Sidor som bilder
PDF
ePub

missväxt hotade med hungersnöd, hofvets planer likaså med envälde, och båda företeelserna manade till sparsamhet och samdrägt. Den kraft och framgång, med hvilka envåldsförsöket blifvit tillbakaslaget, ökade dåvarande Hattregerings anseende och magt; och till följe af dessa omständigheter lyckades man denna gång att utverka också bondeståndets bifall till ett strängt och allmänt brännvinsförbud; man till och med borttog omigen sjelfva pannorna, det säges till antal af 169,132, dock mot betalning af deras värde. Man höll ock sträng hand öfver efterlefnaden. Följderna visade sig genast. Införseln af utländsk säd minskades betydligt. Ungefärliga värdet deraf steg 1756 till 5, men sjönk 1757 till 4 och 1758 till 3 och 1759 till 2 millioner, allt d. s.; - likaså antalet af oordningar, slagsmål och andra brott 1), och man hörde bondhustrur välsigna den nya stadgan, hvilken förskaffat dem trefnad och hemfrid, långt mer än tillförene. I en bland hufvudstadens tidningar 2) lästes ock följande till brännvinet ställda afskedsvers:

Du skadedryck farväl,

Som dräpit kropp och själ!
Farväl all lustars mor,
Som oss gjort skada stor!

För din skull man måst löpa
Till andra bröd att köpa.

En vis, förståndig, klok

Gör du till narr och tok, o. s. v.

Mot dessa förbud uppstod å andra sidan mycket knot bland den mångenstädes förvillade allmogen och bland brännvinssupare af alla klasser och likaså bland brännvins-brännare och brännvinsförsäljare. En hop köpmän hade ofta begagnat den finten, att när en bonde kom in i handelsboden, helsa honom välkommen medelst en sup eller par, 1) Enligt saköres-längderna.

2) Salvii Lärda Tidn. d. 4 Dec. 1756.

och sedan, när han blifvit behörigen uppspelad, afsluta den ifrågavarande handeln, vanligtvis till dryg förlust för den halfberusade köparen. Alla ofvannämnde personer voro följaktligen mycket fiendtliga mot det stränga brännvins-förbudet; men fingo likväl icke tillfälle att på verksammare sätt göra sina åsigter gällande förr än vid riksdagen 1760. Genom pommerska kriget hade nu Hattpartiet förlorat det anseende och sjelfförtroende, som fordrades för att kunna upprätthålla sitt stränga brännvins-förbud. Bondeståndet uppträdde nu äfven med mycken ifver och återfordrade sin rättighet att tillverka brännvin till både husbehof och försäljning,` men emedan riket hotades af svår sädesbrist, satte sig de tre högre stånden emot detta förslag och ville bibehålla ett mer eller mindre inskränkande förbud. Bondeståndet vidhöll dock sina anspråk fast och orubbligt. De tre andra stånden sökte genom skäl, genom skrifter, genom formliga beskickningar inverka på bönderna men förgäfves. Man vände sig till ståndets mägtige taleman Olof Håkansson och bad denne genomdrifva saken. Jag har, skall han hafva svarat, jag har två gånger gjort ett sådant försök; men dervid icke blott misslyckats, utan ock ådragit mig ovilja och hotelser, och jag vill icke göra ett tredje. Regeringen och de tre stånden vågade ej gå mer bröstgänges tillväga, och intet strängare förbud blef utfärdadt 1).

Vi hafva något hvar läst, huru Nord-Amerikas vilda folk kastade sig med hejdlöst begär öfver det för dem dittills okända brännvinet, eldsvattnet, såsom de kallade det, och huru de för dess åtkomst och åtnjutande offrade allt, allt. Något liknande inträffade med Sverges vid denna tid mycket okunniga allmoge. Först efter 1730 tyckes den hafva erhållit en allmännare spridd kunskap om sjelfva drycken och om sättet för dess tillverkande. Från

1) Borgare- och bondeståndens protokoll, samt österrikiska ministerbref d. 19 Nov. 1762.

denna tid såg man ock en ständigt växande skara öfverlemna sig åt denna nya och lätt vunna njutning; öfverlemna sig åt den, i början fullkomligt okunnig, men sedermera oaktadt alla varningar fullkomligt obekymrad om de förstörande följderna. Hänförda af det rasande begäret, läto de sig icke tyglas, hvarken af religionens eller lagens bud, ej heller af förnuftets och egennyttans skäl. Dryckenskapen utbredde sig på ett förfärande sätt. En ledamot i borgareståndet berättade 1761 1), att han under en resa i bergslagen såg blott få bönder, som icke voro berusade.

Missbrukets allmänlighet och olyckliga inverkan på folkmängden och på dess helsotillstånd bevittnas af följande företeelser. Antalet af personer, som uppnått 90 år, steg i Sverge år 17502) till ej mindre än 1,661. Under de följande åren har med smärre vexlingar antalet småningom nedsjunkit till 463, som det var 1795 3), d. v. s. jemnfördt med 1750 hade nu mera blott ungefär en fjerdedel mägtat uppnå nämnde höga ålder, ehuru under tiden hela folkmängden betydligen stigit 4), och helsovården blifvit mycket förbättrad.

Förhållandet torde väl i någon mån varit föranledt af nöden och det aftagande antalet födda under kriget 1700-1721. Förnämsta orsakeu var likväl det från 1740-talet nästan oafbrutet fortgående brännvins-superiet och dess helsoförstörande följder.

Lärorikt är att se de i skrifterna härom redan då anförda både skälen och motskälen. Det kännes tydligen, sade brännvinets försvarare, huru en sup

1) Borgareståndets prot. d. 25 Maj.

2) För åren före 1749 finnas inga tabellariska öfversigter. 3) Se Statistiska central-byråns tabeller. Af dem finnes ock, att under samma år antalet af 90-åriga qvinnor varit omkring dubbelt större än af lika gamla karlar; troligen till någon del en följd af den inom sednare könet mer öfliga dryckenskapen.

4) Från 1,754,894 till 2,274,064.

rycker upp och stärker krafterna. Ja, svarade Linné, men blott liksom ett piskslag rycker för ögonblicket upp hästen till en öfveransträngning, som genast efterträdes af ökad förslappning. En annan sade: om husbonden gifver sina arbetare tillräckligt brännvin, behöfver han ej gifva dem så mycket mat; och de blifva ändå raska och driftiga. Ja! sva

rades; men blott för ögonblicket; efteråt blifva de både svagare och latare. Andra sade: genom brännerierna får man drank som mycket underlättar ladugårdens utfordring. — Ja; svarades, men i längden blifva kreaturen deraf svagare och sämre. Mäsken vid de förra ölbryggerierna var ett mer födande och nyttigt utfordringsmedel. Men, invände mången, när herremannen dricker sitt vin, må väl bonden få supa sitt brännvin. Härpå fanns intet annat svar, än den åt båda gifna förmaningen: allt måste ske med måtta. Vanligaste anmärkningen var: säden är ett alster af landtmannens egen jord, eget utsäde och eget arbete och således i alla hänseenden hans egendom. Han bör derför också ega rättighet att efter eget godtfinnande använda den antingen till bröd eller till brännvin. Svaret blef: att så länge landtmannen missbrukar denna sin otvifvelaktiga rättighet och missbrukar den på ett för både honom sjelf, hans barn och landet förstörande sätt, måste regering och klokare medborgare uppträda som tyglande förmyndare.

[ocr errors]

Sådana voro de skäl och motskäl, som hela tiden bortåt vexlades, dock utan någon inverkan på bondeståndets beslut. Mössorna under sin regeringstid 1766-1769 mägtade ej heller hämma det tilltagande förderfvet. Som nämndt är, hafva de ock vanligtvis lemnat brännvins-bränningen mer frihet; detta dels för att göra sina partivänner bönderna till viljes, dels och i allmänhet af ovilja mot reglementariska åtgerder och förbud. När Hattarna år 1769 återkommo till väldet, tillgrepo de för superiets hejdande flere medel, dels nya lagbud,

32

dels och omigen nya försök att inverka på öfvertygelsen, på mensklighets- och fosterlands-känslan. Man framlade beräkningar, som i ungefärliga summor visade, att i riket funnos 600,000 personer, som dagligen förtärde 1/2 kanna brännvin, och att årliga åtgången af denna vara skulle för hela riket stiga till nära 7 millioner kannor; att till dessas frambringande 400,0001) tunnor säd blifvit använda; af hvilka eljest öfver 100,000 nu hungrande menniskor kunnat hafva sitt lifsuppehälle. Alla skäl, mensklighetens så väl som statshushållningens, voro dock ännu fruktlösa. Riksdagsbönderna vidhöllo sitt gamla anspråk och understöddes deri af Mössornas tidning Dagligt Allehanda. I denna 2) lästes verser, som klandrade brännvins-förbudet, klandrade tilltaget att beröfva landtmannen dess rättighet att fritt använda sin säd; klandrade försöket att betaga honom det vigaste medlet att fägna en besökande vän, o. s. v. Någon kraftigare åtgerd till brännvinsbränningens hejdande blef ej heller under riksdagen 1769 vidtagen.

[ocr errors]

Till denna brådstörtadt ökade dryckenskap bidrogo flere orsaker; t. ex. den tvärhastigt påkomna frestelsen af ett nytt berusnings-medel, som var ojemnförligt mer kittlande och lätt åtkomligt än de förra; likaså allmänhetens okunnighet om dess olyckliga följder, och detta icke blott i början utan ock länge efteråt; ty dels mägtade ej allmogen läsa de mot brännvinet utkomna skrifterna; dels misstänkte den alla varningar, såsom påfund af herremännen, hvilka, sjelfva förplägande sig med finare drycker, dock missunnade bonden den glädjen att uppfriska sig med brännvin. Derjemnte sågos många den tidens herremän likaledes öfverlemna sig åt superiet och derigenom förstöra icke blott sig sjelfva, utan ock genom det smittande exemplet mycken kringboende allmoge. Äfven nyktra och

1) Några antogo högre, andra lägre siffror.

2) Den 22 Juli 1769.

« FöregåendeFortsätt »