Sidor som bilder
PDF

Nyslott uppfördes, som ofta nämndt är, Sveaborg. Detta skedde för det mesta på Sverges bekostnad. Finnland lemnade dertill visserligen arbetande soldater, men jemnförelsevis föga penningemedel. Genom i synnerhet Faggots bedrifvande blefvo år 1748 tjugu landtmätare till Finnland öfversända för att i rågångar och egendoms-förhållanden införa bättre ordning. Riksdagen 1756 utvecklade härutinnan än större verksamhet. Ej mindre än 40 nya landtmätare blefvo ytterligare öfversända, och man beviljade anläggandet af torp och nybyggen på de gemensamma allmänningarna. Genom dessa författningar samt genom några utmärkta ämbetsmän blefvo ordning och eganderätt mer stadgade än förut, potates-odling började införas, strömdragen upprensas, kärr och mossar utdikas, och belönings-penningar lemnades för nyodlingar och andra allmänt nyttiga företag. År 1759 fick Finnland sitt första länslasarett.

Bland dem, som till denna pånyttfödelse kraftigast bidrogo, böra med tacksamhet nämnas Ehrensvärd, Faggot, professorerna Gadd och Kraftman, samt presterna Chydenius i Gamla Karleby *) och Stenius i Pielis. Den vid Sveaborg ryktbare byggmästaren Thunberg tyckes ock varit med hithörande göromål sysselsatt. Flerestädes såg man äfven finsk allmoge, öfvertygad om företagens nytta, frivilligt och utan betalning deltaga i arbetet. Genom riksdagen 1765 erhöllo slutligen några Finnlands städer, hvad de så väl behöfde och så ifrigt sökt, nämligen vidgad rättighet till inrikes, några ock till utrikes handel; båda delarna till stor fromma för traktens befolkning. Till följe af alla dessa åtgerder gick landet betydligen framåt. Snart hade inom 66 socknar bättre och bestämdare rågångar blifvit uppdragna, och man såg tydligt, huru landtmännen, sedan hvar och en fått sin lott närmare bestämd och betryggad, egnade åt dess skötsel långt mer 1) 43. 140.

omsorg och arbete än förut. Vi hafva nämnt, att redan 1762 hade till följe af dessa rågångar och storskiften ensamt i Osterbotten 2,500 tunnland blifvit uppodlade.

Finnlands område var föga mindre än Sverges och dess innevånare till härkomst, språk och seder mycket skilda från det sednares. För dess behandling kunde tre mycket olika planer följas. Den ena var att söka alldeles försvenska landet genom att införa svenskt språk och svenska seder i stället för de inhemska; – den andra, att lemma finska befolkningen qvar i dess råhet och okunnighet, samt fortfarande styra den genom ditsända svenska ämbetsmän och godsegare; ungefär så som tyskarna gjorde med Est- och Lifflands urbefolkning. Den tredje var att låta finnarna behålla deras eget tungomål, men på detsamma bibringa dem den högre grad af bildning och samhällsskick, svenskarna redan uppnått, och att således göra dem till ett folk, som ehuru till härkomst och språk olika, dock var med det svenska nära förbundet så väl genom lag och tacksamhet som genom likartad religion och statsförfattning samt gemensamma minnen.

Sverges regeringar hafva icke bestämdt antagit än mindre orubbadt följt någon bland dessa grundsatser utan vacklat mellan dem alla. Möjligtvis hafva Birger jarl och Torkel Knutsson i någon mån lutat till första åsigten. Några kraftigare åtgerder i ena eller andra rigtningen blefvo dock hvarken af dem eller sedermera på länge vidtagna. Sverge hindrades derifrån under tiden 1335–1521 genom inre oroligheter och danska krig; – 1521 –1560 genom bestyret att genomföra reformationen och ordna rikets inre förvaltning; – och 1561– 1611 genom nya eröfrings-planer och östanhafskrig. Men derefter följde en för Finnland vigtig och lycklig tid. Genom sina segrar och genom freden i Stolbowa lyckades Gustaf Adolf stänga ryssarna från Ostersjön och att derigenom skaffa Finnland en tryggande gräns. Kristinas förmyndare gåfvo sedermera landet en egen högskola i Åbo, och vi minnas den välgörande verksamhet, Per Brahe som dess general-guvernör i öfrigt utvecklade. Ej osannolikt är, att man med dessa åtgerder och i synnerhet genom de nya skolorna åsyftade landets försvenskande genom att införa svenskt språk och svensk bildning. Men troligtvis hade man ej heller då uppgjort någon" fast plan härutinnan; åtminstone finner man under åren 1644–1721 inga bestämdare spår efter någon sådan. Under största delen af Sverges s. k. stormagtstid hafva nya eröfringar och deraf föranledda östan- och sunnanhafs-krig ryckt Sverges förnämsta omsorger och krafter till sig och från det aflägsna Finnland, såsom i synnerhet händelsen var under Karl den tolftes tid, hvarom mera här nedan. Under loppet af dessa århundraden blefvo dock finnarna på flere sätt uppväckta till medvetande af att vara ett folk, som hade eget språk och egen nationalitet och derigenom anledning och kallelse till egen odling, eget sjelfbestånd. Detta skedde förnämligast genom utmärkta dervarande svenska prester och biskopar. Desse män, ledde af nit för sina åhörares religiösa upplysning, läto till finnarnas tjenst och på deras språk utgifva biblar, psalmböcker och flere andakts-skrifter. Härigenom lades första grunden och möjligheten till en sjelfständig finsk litteratur och bildning. Under frihetstiden beträdde ock regeringen samma bana och beslöt t. ex. 1731, att de kungörelser, som i kyrkorna upplästes, skulle vara författade på sockenboarnas språk, och 1734 att detta borde vara händelsen också med utfärdade kungliga förordningar, och för sådant ändamål blef en serskild ämbetsman, en s. k. translator, tillsatt, o. s. v. Någon bestämdt uttalad plan att förinta hvarje serskild finsk nationalitet, och att sammansmälta den med moderlandets förekommer oss veterligen icke förr än på 1740-talet. Hvad som då i Sverge framkallade denna tanke, var den vid samma tid inom Finnland uppkomna tanken på att antingen uppträda som sjelfständig stat, eller ock att förenas med Ryssland. Betraktom i deras helhet dessa högst vigtiga företeelser! Ställdt mellan svenska och rysska folken, var det finska till både antal och magt allt för svagt och derjemnte inom sig sjelft allt för splittradt för att under de fordna våldets tider kunna bibehålla sig som en egen och sjelfständig stat, i synnerhet sedan båda grannfolken, sammansmälta i större riken, började komma med detsamma i närmare beröring. Ryssland blef dock vid nämnde tid försvagadt, dels genom inre oenighet, dels genom mongoliskt förtryck, och kunde derföre icke tänka på att eröfra det mellanliggande Finnland. Detta skedde deremot af Sverge och steg för steg genom Erik den nionde, Birger Jarl och Torkel Knutsson. Ryssland lyckades väl sedermera återvinna frihet, enhet och magt; men dess folk och beherrskare voro ännu så råa och grymma, att finnarna häldre lydde under de mer civiliserade svenskarna, genom hvilka de ock fingo mottaga kristendom och deltaga i en framåt gående europeisk bildning. Det första betydligare spåret till finnarnas missnöje med Sverge förekommer under Karl Gustafs tid. Till genomförande af sina planer i Polen ditkallade denne en betydlig del af Finnlands krigsstyrka och försvagade sålunda dess kraft att afvärja de fiendtliga ryssarnes anfall. Tillika blefvo innevånarne ganska hårdt betungade med krigsgerder och täta knekt-utskrifningar. Det ena med det andra framkallade missnöje med Sverges öfverherrskap och en viss längtan efter förening med Ryssland, och det berättas, att, och det ensamt från Kexholms län, ej mindre än 4,107 finska hushåll öfverflyttade till nämnde rike, troligen för att der under tsarens spira komma i åtnjutande af mera lugn och välstånd. Någon närmare kunskap om eller ytterligare utbildning af denna företeelse, känna vi icke. Men sedermera kom Karl den tolftes regering med ojemnförligt svårare pröfningar och lidanden. Under sina krig i Polen och Ryssland 1701–1709 använde och uttömde han Finnlands stridskrafter ända derhän, att det sedermera icke mägtade försvara sig mot ryssarna. Af dessa blef det ock under åren 1713–1718 öfversvämmadt och förhärjadt, utan att han under samma år vidtog till dess försvar någon enda kraftigare åtgerd, än mindre någon enda gång sjelf ilade till dess hjelp. Dessa liksom flere likartade företeelser äro redan utförligen berättade *). Till följe af tungt trycktvång, af fullkomlig brist på tidningar samt af innevånarnes fattigdom, okunnighet och aflägsenhet hafva väl de flesta der boende personer t. o. m. ur högre stånd haft föga reda på förhållandet. Man kände väl sina förluster och lidanden, men kunde ej göra sig klart begrepp om deras verkliga orsak. Men de få, som dem kände, måste ock känna djup harm öfver det sätt, hvarpå Finnland sålunda år efter år, 1713–1718, lemnades som ett värnlöst rof i fiendens våld, utan något kraftigare försök till dess försvar, dess räddning. Glansen af åtskilliga Karl den tolftes egenskaper och bragder torde dock hafva bländat många ögon och nedtystat mycken klagan. Ett och annat hotande ord hördes väl; något högljuddare missnöje med Sverge blef likväl icke uttaladt förrän på 1740-talet. Men då utbröt det så mycket häftigare, och af följande anledning. De flesta finska riksdagsmännen hade 1741 envist och ifrigt talat mot det då tillämnade kriget mot Ryssland, väl inseende, att största tungan deraf skulle drabba deras hemort, deras landsmän. När det oaktadt Hattarna genomdrefvo krigsbeslutet, uppstod *) 33. 254, 255.

[graphic]
« FöregåendeFortsätt »