof på det tvång, då gällande stadgar utöfvade. Hemmanen fingo vanligtvis ej klyfvas lägre ned än till fjerdedelar; torp eller nybyggen ej fritt anläggas; bonde ej antaga så många legodrängar han ville, icke ens i sitt hem behålla qvar mer än ett mindre antal fullvuxna söner. Ofta fick han ej heller sälja sina varor, hur och hvar han ville, utan blott i den stad och ofta blott till det pris, öfverheten föreskrifvit. Vi behöfva ej anföra flere exempel. Det är tydligt, att dessa och en stor mängd likartade föreskrifter måste i hög grad förlama landtbrukarens arbetslust och förhindra landtbrukets framsteg. Det var äfven från denna högst olyckliga belägenhet, dessa mycket besvärande band, som frihetstiden hade att förlossa den vigtiga modernäringen.

Andra och mer enskilda dock vigtiga hinder förefunnos ock. Medan ämnet är på tal, må äfven dessa framläggas, också derföre, att de gifva en närmare inblick i den tidens åsigter, vanor och förhållanden.

Då liksom nu klagades mycket öfver luftstreckets hårdhet; af kölden blefvo ofta utsädet och växten fördröjda och den blott halfmogna skörden förfrusen; – öfver arbetstidens korthet, landtmannen måste under sex månader anskaffa förråder för också de andra sex månadernas behof; – öfver landets ofruktbarhet, största delen bestod af berg, mossar eller stenbackar, hvilka fordrade strängt arbete och likväl gåfvo ringa afkastning. För idkandet af ett sådant jordbruk, mente man, fordrades således tålamod, försakelse och en arbetslust, som, stark i sig sjelf, än mer stärktes genom vissheten om att få skörda arbetets frukter. Men denna visshet, följaktligen ock denna arbetslust, voro vid frihetstidens början ieke serdeles starka. Båda förlamades genom minnet af det sätt, hvarpå förut och i synnerhet under åren 1716–1718 frukterna af landtbrukarens arbete borttogos; likaså genom farhågan för nya dylika tillgrepp; en farhåga, som tycktes besannad, när också efter 1721 en dryg del af arbetsvinsten måste fortfarande utgifvas till betalande af den riksskuld, förra regeringen efterlemnat. Dertill kommo flere andra nedslående omständigheter; brist, icke på jord, utan på ordentligt skött jord, mer än halfva området låg i vanhäfd; – brist på arbetsstyrka till följe, icke blott af krig och pest, utan ock derföre, att nu efteråt drogo sig många från det tunga jordbruket till det lättare fabriksarbetet, andra till det än beqvämligare yrket att blifva s. k. lakejer hos herremännen, – slutligen och till någon del äfven derföre, att skjutsnings-skyldigheten drog årligen 3,000 hästoch 1,500 karl-dagverken från åkerbruket;*) ytterligare brist på tryggad besittning, många tusen åbönder på kronohemman ville i saknad af en sådan icke använda arbete och kostnad på förbättrande af ett hemman, från hvilket de kunde när som häldst uppsägas; – brist på medel, den förut ofta omtalade allmänna fattigdomen; – brist på kunskaper, blott få bönder kunde ledigt läsa i bok och dymedelst inhämta bättre brukningssätt; – brist på ledande föredömen, de flesta herremännen voro också de länge nog allt för okunniga och medellösa för att kunna med sådana föregå; – brist på aktning för yrket, allt för många voro gripna af tidens krigaredyrkan och föraktade fredliga yrken, och ej minst jordbruket; man ansåg, som förut är nämndt, ärofullare att bekriga och

") Beräkningen är dock från något sednare tid.

plundra grannfolken, än att med omtanka och arbete försörja sig sjelf och kunna bispringa sin nästa. Härtill kommo flere fördomar och missbruk. Om brännvinet, det skadligaste bland alla, skola vi i mästa kapitel yttra oss. Men till upplysande af tillståndet må anmärkas åtskilliga andra då ofta öfverklagade ovanor; t. ex.: ängarna vansköttes, de afslogos för tidigt, så att växterna ej hunno fälla frö till frambringande af nya skördar: – de afslogos för nära, så att roten af solhetta eller nattfrost skadades; – de betades för nära med samma skadliga följd, och tillika den, att gräsroten söndertrampades, gräsväxten derigenom förtunnades, och rum bereddes för en mossa, som snart tog öfverhand. – Ladugårdarne vansköttes genom det s. k. svenska svältsystemet; mången hade häldre två utmagrade kor, som mjölkade hvardera blott en half kanna, än en välfödd, som ensam mjölkade

två eller tre. – Akerjorden vansköttes; den lemnades odikad och blef ofta genom för många skördar efter hvarandra alldeles utsugen. – Plogarna

voro vanligtvis så tunga och klumpiga, att stundom 2 eller 3 par dragare måste dem förespännas. – Högst få lägenheter voro af landtmätare ordnade och kartlaggda, hvaraf följde ovisshet om egovidden, osäkerhet om egande-rätten samt en mängd tvister. – Folket ville i allmänhet till sina körslor begagna endast hästar. Drängarne ansågo under sin värdighet att köra oxar, så att regeringen måste 1752 serskildt ålägga dem att också härutinnan lyda sina husbönders befallning. – Byarna voro oskiftade, så att åker, äng och skog blefvo gemensamt skötta och derföre vanskötta. Ofvanstående anmärkningar gälla icke blott allmogen utan ock de flesta herremännen, hvilka också de voro, som nyss nämndes, en lång tid efter kriget mycket magtlösa och okunniga. Vi hafva sett de många hindren. Ojemnförligen svårast bland dem alla voro de två förstnämnde;

« FöregåendeFortsätt »