Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors]

valtning var så väl beräknad och välgörande, att landet numera sjelft bekostade sin styrelse utan något betydligare bidrag från Sverge. Men reaktionsriksdagen 1769 afskedade den 1766 till landets ordnande tillsatta kommissjonen och uppdrog ärendet åt andra personer. År 1772 blef ock Liewen återkallad till Sverge, och i hans ställe förordnades riksrådet Sinclair, under hvars styrelse landet snart återigen måste med dryga summor från Sverge understödjas.

Wismar stod fortfarande till Sverge i samma förhållande som förut.

TRETTIOANDRA KAPITLET.

FÖRHÅLLANDET TILL UTRIKES MAGTER

hör väl icke bokstafligen till historien om rikets inre tillstånd. Dess företeelser hafva dock på detta sednare utöfvat så stort inflytande, att de måste ingå i också dettas utförligare beskrifning. De hafva visserligen tillförene blifvit hvar på sin tid och sitt rum omtalade 1). För att åstadkomma en sammanhängande tafla af det hela, må dock äfven dessa spridda tilldragelser här på en gång för minnet återkallas jemnte meddelad anvisning till de ställen, der hvar och en bland dem blifvit med mer utförlighet tecknad.

Före år 1709 ville Sverge betraktas som en bland Europas stormagter och blef stundom på sådant sätt också af andra betraktadt. Denna storhet var likväl en följd mindre af verklig styrka än af flere sammanträffande lyckliga omständigheter. I Sverge framträdde under vår s. k. stormagtstid några utmärkta konungar, statsmän och krigare, hvilka gåfvo enhet och kraft åt folket och åt alla dess företag, hvaremot flere Europas vida upplysningar af Malmström 5. 438 hafva dock dessa varit mycket berömvärda.

1) 33. 264-275. 38. 163-166. Del. 39-42.

mägtigare stater samtidigt ledo af förslappning och af inre oroligheter; till följe af hvilka omständigheter Sverge kunde för tillfället utöfva stort inflytande. I sig sjelft var det likväl hvarken nog rikt eller folkrikt för att i längden kunna som sjelfständig stormagt ingripa i Europas angelägenheter. Också under nämnde så kallade stormagtstid hafva dess försök i sådan rigtning ej sällan blifvit bestämda af någon annan verklig stormagts åsigter, önskningar och understöd. Vid försöken att på egen hand föra större krig befunnos inom kort Sverges tillgångar alldeles otillräckliga, och till följe af det sista nedsjönko dess magt och anseende ganska djupt.

Vi minnas Sverges med stormagts-tankarna sammanhängande plan på ett omfattande Östersjövälde. Hvari den bestod, och huru den kunde uppkomma och till en tid och till en del hafva framgång; men ock huru den, fastän mycket smickrande för svenskarnas stolthet, dock i verkligheten var högst orättvis mot grannstaterna och i det hela mycket skadlig också för svenskarna sjelfva; och huru den måste misslyckas, och slutligen genom Karl den tolfte alldeles omöjliggjordes; allt detta är redan utförligen beskrifvet 1). Svenskarna kunde dock ej på länge glömma den lysande bilden, och det var till en del sådana minnets hägringar, som lockade dem till det olyckliga finska kriget 1741, kanske ock i någon mån till det pommerska 1757.

År 1718, sade vi, voro Sverges magt och anseende djupt sjunkna. Till följe af de första Mösssornas välgörande styrelse började det likväl snart återvinna båda och ansågs sedermera af så stor vigt, att redan från 1726 och allt framgent England, Ryssland och i synnerhet Frankrike offrade stora summor för att tillförsäkra sig dess vänskap och bistånd. Skulle man efter höjden af dessa summor och efter den ifver, hvarmed underhandlingarna drefvos, bedömma förhållandet, har Sverges magt 1) 18. 251-256. 33. 270-275.

och vänskap under i synnerhet sednare delen af frihetstiden ansetts vara af stor betydenhet.

Vi skola nu betrakta förhållandet till de serskilda stater, med hvilka Sverge kom under sagde tid i närmare beröring.

RYSSLAND.

[ocr errors]

Före år 1700 var detta rike genom Sverge och Polen stängdt från Östersjön och från närmare förbindelse med vestra Europa; och tillika på sätt och vis stängdt också från Sverge, nämligen genom en dubbel rad gränsfästningar samt genom flottor på Östersjön, Ladoga och Peipus. Till följe häraf var det ock af Europa föga kändt och af Sverge föga aktadt, nästan föraktadt. Man underhöll i östanhafsländerna några besättningar och ansåg sig dermed hafva gjort nog för att tillbakavisa de halfvilda svärmar, som ströfvade omkring i Sarmatiens skogar och stepper.

Men sällan har i förhållandet två stater emellan inträdt en så tvärhastig och fullständig omkastning som den mellan Ryssland och Sverge under åren 1700-1718; det förras till öfvermagt, det sednares till vanmagt. Efter och till följe af denna förändring blefvo under närmaste åren derefter svenskarnas sinnen kastade fram och tillbaka mellan de mest stridiga känslor; än stolthet och öfvermod vid minnet af förra tiders, öfvermagt och segrar; än harm och hämndlystnad vid minnet af sednare tiders nederlag och förluster; än djup nedslagenhet vid tanken på sin närvarande belägenhet. Dessa vexlande känslor alstrade ock motsvarigt vexlande planer; än öfvermodets och hatets beslut att trotsa och angripa den mägtige grannen; än den medvetna svaghetens fruktan att derigenom ådraga sig nya förluster; likaså försöken, än att mot Rysslands hotande öfvermagt söka andra staters hjelp; än att mot andra staters angrepp söka stöd just af Ryssland. En profkarta af dessa fram

[ocr errors]

och tillbaka vexlande företeelser utgör historien om Sverges förhållande till Ryssland under hela frihetstiden, ofta nog äfven sedermera.

Många hafva bittert klandrat frihetstiden för dess s. k. undseende för, stundom beroende af Ryssland. Dervid förbiser man likväl den omständigheten, att skulden härtill faller på Karl den tolfte; ty det var han, som lät samma Ryssland uppväxa till så hotande öfvermagt, att den föranledde, till viss grad nödvändiggjorde det försigtigare uppförande, Sverge måst allt sedermera mot en sådan granne iakttaga. Man förbiser derjemnte, att just Karl sjelf föregick med exemplet af så väl undfallenhet för, som hjelpsökande hos Ryssland; undfallenheten, då han under sina nio sista regeringsår icke gjorde ett enda försök att i egen person och i spetsen för Sverges härar uppträda mot Ryssland och försvara eller återtaga de landskap, denne granne från hans fädernerike bortryckt; likaså hjelpsökandet, ty på slutet underhandlades om att åtminstone för tillfället låta Ryssland behålla några Sverges östanhafsländer mot villkor att understödja Karl i dennes strid mot August eller mot Danmark.

Vi öfvergå nu till teckningen af enskildheterna i dessa förhållanden under frihetstiden.

Efter nära tre års fortsättning af Karl den tolftes krig blef fred ändtligen 1721 afslutad, men med de stora uppoffringar, som Sverges förtviflade läge och sinnesstämning föreskrefvo. I känsla af denna svaghet sökte ock vid samma tillfälle konung Fredrik att trygga sin tron och frihetsmännen sin frihet, båda genom Rysslands beskydd 1). År 1723 lyckades Horn att i sistnämnde rigtning och genom närmande till Ryssland.och till hertig Karl Fredrik af Holstein tillintetgöra konung Fredriks då förehafda envåldsplaner 2). Med anledning af så vun1) 31. 16-24.

2) 31. 60-81.

net insteg sökte Ryssland under åren 1724 och 1725 tillvälla sig ett slags förmynderskap. Men deremot uppreste sig Sverges sjelfständighets-känsla, och de närgångna försöken blefvo af Horn omkring 1727 tillbakavisade genom att leda Sverge från Ryssland och till den hannoveranska alliansen 1). Vid samma tid och genom samma medel tillbakavisades ock Rysslands försök att skaffa sin skyddling, hertigen af Holstein, arfsrätt till svenska kronan 2). Derefter följde några lugna år, under hvilka Sverge fortfarande hemtade krafter och mod. Genom stolthet öfver denna tillväxt, genom Hattpartiets tillställningar, genom några skalders till rysshat och öfvermod upphetsande verser och tillika genom Frankrikes guld och stämplingar lockades Sverge till anfallet mot Ryssland 1741 3). Detta aflopp på det snöpligaste sätt 4) och slutades så, att för erhållande af en dräglig fred måste det då herskande Hattpartiet förnedra sig och Sverge ända derhän att till tronföljare välja den person, Ryssland föreskrifvit, och att till upprätthållande af dennes val mottaga inom Sverges gränsor en ryssk här 5). Till följe af dessa vigtiga företeelser ville nu Ryssland om igen tillvälla sig stort inflytande; men detta tillintetgjordes af Lovisa Ulrika, då hon och Hattpartiet under Tessin år 1747 genomdrefvo Sverges förbund med Preussen och Frankrike 6), hvaraf föranleddes väl icke öppet krig men flerårig ovänskap med Ryssland) samt mycket kostsamma försvars-rustningar. Sedermera följde några lugnare år, och efter 1756 t. o. m. ett vänskapligt förhållande, nämligen under pommerska kriget. Efter dettas slut har kejsar Peter den tredje i Ryssland, drifven för1) 31. 135-179.

2) 31. 88-194.

3) 34. 61-134. 35. 9-141.

4) 35. 145-233.

5) 36. 42-195.

6) 37. 48-60, 109-116.

7) 37. 220-246.

« FöregåendeFortsätt »