Sidor som bilder
PDF

nämligast af personliga skäl, velat i förbund med Sverge angripa Danmark, hvilket förslag dock genast afbröts genom samma kejsares afsättning och död *); hvarefter det vanliga spända förhållandet återinträdde. Sverge sökte stärka sina försvarsanstalter vid östra gränsen; Ryssland deremot att försvaga dem. För att i sin strid mot Hattarna vinna stöd af Ryssland, tilläto sig Mössorna år 1765 att enligt detta sednares önskan motarbeta både Ehrensvärd, Sveaborg och Armeens Flotta *). För tillfället var således denna Mössregering mycket beroende af Ryssland, likasom förra regeringar varit 1723 och 1743. Man kan dock förmoda, att, i fall den fått qvarstanna vid styrelsen, skulle beroendet också nu blifvit snart nog afskuddadt, liksom det skedde vid de båda föregående brytningarna.

Befarande att en enväldig konung i Sverge kunde börja krig mot Ryssland, och tillika i beräkning, att den fria statsförfattningen skulle förlama Sverges försvars-krafter eller åtminstone dess krigslystnad, sökte Ryssland motarbeta alla försök till svenska konunga-magtens utvidgande både 1769 och 1772: såsom vi tillförene omständligen berättat *). Med

POLEN, ösTERRIKE OCH HOLLAND

kom Sverge under frihetstiden icke i någon vigtigare beröring, hvarken vänskaplig eller fiendtlig. Frankrike gjorde väl 1734 ett försök att inlocka Sverge i ett polskt tronföljare-krig, men detta blef genom Arvid Horn afböjdt*).

[merged small][ocr errors]

mern. Preussen måste alltid eftersträfva besittningen af detta landskap för att derigenom runda och betrygga sitt område och tillika för att erhålla några för en framtida sjömagt nödiga hamnar. Sverge deremot måste alltid ana tillvaron af en sådan af– sigt och kunde derföre aldrig rätt förtroligt sluta sig till denna granne *).

Konung Fredrik i Sverge sökte 1722 att af konung Fredrik Wilhelm i Preussen och mot pant af Woigast erhålla till låns en större penningesumma, hvilken skulle användas vid hans då tillämnade anfall mot Sverges fria statsförfattning. Vi hafva redan utförligare berättat denna plan och tilllika, huru den slutligen måste öfvergifvas *). Under samme konungs regering förehade Sverge sedermera inga betydligare underhandlingar med denna sin södra granne förr än 1744 vid Adolf Fredriks frieri till Lovisa Ulrika, och 1747 vid det förbund, som då med Preussen afslutades *). Men detta sednare ledde ej till närmare och långvarigare vänskap. Tvärtom deltog Sverge 1757–1762 i det stora sjuåriga kriget mot nämnde granne. Af samma skäl som Ryssland sökte sedermera äfven Preussen motarbeta hvarje utvidgning af svenska konungamagten; men bidrog dock att afböja det krig, som med anledning af statshvälfningen 1772 höll på att utbrista *).

FRANKRIKES

hufvudsakliga afsigt under hela frihetstiden var att, liksom ofta förut, få begagna Sverge till medhjel

*) När under kriget 1757–1762 preussiska tropparna öfversvämmade Wor-Pommern, behandlades landet med viss skonsamhet. Måhända skedde det i afsigt att vinna innevånarne för en framtida förening med Preussen; ungefär så, som ryssarna 1742 genom något skonsammare behandling af Finnland sökte vinna detta lands befolkning. Tilläggas bör dock en annan orsak, nämligen, att äfven svenskarna vid sina infall i Preussen icke tilläto sig några svårare våldsamheter.

*) 31. 54–55.

*) 37. 18–26, 48–60, 109.

*) 41, 349–356. 42. 231–260.

pare och vapendragare vid de underhandlingar eller krig, Pariser-hofvet för sina egna afsigters skull förde. Under nu ifrågavarande tid åsyftade dessa först eller 1733 och 1734 att åt franska konungens svärfader, Stanislaus Leczinsky, återvinna Polens krona och att dertill erhålla hjelp från Sverge, hvartill dock Horn icke lät sig förledas *); – sedermera eller åren 1735–1741 att störta den härutinnan omedgörlige Horn och att derefter genom Karl Gyllenborg och Hattpartiet locka svenska regeringen till krig emot Ryssland, hvilka båda planer äfvens lyckades, den förra 1738, den sednare 1741*). År 1745 sökte Frankrike förmå Sverge att med vapenmagt understödja dess försök att på Englands tron uppsätta den stuartska så kallade pretendenten, men förslaget blef genom Höpken och Åkerhielm afböjdt*). År 1757 vär det förnämligast Frankrike, som öfvertalade Sverge till pommerska kriget *), och som vid riksdagen 1760 understödde dem, som röstade för dess fortsättande*).

Intill år 1764 hade det varit genom Hattarna, som Frankrike drifvit dessa planer. Men vid riksdagen 1765 blef nämnde parti störtadt och mägtade sedermera icke göra någon vigtigare tjenst, hvarföre det ock blef af Frankrike i det närmaste öfvergifvet. Men emedan de fredälskande Mössorna ingalunda ville, såsom Hattarna gjort, låna sig till understödjande af Pariser-hofvets önskningar, vände sig nu detta från båda frihets-partierna, från såväl Mössor som Hattar, och till konungen sjelf Planen blef hädanefter att hjelpa denne till ökad magt, om möjligt till envälde, för att sedermera kunna genom honom för sina syften begagna Sverge, hädanefter som hittills. Det var ock hufvudsakligen genom Frankrikes hjelp, som statshvälfningen 1772 genomfördes *). De stora summor och det kraftiga bistånd, med hvilka vid detta tillfälle Frankrike understödde Gustaf den tredje, försatte denne i så beroende ställning, att Pariser-hofvet kunde i händelse af behof med skäl fordra, att också han skulle låta använda sig som en dess vapendragare. För Sverge och för Gustaf blef det fördenskull en stor lycka, att Ludvig den femtonde dog redan 1774, och att hans efterträdare Ludvig den sextonde icke förde några medel-europeiska krig och således icke besvärade Sverge med anspråk på tacksamt biträde.

1) 31. 207–234.

*) Del. 34, 35. Att dock Frankrike stundom varnade mot förhastadt fredsbrott, är redan nämndt, 35. 107.

3) 38. 166.

*) 40. 1–20.
") 40. 91.

ENGLANDS

förhållande till Sverge bestämdes nästan uteslutande af handelsintresset. Enligt dettas föreskrift önskade England behålla freden och tillika det välde öfver Sverges handel och näringar, det under frihetstidens första år innehaft. Sverges bemödande att genom produkt-plakatet, alströmska fabrikerna och ostindiska kompaniet m. m. förbättra sitt ekonomiska tillstånd sökte England fördenskull motarbeta, stundom våldsamt nog *). Emedan nu Hattarna hyste en viss benägenhet för krig och tilllika sökte med all magt uppdrifva Sverges fabriker och handel, var England i allmänhet fiendtligt sinnadt mot nämnde parti och gynnade i stället Mössorna, hvilka sökte bibehålla freden och dessutom till följe dels af parti-ovilja mot Hattarna dels af verklig öfvertygelse ogillade det öfverdrifna sätt, hvarpå fabriks-väsendet gynnades. Sådant var i allmänhet förhållandet. När Mössorna omkring 1764 höllo på att få öfverhand, sökte England till sin fördel begagna ställningen. Det föreslog att till ordnande af Sverges penninge-angelägenheter lemna ett stort lån af 5 till 600,000 pund sterling*); men begärde deremot till pant dels besittningen af Slitö hamn jemnte Gottland, dels svenska kronans grufvor och jernverk. Många befarade dock, att England skulle sedermera söka genom besittningen af Gottland och Slitö hamn beherrska handeln på Östersjön likasom det på Medelhafvet sökte göra genom besittningen af Minorca och Port Mahon; – och tillika, att det medelst innehafvandet af kromans grufvor och jernverk skulle underlägga sig Sverges hela jerntillverkning. Många och långa strider utkämpades härom i synnerhet mellan Fersen Frankrikes och Serenius Englands sakförare. Men i slutet af 1765 uppträdde Fersen med ett betänkande, så kraftigt och öfvertygande, att förslaget tillbakavisades *); ehuru för öfrigt det vänskapliga förhållandet till England fortfor.

1) Del. 41, 42.

2) 33. 207.

*) Andra säga 30,000,000 livres de France.

DAN MARK.

Sedan förra tider och strider behöllo väl ännu både danskar och svenskar en ej ringa grad af misstro och ovilja mot hvarandra. Hos svenskarna ofta nog, och stundom äfven hos danskarna började dock numera dessa känslor att undanträngas af gemensam fruktan för Rysslands brådväxande öfvermagt. Spridda röster hördes påstå, att de närbeslägtade folken, svenskar och danskar, borde med glömska af fordna tvister sluta sig tillsammans för att kunna motstå Ryssland och hindra detta från att uppsluka eller åtminstone förtrycka först den ena och derefter den andra. Förslaget 1743 att till tronföljare i Sverge välja kronprinsen i Danmark var också ett uttryck af sådana åsigter och känslor, och det hos båda folken. Planen tillintetgjordes genom Ryssland, hvilket åt Sverge återgaf freden och Finnland med villkor, att Sverge till tronföljare valde icke danska kronprinsen utan den af Ryssland förordade Adolf Fredrik. Också efter denna

*) Danska min. bref. Den 9 Nov. 12 Dec. 1764. 24 Dec. 1765.

« FöregåendeFortsätt »