Sidor som bilder
PDF
ePub

och af de inskränkningar och förödmjukelser, det. sjelft hade mot svenska folket och mot dess ombud tillämnat.

Riksdagen 1760-1762. Under mellantiden hade konungahuset förehaft nya inrikes stämplingar mot den fria statsförfattningen och misstänktes för hemligt motarbetande af svenska härens framsteg i Pommern 1). Dessa omständigheter borde visserligen hafva ökat folkets missnöje och kunde t. o. m. hafva ifrågasatt den efterräkning, med hvilken riksdagen 1756 hotat. Men med en hos folkmassorna ingalunda sällsynt omkastning hade allmänna tänkesättet börjat taga en så motsatt rigtning, att det gamla missnöjet mot hofvet undanskymdes af ett nytt och än starkare mot rådet, mot de regerande Hattarna. Orsakerna voro det olagligt började och olyckligt förda pommerska kriget, den slösande rikshushållningen, det försämrade myntet m. m. Missnöjet började ock vända sig mot sjelfva regeringssättet till följe af riksdagarnas och i synnerhet den dåvarandes längd, bråk, motsägelser och kostnad. Missnöjet understöddes och eggades af hofvets handtlangare, likaså af Mössorna, hvilka ville störta och efterträda Hattarna, dessutom ock af många, som tyckte, att man 1756 hade behandlat konungahuset allt för strängt. Kronprinsen Gustafs vid denna tid mycket förbättrade uppförande samt framträdande stora egenskaper gåfvo ock ökad styrka åt hofvets parti 2). Följden blef, att ständerna beviljade åt konungahuset flere anslag och fördelar, som de 1756 afslagit. Något användande af riksaktens hotelser kom ej heller i fråga. Denna handling blef i stället uppbränd, och man aflyste den årliga fest, som till minne af 1756 varit påbjuden.. Måhända hade hofvet kunnat vinna än mer. Men Lovisa Ulrikas magt fruktades och motarbetades af Danmark, till en del ock af Ryssland, men allra

1) 40. 73-76.
2) 40. 141-149.

mest af svenskarna sjelfva. De anseddaste inom Hattpartiet sammansköto penningar till motarbetande af hennes planer och lyckades att omintetgöra dem genom att afbryta ständernas i alla fall omåttligt långa samvaro 1).

Riksdagen 1765-1766. Förnämsta striden fördes denna gång icke mellan konungamagten och ständerna, utan inom dessa sednare mellan Hattoch Mösspartierna och mellan deras personer och åsigter. Båda voro angelägna om hofvets bistånd och funno i början för godt att bevilja detsamma åtskilliga fördelar, väl icke i magt men i anslag 2). Längre fram under samma riksdag vunno dock Mössorna en afgörande seger och hade derefter ej längre behof af att understödja konungahuset; snart ej heller någon lust dertill. Man fick nämligen underrättelse om det nya försök till statsskickets öfverända-kastande, som hofvet troddes hafva genom det då utbrustna hofmanska vestgöta-upproret anställt.3) Den förra oviljan uppblossade omigen, och ständerna vidtogo nu några åtgerder dels till inskränkning af konungens magt de förbehöllo åt sig tillsättandet af justitie-kansler såsom varande deras ämbetsman dels till hejdande af hofvets slöserier och till inskränkande af dess inkomster. Detta sednare skedde ej blott af sparsamhet, utan också derföre, att hofvet hade ofta just till stämplingar mot folkets frihet användt de tillgångar, folkets frikostighet beviljat1).

Riksdagen 1769–1770. Vid dess början fördes ej heller nu någon strid mellan konungen och ständerna, utan mellan konungen och Hattpartiet i förening mot de för tillfället regerande Mössorna. Det hette, att efter dessas störtande skulle fördelarna af den vunna segern delas mellan nämnde två förbundsmagter. Segren vanns men den från Mös

1) 40. 149-162.

2) 41. 120.

3) 41. 41-49.

4) 41. 120-128.

sorna eröfrade magten behöllo Hattarna för sig, utan att deraf gifva konungen del. Derefter började den förra striden mellan konungen och ständerna, och man föreslog en så kallad säkerhetsakt, hvilken skulle i någon mån öka régentens inflytande. Men förslaget motarbetades af grannstaterna och af både Hatt- och Mösspartierna; ty bägge fruktade Lovisa Ulrikas inflytande, och de sednare voro dessutom förbittrade mot prins Gustaf, som öfverändakastat reduktions-riksdagens beslut. Den föreslagna s. k. säkerhets-akten blef fördenskull efter häftiga strider af ständerna förkastad 1). För att i någon mån trösta hofvet beviljades åt detsamma utomordentligt stora gåfvor och anslag 2).

Riksdagen 1771-1772. Någon vigtigare strid mellan konung och ständer rörande deras inbördes magt förekom, icke. Gustaf underskref utan motstånd den konungaförsäkran, honom förelades 3); han ville ej derom tvista, emedan han ämnade på annan väg, på revolutionens, utvidga sin magt. Den egentliga riksdagsstriden fördes i stället inom ständerna sjelfva; dock ej mer mellan Hattar och Mössor, utan mellan frälse och ofrälse, och detta sednare parti blef på ett eller annat sätt lockadt till sådana ytterligheter, att en mängd personer, i synnerhet adel och ämbetsmän, sökte deremot skydd medelst konungamagtens utvidgande1), och fördenskull bidrog till 1772 års statshvälfning 5).

Det är ej utan orsak, vi laggt mycken vigt på dessa företeelser och dem utförligen återupprepat. Den historiska uppfattning, som blifvit förestafvad 1) 41. 324-356. 2) 41. 361-365. 3) 42. 67-93.

4) 42. 67-94.

5) Burke berättar, huru på 1760-talet engelska hofvet sökte utvidga konungens och försvaga parlamentets magt, och som medel dertill stifta oenighet mellan samhällsklasserna. Man skrämde de rika och höga med farorna för pöbelvälde, och folkmassan med farorna för adelsvälde. Likheten med förhållandet i Sverige 1772 faller genast i ögonen.

först af Gustaf den tredje och hans skriftställare och sedermera af den politiska restaurationens anhängare, fosforisterna, har nu under en tid af hundrade år oupphörligen beskrifvit ifrågavarande tid så, som skulle folkets ombud hafva med obillig regeringslystnad och på obilligt sätt angripit konungamagten och bortryckt den ena efter den andra af dess rättigheter, och man har nästan uteslutande på undersåtarna kastat skulden till flere dåtidens obehagliga uppträden. Men utförliga innehållet af våra fjorton föregående delar och af ofvanstående ur dem gjorda sammandrag ådagalägger, att tvärtom de ojemnförligt flesta gångerna var det konungamagten, som mot aflaggda eder angrep det fria statsskicket och sökte frånrycka nationen de rättigheter, denna hade sig till skydd och försvar förbehållit; och att det sålunda vanligtvis var konungamagten sjelf, som genom sina anfall framkallade, nästan framtvingade de stundom hårdhändta och än mer magtinskränkande åtgerder, genom hvilka ständerna sökte att ytterligare mot nya sådana tilltag betrygga sin frihet. Vi hafva dock redan anmärkt 1), att de i några fall obilliga band, som voro laggda på konungamagten, utgjorde för dennas innehafvare en städse aggande frestelse till magtutvidgningsförsök.

Till den länge fortfarande oviljan mot ökad konungamagt bidrogo också regenternas personligheter. Något hvar anförtrodde rikets styrelse häldre, åt Horn, Gyllenborg eller Tessin än åt konung Fredrik och åt hans gunstlingar Broman, Beutman och Wiebel; häldre åt Höpken, Ekeblad eller Löwenhielm än åt Adolf Fredrik, ur hvars svaga händer den skulle genast blifvit ryckt af Lovisa Ulrika. Det var denna drottnings uppförande, som mer än någonting annat bidrog till ofvannämnde mot konungaväldet fiendtliga sinnesstämning. Genom sitt oförsonliga hat mot det fria statsskicket och ge1) Sid.

nom de olagliga, högst klandervärda åtgerder, hon mot det samma tillgrep, har hon framkallat frihetsmännens växande misstro och ovilja mot en konungamagt, som för tillfället uppenbarade sig i sådan gestalt. Hon har derigenom afkylt den för monarkiskt styrelsesätt varma kärlek, som minnet af de båda första Gustafverna och af Karl den elfte efterlemnat. Det är förnämligast hon, som föranledt dessa uppträden af ömsesidig förbittring, hvilka öfver historien om frihetstidens sednare hälft kasta i detta hänseende både många och mörka skuggor.

De regeringar, som sedan början af femtonhundratalet med största kraft och framgång sökt befordra svenska folkets välstånd, hafva varit Gustaf den förste, Gustaf den andre, Karl den elfte och frihetstiden. Alla hafva dertill begagnat det monarkiska styrelsesättet, men hvar på sitt sätt, den förste i patriarkalisk, den andre i aristokratisk, den tredje i autokratisk, den fjerde i demokratisk anda. Alla hafva arbetat med välmenande afsigter, derföre ock med i mycket välgörande följder; ehuru hvar och en också med betydliga misstag, orsakade genom de fel, som lågo dels i hvardera grundsatsens ensidighet, dels i personernas menskliga ofullkomlighet. Att Sverge sålunda hyllat statsskick efter hvar och en af dessa olika grundsatser visar, att de alla fyra äro mer eller mindre oumbärliga beståndsdelar i hvarje samhälle. Att de oaktadt deras ensidighet kunnat hvar för sig och på sin tid medföra lyckliga följder, visar ock, huru folkens trefnad och välstånd bero ofta mindre af statsförfattningen i sig sjelf än af dess ändamålsenlighet för dåvarande tidsförhållanden, och derjemnte af den klokhet, ärlighet och välmening, hvarmed den af statens ledare tillämpas; och tillika af det förstånd, den sans, hvarmed folket sjelft understöder en sådan styrelses bemödanden.

« FöregåendeFortsätt »