96,000 och gjorda reduktioner till ett belopp af 3,094,623, deribland 2,368,746 åt vexelkontors-herrarna och 150,000 åt Wittfoth. Regeringens slöserier under riksdagen 1769–1770 äro redan omtalade 1). Följden af dess förvaltning blef, att under dessa tre år riksskulden åter uppsteg till 54 millioner d. s., kanske än mera 2).

Vi tillägga här nedanstående anmärkning och bedja läsaren vid densamma fästa serskild uppmärksamhet. Våra siffer-uppgifter i detta kapitel, liksom flerestädes om likartade ämnen, t ex. handeln, banken och myntet, äro sådana, vi dem på spridda ställen anträffat 3) och grundas på ett efter bästa förstånd gjort urval bland flere olika uppgifter. De ega dock ingalunda den säkerhet, ämnet fordrar, och vi hade önskat. Men vi hafva ej kunnat hjelpa det. I detta liksom i åtskilliga andra ämnen saknar historieskrifvaren nödiga monografiska förarbeten. Någon vetenskaplig utredning af ifrågavarande förhållanden har hittills icke blifvit ens försökt. En sådan skulle ock fordra flere års träget arbete och torde det oaktadt näppeligen fullständigt lyckas. De beständiga kursvexlingarna samt tagna och återtagna besluten m. m. skola i hög grad försvåra arbetet. Värst är dock, att sjelfva de officiella uppgifterna icke alltid äro pålitliga, emedan hvarje till magten kommet parti sökte så mycket möjligt framställa saken till sin fördel. Detta torde t. o. m. i viss mån vara hän

1) 41. 361-371.

2) Enligt Allmänna Tidningar den 13 Maj 1772 och efter Hemliga Utskottets protokoll den 4 Febr. s. å., samt Schwerin *), skall riksskulden den 31 Dec. 1770 stigit, till 60,309,738 d. s.

Enligt Lagerheims samlingar i riksarkivet har den år 1772 den 19 Aug. stigit till 12,929,611 riksdaler specie, med 6 daler silfvermynt på hvarje riksdaler; d. v. s. till 77,577,666 d. s. Månne sistnämnde brådväxta tillökning kan komma också deraf, att i densamma möjligtvis blifvit inräknade de lån, konungen för revolutionens genomdrifvande upptagit?

*) Författningar om bankoverket sid. 477.

3) Ganska många våra siffer-uppgifter äro grundade på Cantzlers på anförda källor hvilande memoirer.

delsen med de i runda tal (sid. 304) uppgifna summorna på den riksskuld, hvarje styrelse efterlemnat.

Att åt ett utredningsförsök af dessa ämnen offra flere års arbete har ej legat i planen för vårt företag. Inseende ofullständigheten af vår kunskap om och framställning af det vigtiga ämnet, hafva vi stundom känt oss frestade att gå det samma med tystnad förbi; också för att ej blottställa oss för obehaget af att blifva föremål för kommande forskares befogade anmärkningar och rättelser. Vi hafva dock ansett vår pligt vara att, sådant oaktadt, meddela den ehuru ofullständiga kännedom, vi mägtat förvärfva, för att kunna såmedelst tills vidare förskaffa vårt folk åtminstone någon öfversigt af det vigtiga ämnet, tills detta af kommande forskare hinner bättre utredas.

TRETTIOFJERDE KAPITLET.

ÖFVERFLÖDSFÖRORDNINGAR

utgöra ett slags bihang till statshushållningen och till bemödandet att åstadkomma jemnvigt mellan inkomster och utgifter, så den enskildes som statens.

I detta hänseende företedde frihetstiden i likhet med många andra tidehvarf ett vacklande mellan mycket olika åsigter, allvarets eller lättsinnets, sparsamhetens eller slöseriets, förmynderskapets eller sjelfstyrelsens. Många medborgare insågo och påpekade tydligt och eftertryckligt yppighetens förderfliga verkningar; i första ledet fåfänga, flärd och slöseri; i det andra fattigdom, nöd och beroende; i det tredje frestelser till afund, bedrägeri och falhet. Folkombuden sökte ock vid flere riksdagar motarbeta bemälte fel, dels genom förbud mot eller höga skatter på all slags yppighet, dels genom hög införseltull på öfverflöds-varor, hvilken sednare åtgerd skulle dessutom skaffa åt staten en dryg inkomst och åt den inhemska näringsfliten ett välgörande skydd. Men dessa åtgerder motarbeta

des af den stora hop, som af okunnighet eller obetänksamhet icke insåg öfverflödets förderfliga följder för staten, icke ens för dem sjelfva, och hvilka i stället läto sig ledas af lättsinne, fåfänga, praktlystnad och högfärd samt af begär efter allt utländskt endast derföre, att det var utländskt och ovanligt. Det är lärorikt att för hvardera sidan se de talmän, som uppträdde, de skäl och motskäl, som anfördes, de åtgerder och motåtgerder, som tillgrepos.

Mot öfverflöd och för öfverflöds-förbud talade ständerna mångfaldiga gånger och på fullaste állvar, och det både Hattar och Mössor. Också utfärdades många öfverflöds-förordningar, om hvilka mera här nedan. Folkombuden fingo dock snart, äfven de, besanna den gamla erfarenheten, att sådana förbud blifva i längden fruktlösa, så framt de ej understödjas af allmänna tänkesättet, allmänna sunda förnuftet. Mer och mer fingo ock ständerna erfara och erkänna sin egen oförmåga att åstadkomma en sådan tänkesättets förändring; mången sträng lagstiftare måhända ock sin obenägenhet eller oförmåga att inom eget hem med sådana sparsamhets-exempel föregå. Ständerna vände sig derföre både 1738 och 1756 till konungen med anhållan om biträde. En klädnad, skrefvo de, tillverkad af trogna undersåtare, ehuru till följe af ringare konstfärdighet både slät och enfaldig, är dock, när den bäres af öfverheten, ett oskattbart bevis på dennas faderliga hjerta för undersåtarnes trefnad och uppkomst. Ett sådant efterdöme skall ock verka icke blott på hofvet utan derifrån äfven på hela landet och medföra en nödig och nyttig omskapning af seder och lefnadssätt. En annan gång bådo ständerna konungen att vid hvarje tillfälle med onåd utmärka all yppighet och allt sådant öfverflöd, som skadar riket; och de bådo tillika riksråden med exempel af tarflighet förelysa ämbetsmännen. Men hvarken Fredrik, och än mindre Lovisa Ulrika eller kronprinsen Gustaf hyste

.

personlig benägenhet för sådana åsigter; och tyvärr ej heller rådet, ej heller folket sjelft, när det kom till verkställigheten.

De personer bland ständerna sjelfva, som talade mot öfverflöd, voro många; i synnerhet medlemmar af Mösspartiet, dock äfven flere inflytelserika Hattar. H. A. Gyllenborg t. ex. yttrade: naturkunnigheten lärer, att de personer, som äta sig till döds, äro flere än de, som svälta till döds. Jag tror mig kunna likaledes påstå, att bland stater eller rikskroppar förstöras flere genom öfverflöd än genom fattigdom, emedan yppigheten vänder tankarna från allvarliga ämnen och till flärd, hvarjemnte den förslappar både själ och kropp samt utarmar landet. Samma språk fördes af många hans partivänner, en Karl Scheffer m. fl. Bland Mössorna utmärkte sig genom samma åsigter Nordencrantz, Esbjörn Reuterholm, Ungern-Sternberg, Rudbeck, och i synnerhet den emot allt öfverflöd liksom mot brännvinet häftigt ifrande Löwenhielm. Biskopen, sedermera erkebiskopen Mennander talade i samma anda och fästade uppmärksamheten också på annat förderfligt öfverflöd; t. ex. att en onödigt talrik mängd herrskapsbetjenter borttog arbetare från åkerbruk och slöjder, i hvilka de kunnat gagna det allmänna; eller att man för tillverkandet af siden och öfverflödsvaror använde arbetare, som varit långt mer nyttiga vid åkerbruket, häldst mycken jord låg ännu oupptagen, och landet saknade tillräckliga lefnadsmedel; — eller, att, ifall yppighet vore nyttig på så sätt nämligen, att den skaffade fattigt folk arbetsförtjenst, borde den visa sig i sådana saker t. ex. allmänna byggnader, hvilka hedra fäderneslandet och ega bestånd; men icke i så förgängliga och lumpna ting, som mat, dryck och kläder. Mennanders två sista utfall voro rigtade mot några alströmerska manufakturer och tillika mot Höpkens. delvisa försvar för yppigheten.

Mot dessa sparsamhets-åsigter kämpade så den

högre som lägre allmänhetens vanor, obetänksamhet och njutningslystnad. Flere både in- och utländska skriftställare framhöllo ofta och med eftertryck detta svenskarnas fel. Österrikiska sändebudet skref till sitt hof): svenska folket förstör sig genom fåfänga, yppighet och egennytta. Danska sändebudet berättade 2), huru åtskilliga personer blefvo så uppbragta mot Karl Scheffer för det stränga öfverflöds-förbudet af 1756, att deras ovilja sedermera bidrog till hans afsättning från riksråds-ämbetet. Det allvarliga upprätthållandet af nämnde stadga förorsakade ock flerestädes slagsmål och oroligheter. Huru långt den småaktiga fåfängan kunde gå, visade åkare och hyrkuskar, då de begärde, att deras drängar och drängars hustrur skulle förbjudas bära lika kläder och prydnader som husbondefolket. Flere t. o. m. ganska kunniga personer, ja, sjelfva Höpken har, som nämndt är, i en serskild skrift talat om den nytta, yppighet troddes medföra.

Vi hafva beskrifvit de olika uppfattningssätten. Vid riksdagarna gjorde sig dock nästan alltid sparsamhets-åsigten gällande. Öfverflöds-förordningen af 1720 är redan beskrifven 3) både till uppkomst, innehåll och stränghet. I det hela var den författad i samma anda som de, hvilka Karlarna den elfte och tolfte utfärdat. Frihetstiden fortgick länge på samma bana och med samma småaktiga föreskrifter. Emedan vexlande moder medförde många ombyten och ökade kostnader, bestämde man en viss oföränderlig drägt för ståndspersons-klassen 4). För sådant ändamål förfärdigades modeller, som förvarades i Stockholm hos kommerskollegium och på landsbygden hos länsstyrelserna. Man bestämde till och med vidden af fruntimmernas styfkjortlar och af

1) 1765 d. 18 Jan.

2) Den 3 Juni. 5 Dec. 1760.

3) 33. 320.

4) Allmogen fick behålla sina gamla socken- eller häradsdrägter.