Sidor som bilder
PDF

förligt största delen af införseln bestod i råg oc dernäst i korn *). Ofvanstående pris af 6 d. s. m. för tunnan är mycket ungefärligt. Att uppgifva enskilda och mer bestämda värdesiffror är svårt, nästan omöjligt, emedan prisen vanligen äro utsatta i d. k. m., hvilkas värde till följe af kursen var underkastadt ständiga och stora vexlingar*). Sverges hemmantals år 1772 steg till 80,205. Största antalet var i Abo och Björneborgs län, näml. 5,801 och dernäst i Ostergötland 5,489, minst i Vesterbotten nämligen 1,072. Af dessa hemman voro 37,379 skatte, 19,752 krono och 23,074 frälse.

Huru Sverge under frihetstiden måste årligen utifrån köpa 3–400,0008) tunnor säd, hafva vi ofta omtalat, och likaså flere dertill bidragande omständigheter. Förnämst bland dem var det brådstört ökade tillverkandet och förtärandet af brännvin. Förhållandet har tillförene blifvit, men blott i korthet och styckevis omtaladt. Nu skola vi åt det vigtiga ämnet egna en något utförligare framställning. *) Enligt Allmänna Tidningar den 15 Oct. 1770. Der kan statistikern finna utförligare siffertal öfver spannemålsinförseln i Sverge serskildt för hvarje af nyss anförda år; likaså för de serskilda sädesslagen. Man ser deraf, att i ungefärliga medeltal har den årliga sädesinförseln uppgått till ## i råg, 3% i korn, # i hvete, # i hafra, # i ärter och #2 i malt. TJUGUSJUNDE KAPITLET,

*) Under de nämnde åren har t. ex. Stockholmspriset för en tunna råg vexlat mellan 16 och 78 d. k. m. Till dock någon underrättelse om ifrågavarande pris meddela vi nedanstående korta utdrag ur Uppsala läns markegångstaxa för år 1770, hvilken dock till följe af de årens missväxt är temligen hög. Priserna äro i d. s. m., af hvilken myntsort gingo tre på en riksdaler specie, och på hvar d. s. m. 32 öre.

d. s. öre. d. s. öre. Hvete, tunnor ......... 15 Fläsk, lispund ........ 5 Råg, .......... 9 16 Oxe, stycke...... ... 34 Korn, )) - - 7 21 | Får, * ...... 4 16 Hafre, *) ... .. 4 – Hö, 25 lispund....... 8 16 Smör, lispund .......... 8 16 Ved, famn ............ 1 12.

*) Stundom än mer.

[graphic]
[graphic]

BRÄNNVINET

har under 1700-talet haft mycket inflytande på svenska folkets moraliska, ekonomiska och politiska tillstånd. Vi meddela fördenskull en kort öfversigt af dess historia. Uppfinningen anses härstamma från österlanden, troligast från Arabien, hvarest brännvin omtalas redan omkring år 900 efter Kristi födelse: likväl blott som läkemedel. Sedermera började det användas äfven som rusdryck och blef i båda egenskaperna kändt af de europeiska krigare, som deltogo i korstågen. Omkring år 1300 började det tillverkas i några delar af södra Europa, i förstone dock blott till läkemedel. Men tvåhundra år hade knappt förflutit, innan det också i dessa länder användes till berusning. I sådan egenskap utspridde sig snart dess brnk också till medlersta Europa och än mer till Ryssland, dit det likväl tyckes hafva kommit mera omedelbart från Asien. Utbredandet gick mycket hastigt. Alla länders älskare af starka drycker tillgrepo begärligt brännvinet såsom ett för tillfredsställandet af deras begär både krafti– gare och vigare medel än mjödet, ölet eller vinet. I Sverge omtalas brännvin redan på 1400talet, ännu dock sällan. År 1531 fingo apotekare tillåtelse att hålla det som läkemedel till salu. Under kriget mot ryssarna på 1550-talet gåfvos dagligen några droppar deraf åt soldaterna såsom skydd mot hvarjehanda sjukdomar. Liksom andra skarpt smakande läkemedel blef det i början mottaget med ovilja. Bland de orsaker, för hvilka Erik den fjortonde afsattes, anförde ständerna, att han och Göran Person hade med brännvin jemmerligen plågat några fångar för att tvinga dem till hvarjehanda osanna uppgifter. En prestman och t. o. m. en biskop utFryæells Berätt. 46. 17

gåfvo i allsköns välmening några skrifter för att motverka folkets ovilja mot detta läkemedel, hvilket dock påstods vara nyttigt mot hosta, sten, bröstsjukdomar och tungsinthet. Under sjukdomsåren 1579 och 1588 blef det mer och mer begagnadt som skyddsmedel och intog från 1590-talet en stående plats i tulltaxorna. Afven tillverkningen inom-lands steg snart så betydligt, att från och med 1638 brännvins-bränning både till husbehof och afsalu upptogs till beskattning. Annu var dock den nya drycken temligen sällsynt. På Leckö slott hade år 1669 blifvit förtärda 229 tunnor säd och 27 oxar men blott 2 kannor brännvin. När den tidens prestfruar ville »fägna» besökande bondhustrur, utgöto de på dessas halsdukssnibbar några droppar af den ännu sällsynta varan såsom ett slags uppfriskande luktvatten. Från bruket som läkemedel till missbruket som rusmedel skedde äfven i Sverge öfvergången ganska fort. Redan mot slutet af 1600-talet hördes spridda klagomål, å ena sidan öfver brist på spannemål, emedan mycken säd försvann i brännvins-pannorna; och å den andra öfver brist på ordning, sedligheoch välstånd, emedan en mängd menniskor öfvert lemnade sig åt förvillande och förvildande dryckenskap. Klarsyntare fosterlandsvänner blefvo oroliga och tänkte på medel att förekomma den hotande syndafloden. Den nöd, som förorsakades af missväxterna omkring 1695 *) och sedermera af de långa krigen, stämde allmänhetens tänkesätt för inskränkningar härutinnan. Efter olyckan vid Pultava grep sig ock rådet an och förbjöd all brännvins-bränning af spannemål. Men året derpå kom pesten. Då blef brännvins-bränningen åter frigifven för att skaffa allmänheten lättare tillgång till detta, som man trodde, serdeles verksamma skyddsmedel mot smittan. Den fria bränningen fick sedermera i flere år fortgå, och under Karl den tolftes sedT*) Karl den elfte förböd ock 1696 brännvins-bränning af råg. mare krigsår ingick brännvinet i soldatens dagliga förplägning. Men år 1718 vidtogo nämnde konung och Görtz en vigtig åtgerd. Alla enskilda brännvinspannor blefvo borttagna och all enskild brännvins-bränning förbuden, och tillverkningen anförtroddes i stället åt några serskilda dertill antagna personer*). Det var i flere fall ett förespel till kronobrännerierna och till sednare försök att på sådant sätt kunna till fördel för statskassan beskatta dryckenskaps-lasten. Efter Karl den tolftes död blefvo brännvinspannorna till sina egare återlemnade och brännvinsbränningen i viss mån frigifven, dock med hvarjehanda föreskrifter om bruket, varningar mot missbruket samt skatter på tillyerkningen, stundom ock inskränkningar deraf*). År 1739 kommo Hattarna till väldet. De voro beständiga och ifriga fiender till denna dryck, och redan 1740 blef bränning af säd förbuden och brännvinspannorna borttagna *). Men året derefter tillställde samma Hattar det finska kriget. Till böndernas missnöje med brännvins-förbudet kom nu ock deras harm öfver det onödigt började och ömkligt förda kriget och öfver alla deraf föranledda gerder och lidanden. Hattregeringen vågade ej längre trotsa allmogens missnöje, utan beviljade några eftergifter i förbudet. Under närmast följande år blef med åtskilliga vexlingar brännvins-bränningen i flere fall frigifven; men ock missbrukad på ett sätt, som hos hvarje vän af ordning och fosterland väckte mycken oro och det inom alla partier. Hatten Dalin förklarade, att Sverge lidit mer skada afbrännvinet än af krig och pest; och Mössan Nordencrantz, skref: brännvinet har ådragit Sverge fattigdom och hungersnöd samt Sverges folk både andligt och lekamligt elände. Med understöd af många redliga medborgare ville Lö

1) Se utförligare härom 28. 102. *) 33. 321. *) Se ytterligare 38. 180.

[ocr errors]

wenhielm förbjuda all enskild brännvins-bränning och i stället införa ett färre antal, men drygt beskattade allmänna brännerier, för att derigenom afskaffa det dagliga hemsupandet och tillika förskaffa kronan betydlig inkomst. Adel och borgare biföllo genast; men bönderna; – det var vid riksdagen 1747, när detta stånd var serdeles ohandterligt och våldsamt; – bönderna satte sig med yttersta häftighet mot förslaget och kämpade för sin husbehofs-bränning; – och presterna! – presterna ställde sig på böndernas sida; ty, sade man, de fruktade, att eljest skulle sönderslitas det vänskapsband, som hela tiden bortåt hållit dessa båda stånd tillsammans. Löwenhielms förslag föll, och husbehofsbränningen och lönnbrännerierna om hvarandra fortforo med städse växande missbruk och olycksbringande följder, deribland ock en mängd lagöfverträdelser och deraf föranledda rättegångar. Dessa voro så många och de ådömda böterna så stora, att regeringen flere serskilda gånger fann rådligast att i klump efterskänka alla dylika böter. Man befarade, att deras utkräfvande skulle göra en mängd bönder till tiggare och drifva dem och de andra till uppror. Man sökte deremot på öfvertygelsens väg leda allmogen till sundare tänke- och lefnadssätt. I almanachan för 1748 införde Linné en uppsats om förderfligheten af brännvinets missbruk. Abraham Bäck öfversatte 1751 från engelskan en annan uppsats i samma anda; och collegium medicum sökte främja dess spridning. Man utgaf ock en annan skrift, som visade, att det stora årliga behofvet af utländsk säd föranleddes mest deraf, att många tusen tunnor inhemsk kastades i bränneri-pannorna. Så var det ock. Värdet af införskrifven spannemål, som år 1746 var 1,600,000 – uppsteg tvärhastigt och inom 10 år till flere millioner, allt d.s. Men alla dessa bemödanden, alla äfven de tydligaste sifferberäkningar voro ännu fruktlösa.

Nu kom den vigtiga brytningen 1756. Årets

« FöregåendeFortsätt »