Sidor som bilder
PDF

FJERDE KAPITLET,

REPRESENTATIONSSÄTTET.

Vi hafva sett, hvilken afgörande magt svenska folket genom frihetstidens regeringsform åt sig förbehöll; – och likaså de ytterligare utvidgningar deraf, som sedermera tillkommo. Vi vilja nu granska de till utöfvande af samma magt afsedda medlen, nämligen representationen, riksdagarna och rådet, – och tillika de förändringar, som äfven i dessa hänseenden blefvo under nämnde tid införda. Vi börja med representationssättet.

Folket i sin helhet kunde omöjligen utöfva nämnde magt, utan måste göra det genom ombud. Dessa voro af tre slag, riksens ständer, Hemliga Utskottet och riksens råd. Betraktom hvardera serskildt!

Riksens ständer. Regeringsformen antog svenska folket vara representeradt genom de fyra stånden: adel, prester, borgare och bönder; d. v. s. genom den representation, som af sig sjelf uppvuxit och under flere århundraden varit gällande. Man visste knappt af, kunde således ej heller föreslå någon annan. Mot densamma hafva likväl redan då och än mer till följe af sednare tiders större erfarenhet och vidgade åsigter flere anmärkningar blifvit gjorda.

Dess indelning och arbete på fyra olika kamrar måste ofta föranleda långsamhet, ståndsegennytta samt oenighet *). En åtgerd, i någon mån ledande till ståndens närmare sammansmältning, blef likväl redan nu vidtagen. Deras år 1710 anställda försök att i vissa fall, ej som förut hvarje stånd enskildt, utan alla gemensamt medgifva bevillningar och fatta beslut; detta försök blef under frihetstiden återupptaget och genom fortfarande bruk häfdvunnet.

1) 33. 33.

En annan anmärkning. Representationen, ehuru omfattande fyra stånd, omfattade dock ej hela svenska folket. Flere vigtiga medborgare-klasser, t. ex. krigsbefäl, civil-ämbetsmän samt många utom borgareståndet befintliga idkare af bergs-, bruks- eller fabriksrörelse hade der ingen röst. Så häftiga, som enligt nutidens åsigter kunde förmodas, voro dock ej klagomålen häröfver; ty allmänna tänkesättet hade ännu ej gjort sig full reda för orättvisan af detta uteslutande. Idkarne af bruks- och fabriksrörelser voro dessutom i början så få och så svaga, att de hade jemnförelsevis blott ringa fördelar att bevaka och hvarken mod eller magt att göra sina kraf gällande. Civil-ämbetsmännens anspråk nedtystades derigenom, att flere deras mägtigaste talemän år 1719 adlades. Krigsbefälets anspråk voro starkast, men rönte ock starkaste motståndet. Dessa ämbetsmäns upptagande såsom ett femte stånd skulle nedsätta hvart och ett af de fyra äldres magt från en fjerde- till en femtedel. Samma nya stånd skulle ock såsom ofta bestående af adel, gifva denna samhällsklass för mycken öfvervigt; – det skulle ock åt den redan förut mägtiga löntagande ämbetsmannaklassen gifva för mycket inflytande öfver den löngifvande näringsmannaklassen. Krigsbefälets anspråk, ehuru ofta och med ifver framställda, blefvo derföre alltid af riksdagarna tillbakavisade *).

En tredje anmärkning. Bondeståndet var uteslutet från deltagande i åtskilliga riksdagsgöromål, stundom rätt vigtiga, t. ex. i Hemliga Utskottets verksamhet och i uppsättandet af riksrådsförslag Detta var dock en nästan oundviklig följd af ståndets dåvarande djupa okunnighet, hvarom mera framdeles. Men en lika oundviklig följd af utestängandet blef ock, att samma stånd skulle lätt kunna uppretas mot sina medstånd och mot hela styrelsesättet såsom varande en herreregering *);

*) 33. 34–36. *) 33. 236–243. 38 68.

i

i

och lätt kunna lockas till den åsigt, att det vore
för allmogen bättre, om riket styrdes af konungen
ensam. Ståndet påminde sig ock, hvilka välger-
ningar det af konungamagten fått mottaga, då
det befriades af Gustaf den förste från prest- och
af Karl den elfte från adels-välde. Så föranleddes
de rörelser, som åren 1723, 1747 och 1755 till för-
del för denna konungamagt föreföllo.
En fjerde anmärkning var, att författningen
å andra sidan tillerkände sjelfskrifven representa-
tionsrätt åt många medborgare, som deraf icke
Yoro förtjenta, t. ex. åt många bland de adliga
hufvudmännen på riddarhuset *), om hvilken högst
vigtiga omständighet vi skola längre fram yttra oss.
En femte anmärkning. Inom representationen
fanns ingen verklig aristokrati, som kunde upplysa
och leda. Den från 1719 på riddarhuset allsmäg-
tiga tredje klassen ville väl gälla som en sådan,
men förmådde det ej. Den kunde icke grunda
sådana sina anspråk på någonting annat än de yttre
tillfälligheterna af börd och förstfödsel; icke på
några verkligen aristokratiska skäl; – hvarken på
innehafvandet af de högre kunskaper, som gifva
större förmåga och derigenom ock större rättighet
till ledning af statens angelägenheter; – ej heller
på innehafvandet af den större förmögenhet, som å
ena sidan ingifver lifligare intresse för statens och
ordningens upprätthållande, och å den andra genom
större skattebidrag berättigar till större magt vid
användandet af de sålunda samlade medlen *).
Sjette anmärkningen. Under 40 års ständigt
växande envälde hade svenska folket blifvit afvandt
från all befattning med sina allmänna angelägen-
heter. Nu kallades det på en gång till obegränsad
sjelfstyrelse. Men ingen bland dess samhällsklasser
var dertill mogen 3), icke adels-*), än mindre bor-

#

) 33 37–44. *) 33, 37–44. *) 33. 55–57.

*) 33. 36–41, 38. 63–65.

gare-*) och allra minst bondeståndet *). Presterna voro visserligen genom kunskaper, erfarenhet och oberoende dertill mer skickliga. Men bestående endast af löntagande ämbetsmän, befunno de sig i en ställning så ensidig eller så misstänkt för ensidighet, att de ej mägtade gifva ledning och kraft åt det hela *). Om dessa förhållanden mera framdeles, när det serskildt blifver fråga om hvart och ett bland stånden.

Vi hafva erinrat oss grunddragen i den antagna ståndsrepresentationen och skola nu i korthet för minnet likaledes återkalla de vigtigare ändringar, som i densamma under frihetstiden infördes. År 1719 tillerkändes lika rösträtt åt hvarje riddarhusets medlem; dock i skattefrågor blott åt den, som var bofast och hade en viss förmögenhet *). Af en eller annan orsak blef dock vid 1720 års riksdag det bruk infördt och sedermera häfdvunnet, att hvarje ätts hufvud- eller taleman, om än aldrig så obetydlig, okunnig eller fattig, ja så, att han till statskassan knappt betalade en riksdaler, skulle dock vid öfverläggningar också om skatter och gerder") ega lika röst med hvarje annan riddarhusets medlem; d. v. s. också med den, som årligen betalade hundrade-, ja tusentals riksdaler. Härigenom förvandlades riddarhuset till en adlig demokrati i detta fall med lutning nära nog till kommunism. Vid riksdagen 1723 antogs, att hvad tre stånd beslutat, skulle äfven mot det fjerde ståndets protest gälla i allt, som ej rörde rikets grundlagar eller något stånds privilegier. Vid 1734 års riksdag beslöt adeln, att de så kallade bänkmans-valen på riddarhuset skulle förrättas med slutna sedlar; ett röstningssätt, som underlättade mutor och partitillställningar, t. ex. Mössornas störtande 1739 och krigsförklaringen mot Ryssland 1741. Vigtigaste förändringen under sednare frihetstiden rörde mindre sjelfva ståndsinrättningen än dess begagnande; serdeles af borgareståndet. Detta hade sedan 1738 års riksdag för det mesta ställt sig på adelns sida; men öfvergick 1765 till prest- och bondestånden. Beslutet, att tre stånd kunde öfverrösta det fjerde, hvilket 1723 fattades till skydd mot bönderna, blef från och med 1765 af de nu förenade tre ofrälsestånden begagnadt i striden mot adeln. Hemliga Utskottet var i vissa fall också en inrättning, som skulle representera svenska folket. Huru och i hvad afsigt Gustaf Adolf först införde och Karl den elfte längre fram missbrukade detsamma, är tillförene omtaladt"). Inrättningen blef af frihetstiden bibehållen såsom ett medel att låta mer vigtiga och invecklade ämnen afgöras, icke genom stånden sjelfva, hvilkas flertal ofta var genom oerfarenhet och okunnighet dertill föga användbart, utan genom de tre högre och kunnigare stånden, och äfven bland dessa medelst ett urval af deras klokaste och kunnigaste medlemmar. Det var ett försök att öfver den stora massan riksdagsmän bilda ett öfverhus, en rörlig på förtroende grundad aristokrati, i stället för den mindre användbara bördsadliga, hvaraf riddarhuset från och med år 1719 bestod. Detta utskott tillvällade sig genast mycken magt. Konung och råd måste lyda dess bud, tillkännagifna under riksdagarna genom omedelbara föreskrifter, – och mellan riksdagarna genom efterlemnade förhållningsbref eller så kallade testamenten. Det ville upphöja sig t. o. m. öfver sjelfva ständerna, i likhet med den magt, Karl den elfte hade till sin fördel detsamma tillaggt. Vid några *) 16:de del 2:dra uppl. 141–148.

#) 33 54 38.67.
*) 33. 54. 38. 68, 69.
*) 38. 66.

*) 33. 41. Beslutet härom var dock icke i bestämda ordalag tydligen uttaladt. *) 33: 41.

« FöregåendeFortsätt »