Sidor som bilder
PDF

i allo ordentliga herremän begagnade brännvinet på ett sätt, som nu för tiden synes motbjudande och skamligt. Den rike och högt ansedde Malte Ramel lät, när hans omgifning och gäster skulle om qvällen åtskiljas, iskänka åt enhvar bland dem en sup brännvin, en så kallad sängfösare, såsom en påminnelse om, att de nu borde taga god natt och gå till hvila. Det var ock omkring 1766, som Bellman stiftade sin Bacchi orden och uppstämde sina många och snillrika dryckes-sånger. Den anda, som härigenom inom vissa hufvudstadens kretsar utbreddes och från dem utgick, har ingalunda bidragit till stäfjandet af dryckenskaps-lasten.

Vi hafva sett, huru bondeståndet riksdag efter riksdag satte sig mot alla försök att hejda det öfverhandtagande superiet. Sanningen gör sig dock alltid förr eller sednare gällande, när den får höja sin röst och tala till förnuft och rättskänsla. Så blef händelsen äfven nu, och dertill torde i ej ringa mån hafva bidragit en 1765 utkommen skrift, kallad Brännvinets Ode *), hvilken med varma och allvarliga ord vände sig till bondeståndets riksdagsmän. Hvem har, lästes der, hvem har mesta skadan af brännvinsbränningen? jo bonden, som om hösten förstör sin skörd i brännvinspannan och derefter måste om våren till lifsuppehälle och utsäde köpa säd af andra och till stegradt pris och derigenom skuldsätta och snart sälja sin egendom, liksom han genom dryckenskapen förstör sin kropp. Hvem hemtar å andra sidan största fördelen afbrännvinsbränningen? jo adelsmannen och presten, hos hvilka bonden, när han supit upp sin egen säd, måste till stegradt pris köpa sitt oundgängliga behof deraf; och borgaren, som drager stor vinst af brännvinshandeln. När nu dessa tre stånd af omsorg för hela rikets välfärd vilja afskaffa den för dem dock vinstgifvande brännvins-bränningen, skolen i, bondeståndets hedervärde riksdags-ombud, som dock - T1) Af Westerdahl.

borden vårda eder egen och hemmavarandes välfärd, skolen i af blindt begär efter en skadlig dryck sätta eder emot ett just för edert stånd nyttigt förslag, samt störta eder och riket i olycka, o. s. v. Dessa ord och handgripliga sanningar, ehuru för tillfället missaktade, trängde sig dock mer och mer till allmänhetens kännedom. Många klarsyntare och rättänkande riksdagsbönder började att under och oaktadt det starka riksdags-motståndet öfvergå till mer sunda och sanna åsigter. Ständerna beslöto ock att motverka brännvinet, numera icke som förut genom förbud, utan genom att om igen tala till förstånd, rättskänsla och samvete. I en enligt deras önskan utfärdad kungörelse (af d 28 Aug. 1771) förklarade sig regeringen icke vilja binda undersåtarnes händer, utan i stället bedja en hvar besinna den nöd, nära hungersnöd, hvarmed en fortfarande missväæt hotade, och hvilken skulle ökas genom spannemålens användande till brännvin. Alla fosterlandsvänner uppmanades derföre till sparsamhet härutinnan, och till ömt behjertande af den tyngd, den nöd, för hvilka de fattiga skulle genom föranledda odrägligt höga spannemåls-pris blifva utsatta. Serskildt ålade regeringen alla landshöfdingar att genom denna kungörelse och genom egna tjenliga föreställningar uppmana enhvar till naturlig och kristlig ömhet för sina fattiga medborgare. Regeringéns bref slutade méd dessa ord. I fast öfvertygelse om edert nit och åhåga för rikets bästa öfverlemna vi åt eder att med sorgfällighet, eftertanka och drift detta vårt vigtiga uppdrag fullgöra. Sådana åtgerder, de ideligt upprepade varningarna, lärdomarna och det växande antalet afskräckande erfarenhets-exempel blefvo icke fruktlösa. Under frihetstidens sista år framträdde äfven bland all– mogen sjelf en liflig benägenhet att motverka den förderfliga dryckenskapen. Rörelsen leddes från början af dåvarande landshöfdingen i Gefle, Hatten Karl Sparre, hvilken, ehuru motarbetad af Mössan Gyllensvan"), dock lyckades öfvertala städerna Gefle, Söderhamn och Hudiksvall, och med biträde af presterskapet äfvenledes många landtförsamlingar, att sjelfmant nedlägga sina brännerier, men att, säges det, sådant oaktadt betala åt den nödställda kronan vanlig brännvins-skatt. Saken väckte mycket uppseende och framkallade högljudda bifalls-rop och uppmaningar till efterföljd. I sjelfva Mösstidningen Dagligt Allehanda?), lästes numera en till Svea folk ställd uppmaning att följa ett lärorikt eæempel Och att uti den sanna ärans tempel Till minne skrifva en Karl Sparres namn. Uppmaningen och exemplen blefvo ej fruktlösa. En mängd nykterhets-föreningar stiftades, ofta genom landshöfdingarna, t. ex. v. Kothen i VesterBotten, Raab i Småland, Rayalin i Blekinge, men ock annorstädes genom andra fosterlandsvänner. Redan i medlet af år 1771 hade allraminst 60 ser: skilda menigheter nedlaggt sina brännerier, och detta till följe, icke af något tvång *), något påbud, utan af egen klarnad blick samt renad rätts- och sedlighets-känsla*). Men vid riksdagen och oaktadt den hotande hungersnöden satte sig prester och bönder emot ett nu omigen föreslaget brännvins-förbud, och i stället utfärdades de varningar, vi nyligen omtalade. Till denna punkt, denna lofvande gryning för en bättre dag hade Sverges folk upparbetat sig, när Gustaf den tredje tillträdde regeringen.

TJUGUÅTTONDE KAPITLET,

DEN LösA BEFOLKNINGEN OCH FATTIGVÄRDEN.

Ordnandet af förstnämnde angelägenhet mötte betydliga svårigheter också till följe af striden mellan envålds- och frihetstidens olika åsigter, striden mellan stadfästade och häfdvunna lagar och nya, oemotståndligt framträngande sanningar. Från förra tider gällde vanligtvis stränga förbud mot hemmansklyfning längre ned än till fjerdedelar, så som ofta anmärkt är. I början af frihetstiden låg häruti icke något serdeles besvärande hinder; ty genom krigen hade tillgången på öde hemman blifvit så stor, och den jordbrukande folkmängden så liten, att hvarje den sednares medlem kunde utan större svårighet skaffa sig ett fjerdingshemman. Men under sedermera inträdande fredstid växte folkmängden och på samma gång trängseln. Egaren af ett fjerdedels hemman hade t. ex. tre söner. Blott en bland dem kunde få hemmanet. Men de andra två, hvad skulle de företaga? Att qvarstå i samhället som fria blott af sig sjelfva beroende arbetare var den tiden ej tilllåtet. Man befarade nämligen, att en sådan person, han kallades lösdrifvare, skulle, lemnad åt sig sjelf, förfalla till lätja och oordentligt lefnadssätt, och t. ex. arbeta tre, men supa eller sofva de andra tre dagarna i veckan: hvarigenom staten skulle förlora mycken arbetskraft, som bort till nytta användas, och en sådan arbetare sjelf slutligen blifva till tunga för fattigvården, d. v. s. för de samhällets medlemmar, hvilka genom flit och sparsamhet förvärfvat sig medel att kunna hjelpa sig sjelfva, och andra. Således för att tvinga enhvar till jemnt fortgående arbete sökte man tvinga honom taga tjenst hos en husbonde, som åtminstone af egennytta höll honom till oafbruten sysselsättning. Derför var stadgadt, att hvarje person, som icke mägtade skaffa sig egen sjelfständig bergning såsom innehafvare af jordbruks-, handtverks-, borgerligeller ämbetsmannanäring, skulle vara pligtig skaffa sig, hvad man kallade laga försvar, d. v. s. att låta skattskrifva sig i tjenst hos någon sjelfständig medborgare. Den, som icke kunde skaffa sig sådant, ansågs som lösdrifvare och kunde med tvång tagas till soldat, matros eller manufaktur-arbetare. Genom dessa stadganden blef största delen af den nu uppkommande talrika lösa befolkningen tvungen att taga tjenst hos andra. Men genom förra tiders lagar var dylika tjenstehjons lott tämligen tung. Regeringen bestämde, huru stora och ej högre tjenstehjonens löner skulle i olika län vara *); – den förböd ock i vissa fall tjenstehjonen flytta från det ena länet till det andra. Villkoren blefvo än svårare genom tvånget att underkasta sig husbondens egenmägtiga stundom obilliga och hårda behandling. Mest nedslående var den dystra utsigten att svårligen kunna någonsin förskaffa sig eget hem; ty också det fria anläggandet af nya torp var länge förbjudet. Det hela var en sammanfattning af svårt tryckande band, som blifvit laggda på den lösa befolkningen och till fördel för jordegaren, vare sig bonde eller herreman. Sådant var det lagstadgade tillstånd fordna tidsförhållanden och styrelser infört, och frihetstiden i början bibehöll. Naturligtvis skulle det kännas mer och mer tryckande i samma mån, å ena sidan den lösa folkmängdens antal växte, och å den andra tidehvarfvets friare åsigter framträngde till allmänhetens kännedom. Detta dubbel-förhållande var ock en bland de orsaker, som då förtiden drefvo en mängd personer att flytta till främmande land, hvarom mera här nedan. Nu till frihetstidens behandling af den vigtiga frågan! Till följe af statsförfattningens anda samt statsmännens önskan att främja folkökningen, blefvo snart många ofvan uppräknade och tryckande band mer eller mindre lossade. Redan är berättadt, huru man på 1750-talet beviljade starkare hemmansklyf

*) Kgl. Bibl. Gjörwells br. d. 5 Febr. 1771. *) Den 13 Dec. 1770, *) Frivilligheten har dock blifvit i några fall betviflad. *) Inrikes Tidningar 1771, d. 21, 24, 28 Januari, d. 14, #8, 25, 28 Febr., d. 28 Mars, d. 4, 11 Apr., d. 4, 21 Maj, d. 22 Juli, – och tidningen Dagligt Allehanda 1770 d. 13, 18.Dec.

*) Tjenstehjonslönerna i Finnland stadgades en tid så låga, att en mängd lös befolkning flyttade öfver till Estland, der dess arbete bättre betalades.

« FöregåendeFortsätt »