Sidor som bilder
PDF
ePub

mycken förbittring bland besagde riksdagsmän, och sedermera genom dem bland alla Finnlands innevånare, hvilka nu genom nämnde sina ombud fingo reda på hela förhållandet. Förbittringen växte än mer genom det ömkliga sätt, hvarpå kriget fördes, och hvarigenom landet omigen blef af ryssarna öfversvämmadt och utsuget. Då uppstodo hos många finnar allehanda för Sverge ofördelaktiga tankar, t. ex. Finnland hade för Sverges skull offrat sina söner på Tysklands och Polens fält, men Sverge hade ej till Finnlands försvar uppträdt på något kraftigare sätt, icke under Karl Gustafs och ej heller under Karl den tolftes tid; och nu, 1741, hade Sverges regering för tredje gången blottställt Finnland för krigets härjningar och äfven denna gång utan att kunna detsamma försvara. Det såg ju ut, som Sverge saknade dertill antingen förmåga eller vilja. Vore det ej fördenskull bättre, om Finnland blefve en egen stat, som vårdade sina egna angelägenheter och till eget försvar behölle qvar sin egen krigsstyrka. Vore det ej t. o. m. battre att förenas med det närbelägna och i några fall närbeslägtade Ryssland, hvilket egde magt att skydda sina undersätare. Sådana åsigter understöddes ock af befälhafvarne för de rysska troppar, som under åren 1742 och 1743 innehade landet. I afsigt att vinna folket var det ock, som dessa under dåvarande öfversvämningstid behandlade landet med mera mildhet än förut 1). Nästan hela Finnland blef väl, som berättadt är, 1743 åt Sverge återgifvet. De utsådda tankarna på sjelfständighet eller på förening med Ryssland qvarlågo dock och grodde i många sinnen, och blefvo underhållna af rysska utliggare och hemliga anhängare. Svenska regeringen kom stämplingarna på spåren, och en bland Rysslands handtlangare, en häradshöfding Wickman, blef öfverbevisad och afrättad.

[ocr errors]

1) Elisabet sände 1742 mycken spannmål till hjelp åt landets hungrande innevånare.

Dessa företeelser öppnade svenska regeringens ögon för den hotande faran och för angelägenheten af en närmare förbindelse. Men på hvad sätt? Några ville, att man skulle sammansmälta båda nationaliteterna och låta den finska ingå och försvinna i den svenska. Detta yrkades af Åkerhielm, hvilken påstod, att eget finskt språk och egna finska ämbetsmän skulle nödvändigt förr eller sednare framkalla försök att bilda ett eget sjelfständigt Finnland. Samma åsigt blef ock uttalad af den verklige Finnlands-vännen Faggot. I sådan afsigt började man ock att bland finska allmogen till skänks utdela en hop svenska ABC-, psalm- och andaktsböcker o. s. v.

Men svenska folket var för litet och för svagt att kunna i sig upptaga och med sig sammansmälta en ny beståndsdel, så stor och så alldeles olikartad som det finska. Möjligtvis hade något sådant låtit sig göra på 1200-talet, då finnarna, ännu splittrade i skilda stammar och utan gemensamt folkmedvetande, kunnat del efter del med Sverge sammansmältas. Men nu omkring 1750 var det omöjligt. Minnet af de fordna stamskilnaderna hade försvunnit, och alla finnar deremot vaknat till gemensamt medvetande af att vara en serskild och ej obetydlig folkpersonlighet, och denna hade genom nyss uppräknade tilldragelser blifvit mot Sverge mindre vänligt stämd än förut. Många nu utgifna skrifter rörande just finska språket visade ock tydliga tecken till ett mer och mer framträdande finskt sjelfmedvetande.

[ocr errors]

Regeringen i Stockholm tyckes snart nog insett vigten af dessa omständigheter. För att närmare utreda förhållandena nedsattes en deputation, hvilken 1747 aflät ett af Serenius uppsatt betänkande, som varmt och upprigtigt erkände de hårda lidanden, Finnland för Sverges skull måst bära. Regeringen öfvergaf äfven Åkerhielms och Faggots åsigter och återvände till det förra behand

lingssättet.

Det tyckes ock, som den märkbart ökade ifver, hvarmed efter 1747 samma regering sökte befordra Finnlands välstånd, varit en följd också af ofvanbeskrifna förhållanden.

Och nu en blick framåt! Gustaf den tredjes orättvisa anfall mot Ryssland år 1788 och det lömska sätt, hvarpå det inleddes, har jemnte flere andra hans föregående regerings-åtgerder bidragit att till återvaknadt lif framkalla ofvanbeskrifna mot Sverge fiendtliga sinnesstämning och det ryktbara Anjalaförbundet.

År 1808 var det Sverge, som blef af Ryssland med orättvist krig angripet. Den gången uppträdde Finnland och dess krigare till sin svenska broders försvar och kämpade med en trohet och en tapperhet, som förtjenat och erhållit de herrligaste minnessånger.

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.

POMMERN.

Dess förening med Sverge blef för båda en olycka, en stor olycka.

För Sverge; ty detta blef derigenom ofta lockadt, stundom tvunget att deltaga i de, medel-europeiska krigen, alltid med stor uppoffring af medel och manskap, men aldrig med motsvarande fördel. Denna eröfrings betryggande fordrade ock fästningar och besättningar så starka, att kostnaden för deras underhåll ofta öfversteg inkomsterna från det land, som skulle försvaras. I stället för hjelp från Pommern måste Sverge fördenskull vanligtvis tillskjuta ́dryga summor 1).

1) Så vidt oss bekant är, har Pommern under de flesta af åren 1751-1772 erhållit i understöd öfverskott från Wismars stat en summa af vid pass 10-20,000, och från Sverge år 1754 af 1,010,613; år 1765 af 400,000; år 1766 af 833,827; år 1767 af 155,137; år 1768 af 193,098; år 1769 af 15,707; år 1771 af 44,540; år 1772 af 45,319. (Statskontorets arkiv, Dispositionerna). Under krigsåren 1757-1762 har Pommerns

Också för Pommern blef föreningen mycket olycksbringande. Sverge mägtade aldrig tillräckligt försvara denna sin eröfring. Under alla sedermera inträffade krig, 1657-1660, 1675-1679, 17121719, 1757-1762, blef landet af fiender öfversvämmadt, plundradt och mer eller mindre förhärjadt. Att Sverge dock alla gångerna fick Pommern tillbaka, derföre hade det att tacka Frankrike 1); dels dess ädelmod och stolthet att icke öfvergifva en olycklig bundsförvandt; dels dess beräkning att i Sverge, så länge detta innehade Pommern, ega en lätt tillgänglig och lätt köpt vapendragare under sina i Tyskland förda krig.

Sverge lånade sig ej heller ogerna till sådan tjenstgörning. Med minnen från trettioåra kriget längtade mången efter nya fälttåg i Tyskland med dessas krigsära, krigsbyten och tillhörande franska underhålls-penningar. För dylika önskningar och företag var besittningen af Pommern.en ständigt lockande frestelse, en ständigt färdig stående brygga. Den förste svenske statsman, som genomskådade skadligheten af dessa förhållanden, var Johan Gyllenstierna. Under frihetstiden blefvo samma åsigter uttalade af flere personer, och i synnerhet af Nordencrantz.

Landets förvaltning var under hela tiden anförtrodd åt general-guvernörer, hvilka der uppträdde nära nog som ett slags vice-konungar. Sådana voro 1713-1748 Meijerfelt, 1748-1766 Löwen och 1766

-1772 H. H. von Liewen. De två förre hafva

statsbrist ingått i kostnaderna för kriget. Förslagsvis kan antagas, att under åren 1721-1772 har åt Pommern blifvit utbetaladt i wismarska öfverskotts-medel 500,000, och i svenska medel 4-5 millioner. När dertill läggas utgifterna för pommerska kriget 62,000,000, har Pommern under dessa år kostat Sverge 30-40,000 krigare samt 66 millioner, allt d. s. m. Fördelarna ??

1) I synnerhet 1660 och 1679; år 1719 deremot förnämligast England.

Fryxells Berätt. 46.

19

blifvit tadlade, ehuru af olika anledningar; och allmänhet klagade man, att landet under deras tid icke åtnjöt tillbörlig vård.

Dess förvaltning var ej heller något lätt uppdrag. När Pommern 1648 afträddes till Sverge, lofvade regeringen i Stockholm, att landet skulle behållas vid sina gamla fri- och rättigheter, icke blott lagliga utan ock häfdvunna. På dessa löften höllo innevånarne mycket strängt och fingo dervid understöd af sina landsmän, så väl kurfursten i Brandenburg som kejsaren, hvilka begge två ville så mycket möjligt qvarhålla landet vid Tyskland och hindra dess närmare förening med Sverge 1). Detta sednares regering mötte följaktligen många svårigheter vid styrelsen af en besittning med från Sverges så olika befolkning, lagar och vanor, och hvars gamla förvaltning var i hög grad invecklad. Skatterna t. ex. erlades under omkring 20 olika titlar och grunder, olika för både stånd och föremål, hvilket allt föranledde mycket bråk och ständiga tvister. Kronans vigtigaste inkomst utgick ursprungligen från de fordna furstliga domänerna, hvilka upptogo nära af landet. Men Karl den tolfte hade bortpantat dessa egendomar, hvarigenom kronans inkomster under den kommande tiden mycket förminskades. Flere gods hade väl blifvit återinlösta, men år 1766 återstodo sådana, motsvarande en pantsumma af 1,542,237 d. s. m. 2) Reduktionsriksdagen 1765 tog med allvar saken om hand och nedsatte en kommissjon, som skulle närmare utreda ärendet. Till följe häraf blefvo under åren 1767— 1769 många gods dels återinlösta, dels mot nära 50 procents högre afgift bortarrenderade, kronan till betydlig vinst. Tillika ditsändes år 1766 som generalguvernör H. H. von Liewen 3), hvars för

1) Å en annan sida har kejsaren stundom af missunsamhet sökt hindra dess förening med Brandenburg.

2) Originaluppgiften är 514,079 riksdaler.

3) Vi hafva förut (38. 120) anfört ogillande omdömen öfver denne herres åtgerder vid Landskronas befästande. Enligt

« FöregåendeFortsätt »