Sidor som bilder
PDF

för hvilken han, liksom en slags lösdrifvare, förut varit blottställd. Samma år och till en del också förut aflystes de taxor, medelst hvilka man stundom bestämt de pris, till hvilka landtmannen skulle sälja sina varor, och man tillät honom frihet att derom med köparen öfverenskomma. Vid samma tid och mest genom Faggots bedrifvande blefvo storskiften mångenstädes införda, och regeringen ålade landshöfdingar och andra ämbetsmän att undervisa allmogen om åtgerdens nytta. Det var ock under dessa år, som genom samme Faggot en mängd större eller mindre lägenheter, härader, byar, enskilda egendomar blefvo uppmätta och kartlaggda. År 1757 blef det tillåtet att fritt anlägga torp och nybyggen. r 1762 tilläts att åt gifta tjenstehjon uppbygga backstugor. År 1765 inskränktes bruket af herrskapslakejer, genom hvilket förut många arbetare blifvit lockade från jordbruket. r 1766t illerkändes åt bonden större rättighet att till hvad ort eller stad, han ville, föra och der försälja, hvad hans hemman kunde frambringa. r 1771 tilläts landtbefolkningen spinna hvad garn som häldst, och det icke blott till husbehof utan ock till afsalu. Genom ofvanuppräknade många och vigtiga förändringar, och flere dylika kunde anföras, hade under frihetstidens förlopp blifvit afskaffade många bland de mest svåra och orättvisa stadgar och reglementen, som hittills försvårat jordbruket. Detta begynte ock vinna mer aktning, sedan flere herremän, och deribland några högt uppsatta personer, började söka sitt nöje och sätta sin ära i att förbättra sina egendomar och att med sådant exempel föregå kringboende allmoge. På sådant sätt utmärkte sig bland andra Sten Karl Bjelke, Gustaf Bonde och Karl Gustaf Boye, den sednare i synnerhet genom sitt nit för fårafvelns förbättring. Några högt ansedda personer, t. ex. Löwenhielm, Karl Scheffer, bergsrådet Heykensköld m. fl. talade ofta och med värma om landtbrukets vigt. Flere landshöfdingar, t. ex. de förut omnämnde Raab och Ornsköld"), samt Falckengren i Vester-Norrland, sökte med nit och framgång detsamma befordra. Dessa bemödanden rönte dock motstånd från flere håll och af flere slag, och stundom med åberopande af ganska besynnerliga skäl. Åkerns dikning blef af kunnigare personer anbefalld; men många ville ej veta af denna nyhet; ty, hette det, genom upptagande af diken skulle den bärande åkerjordens vidd, föjaktligen ock dess afkastning, minskas. Andra mente, att vidgad hemmansklyfming skulle medföra en mängd nya byggnader och derigenom minska tillgången på vedbrand och hustimmer. Spår finnas, att jordbrukare, äfven bönder, motarbetat hemmansklyfningen, måhända för att få tjenstehjon så mycket lättare, ju svårare det för den lösa befolkningen var att erhålla eget hem. Storskiften, ehuru förordade också af riksdagsbönderna, blefvo dock mångenstädes af hemmavarande okunnig allmoge klandrade och motarbetade såsom en obehöflig, besvärlig och skadlig nyhet. En och annan, troligen någon likasinnad herreman, påstod t. o. m., att regeringen icke hade rättighet påtvinga folket hvarken hemmansklyfning, storskiften eller några andra dylika påfund; ty medborgaren borde i sin enskilda hushållning hafva full frihet också att vanvårda sin jord, om han så ville. Afven odlingen af potäter blef som en skadlig nyhet af många förkastad; ty, anmärkte man, denna väæt ger rik afkastning, att den, allmänt införd, skall åt den fattige arbetaren skaffa lätt vunnet underhåll, att denne ej behöfde taga tjenst hos jordegaren, hvilket skulle mycket skada landtbruket. Vigtiga hin

*) Under dennes tjenstetid i Södermanland blefvo äfven derstädes flere förbättringar införda, ehuru man gjorde mot honom under samma tid åtskilliga klandrande anmärkningar.

der för dettas snabbare tillväxt voro ock, som nämndt är, böndernas okunnighet, envishet och brännvinsbränning samt regeringarnas, i synnerhet Hattarnas,

reglementerande förmynderskap. Dertill kom, att

till följe af befolkningens gleshet och samfärdselns långsamhet de flesta t. o. m. herremän först sent och ofullständigt erhöllo kunskap om nya eller förbättrade brukningssätt; utan hvar i sin afskilda vrå skötte sin jord såsom far, farfar och förfäder gjort. Dessutom, hos ett folk, hvilket under trehundra år varit fortfarande styrdt efter prohibitivsystemet för det mesta ock efter det kungl. förmynderskapets grundsatser och under ett trycktvång, som ej tillåtit någon granskning af hvarken det ena eller andra; – hos ett sådant folk hade dessa åsigter blifvit så invanda, så inpreglade, att de öfvergått till ett slags medfödda trosarticklar, hvilka menigheten ogerna ville frångå, ogerna mot andra, om ock bättre, utbyta. Risings enklare och friare åsigter, framlaggda på 1650-talet, funno föga, Chydenii på 1760-talet något mer uppmärksamhet. Men ingendera mägtade göra sig gällande och undantränga de gamla, invanda fördomarna. Också mycket bildade och kunniga personer voro ohjelpligt fångna i dessa åsigter. Huru Hatten Salander, dock medlem af Vetenskaps-akademien, uttalade många dylika högst öfverdrifna och skadliga läror, är redan berättadt *). Se här ett ytterligare prof på småaktigheten i då rådande Hattpartis stadgar. Till arbete, som kunde förrättas af qvinna, fick ej karl användas, ej heller arbetsföra personer till göromål, som passade för gamla bräckliga hjon o. s. v. Afven inom Mösspartiet uttalades dylika besynnerliga läror. Man föreslog ena gången, att arbetare ej borde få flytta ur den socken, en annan gång icke ens från det gods, inom hvars område

[merged small][ocr errors]

egenskap. Och dessa kommo dock från Gustaf Bonde och Esbjörn Reuterholm, hvilka båda voro i grunden goda och välmenande herrar; så djupt var samtiden fången i läran om regeringens magt och pligt att som förmyndare vårda och leda undersåtarnes äfven enskilda lefnads-omständigheter. Vid frihetstidens slut återstodo ock många gamla missförhållanden. Boskapsskötseln var och förblef vanvårdad, och ännu 1771 infördes en mängd ull, läder och viktualievaror *). Annu år 1772 voro af Sverges jord två tredjedelar oskiftade och en stor del odikad; och i Skåne lågo betydliga jordvidder ouppodlade i egenskap af gemensamma betesmarker eller så kallade fälader. Detta bördiga landskap gaf ock jemnförelsevis mindre afkastning, än man kunnat vänta *). Mot frihetstidens slut började dock de många i synnerhet efter 1747 vidtagna åtgerderna visa flere välgörande följder. Mycken ny jord hade blifvit uppodlad och den gamla bättre vårdad. Här och der i bergslagen började man redan nu begagna underjordiska med småsten fyllda diken. Nästan öfverallt hade man förut hämtat sitt höfoder från naturliga ängar. Nu började många att anlägga konstgjorda dylika eller så kallade vallar samt beså dem med nu införda foderväxter, klöfver*) och vicker, stundom ock med råg, som två eller tre gånger afskars halfmogen och begagnades till stallfodring. Enligt anvisning af Linné begynte man också beså *) I årligt medeltal 18,600 lispund smör, 46,000 d:o ost, 23,000 d:o talg, och hudar för 83,000 d. s. m. Deremot uppgifves från annat håll, att genom småtullarna blefvo årligen i medeltal införda (förmodligen inom Sverge producerade) 81,600 lispund fläsk, 233,000 d:o smör, 35,000 d:o ost, samt 38,000 d:o talg. *) Esbjörn Reuterholms (?) s. k. Upplysningsskrift säger, att 1768 skördades i Skåne blott fjerde, men i Uppland sjunde eller åttonde kornet. Månne en följd deraf, att i sistnämnde landsort mycken jord var storskiftad och bättre vårdad?

*) Detta bruk säges infördt från Frankrike, men var ännu 1777 ej allmännare begagnadt.

vallarna med den i Sverge inhemska Alsikeklöfvern. . Under allra sista åren blef ock timotejgräset från Amerika och England infördt såsom en för Sverge mycket passande foderväxt ); bohvetet likaså af Bjelke, och de af Alströmer införda potäterna började mer och mer odlas. I Blekinge, Småland och Vermland sköttes jorden bättre än förut, och i Bohuslän, Vester- och Ostergötland, Söderman- och Vestmanland, Uppland samt Åbo län och i synnerhet i Nerke kunde efter goda år skörden någorlunda föda landskapets befolkning. I Finnland och serdeles i dess nordligare delar gick landtbruket mycket framåt. Det antogs, att sedan till följe af Faggots landtmäterier egendomarna blifvit bättre ordnade och eganderätten mer betryggad, hade i Osterbotten 2,500 tunnland blifvit nyuppodlade, och i sjelfva den aflägsna lappsocknen, Kusamo ett betydligt åkerbruk kommit i gång. År 1746 beräknades blott 8 men 1765 ej mindre än 24 tunnland åkerjord på hemmanet, och förra året blott tredje, men det sednare sjette (?) kornet i medelafkastning. I allmänhet räknade man vid denna tid tre bönder på hvarje helt hemman, och årliga skörden för hela riket till 7,680,000 tunnor, d. v. s. något öfver tre för hvarje rikets innevånare.

Enligt ungefärlig beräkning hade under åren 1738–1769 till Sverge blifvit införda 12,000,000 tunnor säd, för hvilka, efter 6 d.s. m.*) för tunnan en summa af 72,000,000 d. s. m. gått ur landet. I medeltal skulle således sädesinförseln stigit för hvarje år till 390,000 tunnor och den deremot svarande penningeutgiften till 2,340,000 d.s. m. Ojemn

*) Den lärer dock äfven förut funnits i Sverge, ehuru den ej blifvit som foderväxt serskildt odlad. *) 2 riksdaler enligt källskriften.

« FöregåendeFortsätt »