Sidor som bilder
PDF

ning och vidgad rättighet att upptaga nya torp och backstugor. Mycket verksam och välgörande blef i dessa hänseenden riksdagen 1765. De lagar som förut stängde den lösa arbetarens verksamhet inom vissa landskap, blefvo upphäfda. Han fick nu söka sig tjenst och utkomst, hvar häldst inom riket han ville, och på så fördelaktiga villkor, han mägtade bereda sig. Arbetslös fick han likväl icke vara, utan måste skäffa sig laga försvar och jemn sysselsättning. De nu erhållna friheterna voro dock för honom nya och stora fördelar och i samhällsskicket betydliga steg framåt till mensklighet och rättvisa.

FATTIGVÄRDEN

blef under frihevstiden mycket förbättrad. I Stockholm skedde detta mest under 1730och 1740-talen. Förut hade denna angelägenhet varit föga ordnad och ofta blott tillfällig och osammanhängande, hvadan ock innevånarne besvärades. af en mängd kringstrykande tiggare. Ar 1737 blefvo alla hufvudstadens fattiga fördelade på dess församlingar, hvilka derefter uppbyggde hvar och en sitt eget fattighus. Härvid utmärkte sig mycket kyrkoherdarna Arnell, Hauswolff, Pettersson och Troilius, en komminister Porthuan samt riksrådet Tessin, hofrättsrådet Olivecrona och handelshuset Grill. Antalet personer, som staden måste underhålla, beräknades år 1733 till 517, år 1737 till 930, år 1773 till 8,989. Kostnaderna stego 1733 till 25,551 d. kp. Från 1757 blefvo i Stockholm dessutom vissa läkare aflönade, som skulle åt fattiga sjuka meddela behöfliga råd, och likaledes vissa apotek, som skulle gifva dem behöfliga läkemedel, båda delarna kostnadsfritt. År 1719 ålades i landsorterna hvarje socken att underhålla sina fattiga och 1734 att för sådant ändamål upprätta barnhus och fattigstugor. Ar 1733 påbjöds, att fattiga rättsökande skulle befrias

från rättegångs-kostnad. År 1756 tillsattes ett ämbetsverk, som skulle hafva tillsyn öfver hospitaler och barnhus. Man insåg dock snart olägenheterna af att hålla många barn tillsammans, hvarföre man begynte i stället inackordera dem i enskilda hus, mest på landet. En stor del af dessa vigtiga ärenden blefvo ordnade genom en omständlig 1766 utfärdad stadga, hvilken tillika ålade landsorternas. läkare att utan betalning taga vård om hjelpsökande fattiga.

Kringvandrande tiggeri blef, såsom högst förderfligt, alldeles förbjudet, och det gång på gång men alltid utan önskad verkan. Allmänheten fortfor att gifva, och en stor skara personer fortfor derföre att stryka omkring och tigga, häldre än att arbeta eller att inträda i en fattiganstalt, som sökte förbinda dem till ordentligt lefnadssätt och nyttig sysselsättning.

All fattigvård är i främsta rummet grundad på den barmhertighets-pligt, som mensklighet och kristendom ålägga. Det sätt, hvarpå dess lagstadgade utöfning då för tiden ordnades, hvilade på motsvarighet i rättigheter och skyldigheter. Jordegarne och samhällets andra sjelfständiga medborgare egde rättighet tvinga den lösa arbetaren att hos dem söka laga försvar och ordentlig tjenst, och att således till nytta använda sin tid, sina krafter. Men å andra sidan hade samma sjelfständiga medborgare den motsvarande skyldigheten att genom ordentlig fattigvård försörja denna i omyndighet och beroende städse qvarhållna arbetarebefolkning i händelse af medlemmarnas sjuklighet, nöd eller ålderdomssvaghet. Den lösa befolkningen egde skyldigheten att underkasta sig nämnde förmynderskap; men också rättigheten att af dessa sina förmyndare blifva försörjd.

Sedermera och under många år har man åt den lösa arbetaren tillerkänt en fri mans rättighet att efter eget godtfinnande använda sin tid och sin kraft; men icke ålaggt honom den frie mannens skyldighet att sjelf ansvara för sin vård och sin framtid, utan tillerkänt honom fortfarande samma rätt till fattigvård, som den ständigt omyndige arbetaren förut egde. Följden blef att, om han ock genom lättja, öfverdåd eller dryckenskap förstört sin arbetskraft och arbetsvinst, hade han dock i sin sjelfförvållade nöd anspråk på samma rättighet till understöd som fordom den i trägen tjenst bundna och grånade arbetaren. Sista tidens lagstiftning har sökt men ännu ej lyckats att i dess helhet afhjelpa svårigheten.

Att på rättvist och menskligt sätt ordna dessa förhållanden och lösa motsägelserna mellan båda sidornas billiga och obilliga anspråk, är också den *) en bland vår samtids svåraste uppgifter. Likaså följande invecklade förhållande.

Den frihet, som åt en fullt oberoende arbetare tillerkännes, är förenad med öppet medtäflareskap mellan alla fria arbetare. Vid denna täflan, denna fria konkurrens, måste de i andligt och lekamligt hänseende sämst lottade individerna oundvikligen duka under och sjunka ned i ett djup, ur hvilket de oaktadt sin erhållna frihet svårligen kunna sjelfva upphjelpa sig, men ur hvilken icke sjelfförvållade olycka rätts- och barmhertighetskänslan fordrar deras räddning.

TJUGUNIONDE KAPITLET.

FOLKMÄNGDEN.

År 1700 och oaktadt den nyss föregående hungersnödens härjningar troddes folkmängden i

[ocr errors][merged small]

Sverge och Finnland hopräknadt stiga till omkring två och en half millioner. Sedermera kommo krigen 1700–1721 samt pesten 1710 och 1711, hvilka bortryckte, de förra en million"), den sednare omkring 80,000 menniskor. Till följe af dessa och andra omständigheter ansågs år 1721 befolkningen hafva sjunkit i Sverge till en million och i Finnland till 200- eller 250 tusen menniskor, det vill på båda sidor säga till hälften af antalet år 1700. Under sedermera kommande lyckligare år växte folkmängden åter. Till följe af det 1749 införda tabellverket kan den sedermera med tämlig säkerhet uppgifvas och steg för hela riket 1751 till 2,215,639?), och 1772 till 2,597,182*). Först efter 50 år (1721–1772) hade således folkmängden hunnit återuppstiga till den höjd, den ansågs hafva redan år 1700 innehaft*). Som hämmande orsaker uppgåfvos den starka utflyttningen, hvarom mera här nedan; likaså de svåra missväxt-åren 1756, 1762 och 1771; likaså de finska och pommerska krigen; likaså smittsamma eller endemiska sjukdomar; – man beräknade att årligen dogo af koppsmitta 8–12,000*), af lungsot ungefär lika många o. s. v., och slutligen ofvan och ofta nämnde från den förra reglementerande tiden länge bibehållna förbuden mot hemmansklyfmingar och nya torp m. m., hvadan en mängd unga personer, som ville ingå äktenskap, blefvo derifrån hindrade, emedan de omöjligen kunde skaffa sig något eget hem*). Våra lagar, sade Höpken, tyckas åsyfta att utrota all idoghet och hela menniskoslägtet *). Som nämndt är, hafva ock många jordegare, vare sig herremän eller allmoge, sökt upprätthålla dessa gamla stadgar, för att till följe af deras inflytande erhålla större och prisbilligare tillgång på tjenstfolk. Bland bönderna, serdeles i Norrland, visade sig ock någon benägenhet att genom en häfd, som påminner om Norges odalsrätt, behålla jordegendomen oskingrad qvar i slägtens, häldst i hufvudmannens hand. Som andra medelbart hämmande orsaker anföras ock skatterna, dock mindre tyngden än beräkmingssättet, som gjorde, att sällan herremannen än mindre bonden kunde kontrollera rigtigheten af sin debetsedel, hvarföre de ofta blefvo af uppbördsmanmen prejade; ytterligare den tvångs-värfning, för hvilken mången arbetare var utsatt; likaså de långa vägar och krångliga handels-privilegier, hvilka försvårade afsättningen afjordbrukets alster. A. Schönberg skyllde tillika på några fel i sjelfva folklynnet, en viss ostadighet samt begär efter ombyte och efter vällefnad, hvilka begge delarna ytterligare uppkittla

1) Lagerbring (Sammandrag af Sv. historia 5. 75) uppgifver denna summa som fullkomligt viss. I densamma torde dock vara inräknade många, hvilkas död varit en blott medelbar följd af kriget. Han säger ock att enligt anställd beräkning hade intill Pultava slag utgått från hela riket 400,000, från Åbo län ensamt 21,000, och från Skåne (kanske under hela kriget) 50,000 man.

2) Deraf 1,785,727 för Sverge, 429,912 för Finnland; serskildt för alla städerna 224,806.

*) Deraf 2,025,037 för Sverge och 578,145 för Finnland, och serskildt för alla städerna 273,455.

*) År 1757 beräknades folkmängden utgöras af adel 4,694 och dess barn 5,592; prester och skolbetjente 7,428 och deras barn 9,899; ståndspersoner 14,377 och deras barn 17,673; kronobetjening 3,697; krämare, hökare 5,356; fabrikörer 743; fabriksfolk 11,588; handtverkare 14,857, ringare borgerskap 21,561; krögare 1,861, deraf i Stockholm 712: lakejer och manlig och qvinlig betjening 47,462; sjöfolk 7,209; Seminantes (gårdsegande jordbrukare)403,953; torpare 79,893; borgerskapets tjenstfolk 23,297; inhyses på landet 108,507; bruksfolk 21,909; fattiga utom hospitalen 30,771 o. s. v. – (Statistiska Byråns Arkiv, Wargentins anteckn.)

*) Enligt Central-statistiska kommittéens tabeller något mindre.

*) Flere bland dessa hinder blefvo under frihetstiden mer eller mindre undanröjda. Med anledning deraf skulle man vänta sig ett sedermera mycket ökadt antal giftermål och födda barn. Men enligt Statistiska Central-byråns tabeller har detta icke varit händelsen.

*) I dessa hinder mot giftermål och egen bosättning sågo många en orsak till dåtidens växande mängd af oäkta barn.

« FöregåendeFortsätt »