Sidor som bilder
PDF

ståndet mellan knapparna i herrarnas rockar. Uppsyningsmän förordnades, som skulle vaka öfver efterlefnaden, och man stadgade straff öfver de skräddare, som förfärdigade, och de personer, som buro kläder, hvilka i någon mån afveko från den föreskrifna modellen. Förordningen kunde likväl icke länge upprätthållas. Man började ock medgifva något större frihet i begagnandet af siden m. m.; detta dock mindre som ett erkännande af förbudsgrundsatsens origtighet, än som en eftergift till främjande af de inhemska fabriksvarornas afsättning. Vi minnas riksdagen 1756. Harmen öfver Lovisa Ulrikas försök att våldsamt öfverändakasta landets lagliga frihet försatte hela folket i en sinnesförfattning, glödande af sjelfkänsla, frihetssinne och kraft, hvarföre ock denna riksdag vidtog många både afgörande och välgörande åtminstone välmenande åtgerder *). Deribland var ock ett mycket strängt öfverflödsförbud, som sträckte sig äfven till mat- och dryckesvaror; ty, hette det, sedan genom fabrikernas upphjelpande svenska folket nu mera kan kläda sig i inhemsk drägt, bör det ock lära sig att äfven i mat och dryck åtnöjas, med hvad deras eget land frambringar. Denna Hattpartiets kraftiga ansträngning mägtade dock lika litet som de förra åtgerderna öfvervinna missbruket. Det till välde komna Mösspartiet gjorde ett likartadt försök och utfärdade en i några fall än strängare öfverflödsförordning, men lika fåfängt. Försöket att tvinga allmänheten kläda sig efter en viss modell hade man, som berättadt är, redan långt förut nödgats öfvergifva och äfvenså flere andra likartade stadgar, och 1769 aflyste Hattarna Mössregeringens sista öfverflödsförordning, Många började till och med betvifla möjligheten af att kunna genom dylika åtgerder hejda missbruket. På denna punkt stod saken, när statshvälfningen 1772 inträffade.

1) Sid. 45.

TRETTIOFEMTE KAPITLET,

TÄNKE- OCH LEFNADSSÄTTET.

Det i allmänhet enkla, men något tunga och tråkiga umgänges-lifvet i Fredriks och Ulrika Eleonoras hof hafva vi redan beskrifvit *); likaså huru efter Lovisa Ulrikas ankomst förhållandet blef mycket och till sin fördel ändradt genom införandet af vittra eller vetenskapliga nöjen samt af ett gladare och rörligare sällskapslif*). Hvad om hennes inflytande härutinnan är för dessa år berättadt, gäller också om tiden 1751–1772, ehuru med de förändringar, som ökade år och bekymmer medförde.

Till följe af hofvets exempel har också inom högre och medelklasser lefnadssättet antagit en angenämare och ädlare rigtning. De vetenskapliga, vittra och konstnärliga sällskap, som stiftades, den växande mängd politiska, vetenskapliga och vittra skrifter, som utkommo, äro på en gång följder af en sådan inträdd, och orsaker till en sådan fortgående förändring. Den på samma gång införda franska smaken gjorde sig dessutom gällande också i bostad, möbler, drägter och lefnadssätt. Deraf och till följe af freden, af det växande välståndet, af hofvets exempel och af vanlig fåfänga infördes ock inom nämnde samhällsklasser mycken yppighet, såsom i föregående kapitel berättadt är. – Ett å andra sidan talande bevis på ännu bibehållen allvarlig stränghet är, bland många andra, också det draget, att enligt skolordningen af 1724 skulle lärjungarna vara samlade i skolan, de yngre kl. sex, de äldre kl. half till sex om morgonen, och att de flesta skolrummen aldrig eldades.

I sedligt hänseende har hofvet under Adolf Fredriks regering, ehuru ej alldeles fläckfritt, likväl stått högt öfver både föregående och efterföljande tider. Detta var till ej ringa del Lovisa Ulrikas förtjenst och måste välgörande inverka på så väl den närmaste omgifningen som hela folket. Härtill bidrog ock den rena och allvarliga anda, som i flere den tidens vigtigare företeelser uppenbarade sig, t. ex. inom vitterheten i Bergklints, Gyllenborgs, Mörks och fru Nordenflychts skrifter; – inom publiciteten i Oehlreichs Arlig Svensk, Gjörwells Svenska Mercurius, Salvii Lärda Tidningar m. fl.; – inom vetenskaperna i den rigtning till djup och allvarlig grundlighet, som forskningen mer och mer antog; och slutligen och ej minst i den värma och kraft, med hvilka kristendomens välsignelserika läror blefvo med täflande ifver predikade af statskyrkan och af de vid sidan gående sekterna. Dessa samtidiga förhållanden utöfvade och måste utöfva en välgörande inverkan på hela folket. Men å andra sidan uppenbarade sig äfven då många af de missrigtningar och laster, som åtfölja alla tider och folk. Utom de fel, som föranleddes af statsskicket, om hvilka längre fram, var det i synnerhet en förebråelse, som af utländska skriftställare från sednare delen af 16- och hela 17-hundrade-talet ofta rigtades mot Sverges medel- och högre samhälls-klasser; nämligen för öfvermod, krigslystnad, ovilja mot sparsamhet och fredliga näringar, samt för en dermed sammanhängande fåfänga och ett ständigt återkommande skryt öfver fordna segrar och oemotståndlig tapperhet. Tänkesättet var en följd af föregående tiders många lysande krigsbragder och af det sätt, hvarpå man framhöll af dessa uppträden endast de ljusa, men alldeles undandolde de många, mörka sidorna; den orättvisa, hvarmed krigen stundom börjades, den grymhet, hvarmed de ej sällan fördes, det myckna elände, hvaraf de efterföljdes. Sinnesstämningen var beslägtad med det ofta omtalade vikinga-lynne, som ansåg ärorikare att anfalla och plundra grannfolken

1) 33. 317–321. 2) 38. 177.

än att genom arbete och sparsamhet förvärfva medel till eget sjelfbestånd och till andras understöd. Med serskildt hänseende till allmogen gäller om hela frihetstiden, hvad om första delen deraf *) är berättadt. Till följe af de många riksdagsböndernas långvariga vistelse i Stockholm spriddes dock inom denna samhällsklass å ena sidan vana vid öfverflöd, mutor och intriger, men å den andra också många mer sunda och fördomsfria åsigter samt mer hyfsade lefnadsvanor. Det våldsamma vindkast af brännvins-yrsel, som på 1740–60-talen hänförde en ej ringa del af Sverges allmoge, är nyligen beskrifvet?). Bland många samtida utländningars omdömen*) öfver svenska folket införa vi nedanstående af konung Fredrik i Preussen. Svenskarna, skref han, äro älskvärda och snillrika, men fåfänga och stolta och tänka mer sin fordna krigsära än sitt närvarande tillstånd. De beprisa ända till löjlighet sitt land, sin frihet och sin ära och förakta alla andra folk, utom det franska. Det fria statsskicket har ock vant dem vid falskhet och intriger*). Sist anförda ord leda uppmärksamheten till de förändringar i tänke- och handlings-sätt, som föranleddes och måste föranledas af den stora förändringen i regeringssättet. Liksom hvarje sann och ädel tanke har också den om medborgerlig frihet ofta blifvit missförstådd och missbrukad. De flesta fristater hafva ock företett många afskräckande exempel af lättsinne, oenighet, intriger och egennytta; fel, hvilka visserligen förefinnas under alla styrelser, men som dock inom fria stater hafva flere tillfällen och större utrymme att framträda. Detta var händelsen också under svenska frihetstiden, såsom föregående delar hafva med många motbjudande exempel ådagalaggt. Hvad lättsinnet, partistriderna och mutbarheten angår, hänvisa vi, till hvad om dessa förhållanden redan är utförligare berättadt*), och tillägga blott, att dessa fel och i synnerhet den långt gångna vanan att gifva och taga mutor haft och måst hafva en olycklig inverkan på folklynnet.

1) 33. 235–243.

*) Se sid. 257.

*) Det ryktbara af professor Walch är redan berättadt.

*) Preuss. Geheime Arkiv. Fredriks instruktion i Maj 1753 för sitt till Sverge resande sändebud.

I många hänseenden skadliga blefvo ock följderna af den mer och mer lössläppta litterära verksamheten. På frihetens fält och bland de der uppspirande alstren af en ädel och förädlande litteratur visade sig ock såsom nästan alltid en stor, en än större mängd skrifter af motsatt art och öfverfyllda af lättsinne, afund, smädelse och lögner; – skrifter, hvilka smickrade och förvillade alla lågsinnade personer och passjoner och drogo båda än djupare ned i smutsen. Författarne voro vanligtvis sådana män, som af ett eller annat skäl ej kunde göra sig på annat sätt gällande och troligtvis ej heller ville blifva till sina personligheter närmare kända. Några hafva dock med en viss ryktbarhet öfvergått till efterverlden, t. ex. en Pechlin, en Simmingsköld, en öfverauditör Hess och åtskilliga lägre stående personer, en Brunkman, en Rothman m. fl. En sägen är, att också Karl Gyllenborg i hemlighet arbetat på detta fält och skrifvit och låtit genom skyddlingen Carleson kringsprida några bland de mot Arvid Horn rigtade nidvisor, som skulle undergräfva dennes anseende och magt. Också öfver Serenius hvilar en sådan misstanke, nämligen att han varit författare till en omkring 1739 kringspridd smygskrift, hvilken med öknamn och bittra tillvitelser angrep Gyllenborg, Tessin, Plomgren, Kierrman samt flere andra Hattpartiets ledare. Längre fram och i synnerhet efter tryckfrihetens införande 1766 utkom en mängd skrifter *), hvilka i ej ringa

1) Sidd. 19–52.

*) 42. 111.

« FöregåendeFortsätt »