Sidor som bilder
PDF

det ena den fullkomliga magtlöshet, i hvilken landtbrukarne nedsjunkit; – det andra de många besvärliga reglementen och föreskrifter, som försvårade deras verksamhet.

ÄTGERDER TILL LANDTBRUKETS ÅTERUPPHJELPANDE.

Mängden och vigten af nyss uppräknade svårigheter måste verka mycket nedslående. Man förlorade likväl icke modet, och det är hugnande att se, huru hela svenska folket, både Hattar och Mössor, sökte upphjelpa den vigtiga modernäringen, – och tillika, huru man under brytningar fram och åter slutligen arbetade sig upp från det djupa eländet 1718 till det välstånd, som rådde 1772; – och från det fordna onaturliga reglementerings-tvånget till mer fria, rättvisa och välgörande åsigter.

Prohibitiv-systemet blef dock under frihetstidens första årtionden i det mesta hylladt också . af de då rådande Mössorna. Men den öfverdrift, med hvilken de sedermera till väldet komna Hattarna gynnade samma åsigt *), lockade och dref Mössorna att af både rättskänsla och partiberäkning öfvergå från fabrikernas till landtbrukets sida. Häraf föranleddes visserligen, och i synnerhet från 1744, åtskilliga stundom rätt skarpa strider. Hos båda partierna fanns likväl mycken känsla för rättvisan af också andra sidans fordringar. Huru dock dessa förhållanden mer och mer utvecklade sig till fördel för landtbruket, skall visa sig af följande beskrifning öfver de under hela tidskiftet vidtagna åtgerderna.

Redan vid frihetstidens början skyndade den nya regeringen att aflysa de olagliga och tryckande påbuden från Karl den tolftes sista år; bland andra

*) Hattarnas ofta anmärkta partiskhet för fabrikerna bestod icke egentligen i ovilja mot jordbruket, utan i de jemnförelsevis allt för stora understöd, som blefvo åt de förra gifna, dels i penningar dels i för dem mycket gynnande stadgar.

också det, som befallde de ännu i bruk varande hemmanen erlägga skatt för sådana, som stodo öde; hvarjemnte åtskilliga friheter beviljades åt de personer, som sådana återupptogo, eller å andra hemman yerkställde betydliga nyodlingar. - r 1723 blef för åboarna å kronohemman möjligheten att genom skatteköp trygga sin besittningsrätt lättad. År 1731 blefvo några dittills utgående bevillningar aflysta och något större handelsfrihet åt allmogen medgifven. År 1734 tilläts uppföra nya torp, dock endast sparsamt och med åtskilliga försvårande villkor. Samma år befalldes landshöfdingarna uppmuntra folket till anläggande af sockenmagasiner, hvilket ock mångenstädes skedde. Vid denna tid började odlingslån beviljas, dock hvarken så stora eller fördelaktiga som de, med hvilka manufakturerna gynnades. År 1739 utfärdades en ny lindrigare tjenstehjonsstadga, hvilken dock i det hela bibehöll det gamla reglementerings-tvånget. Efter 1739 och allt framgent sökte Vetenskapsakademien att också i dessa ämnen sprida sundare och sannare åsigter, genom sina handlingar, sina presidie-tal och sina i årens almanachor införda uppsatser; – likaledes ock genom sina utsatta täflingsämnen; t. ex. att uppvisa modell till en lättare och ändamåls-eniigare plog, än de dittills brukliga m. fl. År 1741 blef i Uppsala och enligt ständernas begäran inrättad en serskild professjon för landtbruk. Afsigten var, att kunskaper härutinnan skulle meddelas åt studenterna, landets blifvande ämbetsmän, och sedermera genom dem åt den ännu icke läskunniga allmogen. Man önskade ock vid de allmänna undervisningsverken tillsätta lärare i dessa ämnen. Vid samma tid blef på Ållestad i Vestergötland inrättadt ett mönster-landtbruk, som skulle sprida kunskap om förbättrade uppfinningar i yrket.

År 1742 föreskrefs, att i hvar socken borde af erfarnare landthushållare bildas en slags nämnd, sedermera kallad sockengille, som skulle genom råd, efterdömen och öfverläggningar söka bland allmogen sprida hvarjehanda nyttiga kunskaper. Tillika och för att närmare ordna alla förhållanden lät regeringen på bondeståndets begäran utfärda förslag till en för hela riket gemensam s. k. Byordning, efter hvilken de enskilda orternas stadgar borde enligt då varande vanor och behof jemnkas. Denna, välmenande i sig sjelf var dock besvärad af många småaktiga och hinderliga föreskrifter; följder, nästan oundvikliga följder af icke blott Hattarnas reglementeringslust utan ock af dåvarande förhållanden och vanor. Det sätt, hvarpå byamännen gemensamt och om hvarandra begagnade åker, äng och skog, föranledde en mängd svårigheter, sammanstötningar och tvister. Till dessas förekommande eller biläggande föreskref nyss nämnde byordning, att i hvarje by skulle väljas en ålderman, hvilken efter gemensam öfverläggning med byamännen skulle bestämma t. ex. hvar behöfliga gärdesgårdar borde uppföras och diken upptagas, och öfver efterlefnaden två gånger om året hålla behörig syn; – bestämma på hvilken åkerrymd rågen skulle utsås, och hur detta fält borde omgärdas och dikas; – bestämma medelst utsatta stakar, huru stor del af den samfälda ängen enhvar finge skörda, och tiden, då slåttern skulle begynna; – bestämma när och hvar kreaturen finge till bete utsläppas, o s v. En annan gång föreslogs, att till uppmuntran borde i personalierna öfver aflidna personer med berömmelse offentligen omnämnas deras om landtbruket inlaggda förtjenster. Ett annat förslag var, att utmärkta landtmän skulle efter den olika graden af förtjenster belönas med tittlar af hushållsman, landtmätare, ekonomiråd, landtråd *). Läsaren ser, huru man trefvande sökte än på ett än på annat sätt förbättra landtbruket och uppmuntra landtbrukaren. Men de gamla qvarstående felen i så väl den gemensamma brukningen som den småaktigt reglementerande lagstiftningen och i derpå grundade vanor medförde dock många nästan oöfverstigliga hinder; och de föreslagna och försökta botemedlen visade sig otillräckliga. Några klarsyntare personer började då inse fåfängligheten af detta delvisa lappande på en urväxt och försliten samhällsdrägt och till följe deraf också nödvändigheten af att utbyta den mot en annan, som, ordnad efter rättvisa och naturliga förhållanden, lemnade landtmannen större frihet i sin rörelse, och säkrare vinst af sitt arbete. Det var Jakob Faggot, som först uppfattade denna tanke till svenska jordbrukets pånyttfödelse och omskapning, och som ställde sig i spetsen för och ledde rörelsen. Sättet, huru han dervid gick till väga, hafva vi redan till en del antydt och skola det här nedan utförligare beskrifva. Annu år 1744 hade han i egenskap af Hatt mot jordbrukets talemän försvarat manufakturerna. Inom kort blef han dock sjelf en bland de verksammaste på det förstnämnda yrkets sida. Han dref med ökad ifver på så väl hemmansklyfning som storskiften, och att dessa sista blefvo på många ställen införda, var i främsta rummet en följd af hans nitiska bedrifvande*). För att rätt kraftigt inverka på tänkesättet, utarbetade och utgaf han 1746 en beräkning, öfver hvad Sverges jordbruk kunde blifva i jemnförelse, med hvad det då för tiden var. Emedan uppsatsen gifver lärorika öfversigter af dåtidens både tillstånd och tänkesätt, meddela vi i runda tal de förnämsta af hans naturligtvis i sig sjelfva blott ungefärliga uppgifter. Skriften antog, att Sverge innehöll 9,000 qvadratmil "), hvardera af 23,142 tunnland; – att efter jemn fördelning skulle af rikets 80,000*) hemman belöpa sig ungefär nio på qvadratmilen; – att hvarje sådant hemman skulle upptaga 2,571 tunnland; – att deraf hade hvarje hemman 40 tunnland åker, 91 äng, 100 skog och skogsbete; men att återstoden 2,340 tunnland bestod af sjöar, kärr, berg eller ouppodlad jord; – att i hela riket funnos 1,710 qvadratmil använd, men 7,290 oanvänd jord; – att dock af denne sednare 4,000 kunde på ett eller annat sätt till nytta användas, och deribland 1,000 till åker; – att denna kunde årligen besås med 23,000,000 tunnor säd, hvilka efter blott tredje kornet skulle gifva en skörd af 69,000,000 tunnor; – att, utsädet afräknadt, skulle då för innevånarnes behof återstå 46,000,000, hvilka kunde föda minst 9 millioner menniskor. Så fördelaktigt, mente han, kunde tillståndet blifva. Men nu, sade han, nu funnos i Sverge blott två och en half millioner menniskor, och dessa måste dock ofta lida nöd och för sitt lifsuppehälle årligen från utlandet införskrifva 3- eller 400,000 tunnor säd. Skriften har mycket bidragit att fästa allmänna uppmärksamheten vid dessa ämnen och att drifva till de kraftigare åtgerder, som från denna tid blefvo till yrkets främjande vidtagna. r 1747 tilläts hemmansklyfning till sjette-,

1) 38. 158. *) 44. 32–38.

till åttonde-, stundom än mindre delar; dock ännu ej fritt anläggande af torp. Jordbrukaren fick äfven tillstånd att behålla hemma så många söner, men ännu ej så många legodrängar, han ville.

År 1748 och 1766 upphäfdes några landshöfdingars förbud mot sädes- och viktualie-varors försäljning utom länet.

År 1752 befriades torparen från tvångsvärfning,

") Enligt officiel för 1772 gällande uppgift blott 7,000.

*) Enligt officiel för 1772 gällande uppgift 80,205 hela mantal.

« FöregåendeFortsätt »