Sidor som bilder
PDF

des genom bref från redan utflyttade kamrater. Detta om orsakerna. Följden blef, att en stor mängd, i synnerhet ungdom begaf sig till främmande land, mest till England, der de blefvo gesäller, soldater, dock mest matroser. Man beräknade 1763 antalet af sådana till 8,000*). Hemma i Sverge uppkom genom dessa utvandringar en kännbar brist på arbetare vid så väl landtbruk som manufakturer. Man talade i början om våldsamma botemedel; t. ex. att förbjuda all utflyttning; men ett sådant beslut lät sig icke genomdrifvas, än mindre upprätthållas. År 1752 nedsattes en komité till olägenhetens afhjelpande, men förgäfves. År 1763 utsatte Vetenskaps-Akademien till täflingsämne en uppsats om orsakerna till utflyttningen och om sättet att den förekomma. Tretton svar inkommo, och en lång och lärd strid uppstod*); och man fick dessutom se flere rätt besynnerliga förslag, alster af dåtidens benägenhet för reglementerande förmynderskap. Hattarna genomdrefvo en gång det beslut, att den arbetare, som hade fyra barn under 15 år, skulle för hvarje barn derutöfver erhålla i årligt statsunderstöd en half tunna kronstrid säd. Mössan Reuterholm ville, att hvarje dräng, som var frisk, borde, innan han fyllt 25 år, taga sig hustru, och eljest vara förfallen till krigstjenst. Under tidskiftets sista år hafva dock både Hattar och Mössor vidtagit till olägenheternas afhjelpande flere naturligare åtgerder, såsom redan berättadt är.

*) Sådana utflyttningar hafva dock förefallit långt förut och fortfarit långt efteråt. Redan under och efter Gustaf den förstes tid (enligt Faggots tal i Vetenskaps-Akad. 1760 s. 14) hafva banden af det då mycket förstärkta reglementerings- och tvångs-systemet drifvit mycken ungdom ur landet, och år 1583 och 1620 m. fl. utfärdades förbud mot sådana utflyttningar. Enligt Fersen (5. 63) funnos 1781 ensamt vid engelska flottan 20,000 (?) svenska matroser, utom de många tusen personer, som lefde i Hamburg, Köpenhamn och annorstädes. – Wargentin har deremot påstått, det utflyttningarna icke voro så stora, som man vanligen uppgaf, utan kunde beräknas till högst 900 personer årligen. Rådsprotok. den 9 April 1767 uppgifver för åren 1765 och 1766 de utflyttades antal till 497 personer.

2) Se 99.

TRETTIONDE KAPITLET.
FINNLAND.

Vi erinra om den svåra hungersnöd, som der härjade på 1690-talet '); – om krigets utskrifningar och gerder 1700–1712 *); – om rysska öfvervåldet och plundringarna 1713–1721 *); – om de svåra missväxterna på 1720-talet, samt de vidsträckta och förstörande skogseldarna *) 1730, den s. k. brandsommaren; – och slutligen om de oordningar och den nöd, i hvilken landet omigen störtades genom finska kriget 1741–1743. Det är en förfärlig rad af lidanden.

Ryssarnes framfart i Finnland under sistnämnde fejd var visserligen ofta nog våldsam och grym; ingendera dock till samma grad som under åren 1713–1721. Orsaken var, att ryssarne 1742 hoppades få behålla åtminstone större delen af landet. De kunde ej föreställa sig, att deras kejsarinna skulle af något skäl kunna förmås att åt Sverge återskänka nästan hela denna vigtiga eröfring. Den återlemnades dock; men i hvad tillstånd? Detta kan anas, då man besinnar alla de nyss uppräknade lidanden, som inom 50 år landet hade genomgått, och deras följder; djupt armod, stor villervalla samt mångenstädes ett tillstånd, som ej mycket skilde sig från vildens. I obygderna utefter östra gränsen uppehöll sig en befolkning, som föga kände och ingalunda erkände samhällslifvets lagar, utan lik ett slags vikingar till lands hemsökte med plundringståg alla sina grannar, vare sig finnar, svenskar eller ryssar. Hindren mot införandet af bättre ordning voro både många och stora. För en ej ringa del af befolkningen med dess halfvilda lefnadsvanor kändes åtminstone i början reglerna för lagbundet samhällsskick såsom obehöfliga och besvärliga band. Ordentligt landtbruk motarbetades ock af gamla häfdvunna ovanor, t. ex. det omåttliga svedjandet, och likaledes det s. k. kyttjandet; nämligen att matjorden afskrapades och lades i högar, som brändes, hvarefter askan användes som gödningsmedel. Detta svedjande och kyttjande gaf visserligen för tillfället lätt åtkomliga skördar, men efterlemnade stora för en längre tid ofruktbara jordsträckor. Ett svårt hinder för landtbrukets uppkomst bestod också deri, att vanligtvis hvarken socknar, byar eller enskilda hemmanslotter voro genom bestämda rågångar skilda från hvarandra. Skogen och ofta sjelfva marken blef serdeles i aflägsnare trakter, betraktad som ett slags gemensam egendom och följaktligen gifven till spillo åt gemensam vanvård och sköfling. Ett annat fortfarande hinder bestod deri, att endast få egentliga finnar besökte skolorna och der inhemtade det kunskapsmått, som behöfdes för inträde i statens tjenst. Följden blef, att nästan alla ämbetsmän voro af svensk stam, och ofta saknade den närmare kännedom af landets språk och förhållanden, som fordrades för att kunna utöfva något större inflytande. De flesta riksdagsbönder från Finnland egde ej heller af svenska språket den kännedom, som fordrades för att kunna följa öfverläggningarna och på dem inverka; man måste för deras räkning hafva en serskild tolk anställd. Det fattiga och folkfattiga landet mägtade ej heller till riksdagarna sända ens en åttonde-del af hela riksdagsmanna-antalet. En i synnerhet för Savolaks kännbar olägenhet uppkom genom den nya gränslinea, som vid freden i Åbo 1743 uppdrogs. At Ryssland afträddes då Nyslott, Willmanstrand och Fredrikshamn, hvilka utgjort medelpunkter för dessa orters styrelse, läroverk samt förnämsta post- och handelsrörelse. Genom denna nya gränsreglering blefvo ock de ännu svenska inre landskapen afskurna från deras dittills vanliga handelsförbindelse med Finska Viken"). Att nu i stället drifva sin köpenskap i de mycket aflägsna svenska städerna vid Bottniska Viken medförde stora svårigheter. Innevånarne i förstnämnda landskap blefvo derföre lockade att antingen som förut vända sig genom Willmanstrand och Fredrikshamn till Finska Viken, eller genom Wuoxnafloden och Keksholm till Ladoga. Men emedan båda vägarna gingo genom ett område, som nu mera tillhörde ryssarna, fingo dessa en del af handelsvinsten, och derjemnte föranleddes mellan dem och finnarna mycket närmare förbindelse än förut; en för Sverge ganska betänklig sak. Härtill kom, att spänningen mellan Ryssland och Sverge*) under åren 1747– 1750 föranledde allehanda krigsrustningar utefter östra gränsen, hvilka voro för Finnland både oroande och betungande. Ytterligare tillkommo i sjelfva lagstiftningen åtskilliga mycket besvärande band. I Finnland hade, som berättadt är, högst få städer rättighet att drifva handel på utrikes, till en del icke ens på inrikes orter, utan måste för det mesta vända sig till Stockholm, som deraf skördade stora fördelar. Visserligen hade också Åbo samt en och annan finsk ort stapelstadsrätt, men deras innevånare voro länge allt för fattiga att kunna den med större framgång begagna, utan blefvo alldeles öfverflyglade af hufvudstaden. Af de stora summor, manufaktur-kontoret till fabrikernas upphjelpande utdelade, kom också en jemnförelsevis ringa del Finnland till godo. Detta om dess lidanden. Huru Sverge under åren 1721-–1738 sökte genom åtskilliga anstalter upphjelpa landet, är redan berättadt*). Också efter finska krigets slut 1743 vidtog svenska regeringen för samma ändamål flere kraftiga åtgerder. En betydlig ehuru blott delvis skatte-frihet blef för några år beviljad, likaså tullfri införsel för åtskilliga nödvändighets-varor. Sverge ensamt bestridde ock flere vigtiga för hela riket gemensamma kostnader t. ex. för hofstaten, kollegierna, samt diplomatien och tillsköt under flere år stora summor till betäckande af den förvaltnings-kostnad, det utarmade landet icke sjelft mägtade anskaffa *). I stället för ämbetsverken i de nu förlorade städerna Willmanstrand och Nyslott inrättades nya i S:t Michel och Brahelinna; i st. f. den fordna utförselorten Fredrikshamn anlades inom den nya svenska gränsen staden Lovisa för att till dess hamn leda ofvannämnde handel; – i st. f. de fordna gränsfästningarne Fredrikshamn, Willmanstrand och

1) 20 301–311.

2) 24. 18, 27, 145–151. 33 250, anföres en berättelse, att från Åbo län hafva under åren 1700–1709 blifvit uttagna 40,000 soldater. En annan och tillförlitligare beräkning uppgifver blott 21,000.

*) 33. 249–256. Till hvad der blifvit berättadt om landets högst olyckliga belägenhet må tilläggas, att under dessa år 1713–1721 blefvo, ock det blott från Österbotten, 4,784 menniskor bortförda för att öka Rysslands befolkning; att man räknade i Österbotten 2,000, i Åbo län 5,231 hemmansdelar, som 1721 voro dels skattevrak, dels och för det mesta öde; – att i Öster-Botten blefvo vargarna så närgångna, att de framträngde till husen till och med i förstugorna och bortryckte en stor mängd menniskor; stundom barnen ur mödrarnas armar.

*) Några bland dessa voro så vidsträckta och starka, att de meddrifvande rökmassorna försvårade seglationen vid närmaste kuster (?).

1) 36. 162. 2) 37. 54–60, 77–84, 220–247.

1) 33. 256–263.

*) T. ex. 1751 en summa af 724,066; år 1752 af 972,532; år 1753 af 985,791; år 1754 af 1,010,613; år 1755 af 1,028,260; år 1757 af 828,456; år 1761 af 32,827; år 1762 af 50,565; år 1764 af 110,903; år 1765 af 154,715; år 1770 af 342,927; år 1771 af 322;207; år 1772 af 144,924. – Deremot har Finnland lemnat åt Sverge understöd af följande betydliga summor, år 1758 af 308,900; år 1759 af 133,336; år 1760 af 61,769; år 1766 af 144,846; år 1767 af 242,990; år 1768 af 397,438; år 1769 af 248,096. Se Dispositionerna i Statskontoret.

« FöregåendeFortsätt »