Sidor som bilder
PDF
ePub

mån förvillade omdömet och förgiftade tänkesättet hos den mängd personer, som fann nöje i att sysselsätta sig med alstren af ett dylikt skriftställeri.

På ofvan uppräknade och andra med dem beslägtade sätt har det fria statsskicket haft en skadlig inverkan på svenska folklynnet och kastat mörka slagskuggor öfver de många vackra taflor, tidehvarfvet eljest företer; taflor, också de följder men välgörande följder af samma fria statsskick.

Ty hvarje sann och ädel grundsats, om än ofta. missförstådd och missbrukad, bär dock alltid i det stora hela sina välsignelserika frukter. Så äfven den ädla tanke, som föresväfvade det fria statsskickets grundläggare, de s. k. riksfäderna. Dessa män, en Erik Benzelius, Arvid Horn, Anders Hythén, Sven Lagerberg, Per Ribbing m. fl. ville ej blott betrygga svenska folket mot despotismens förtryck, utan ock upplyfta det till. medvetet mennisko-värde och medborgerlig sjelfverksamhet. Under envåldstidens sista år hade folket hopplöst och förtvifladt nedsjunkit i en försoffning och slöhet, som tankeoch viljelöst lät sig och fäderneslandet steg efter steg neddragas i förderfvets djup. Från detta tillstånd, sväfvande mellan barnets, trälens, nästan husdjurets, blefvo nu svenskarna väckta till den sjelfständigt tänkande och handlande medborgarens åsigter och verksamhet; - väckta till känsla af sitt eget och af sina medborgares menskliga värde;

väckta till känsla af deras gemensamma pligt att icke lemna land och landsmän till hjelplösa offer för en stundom förvillad öfverhets nycker och våldsbud; — väckta till känslan af sin pligt, att så mycket möjligt afskaffa alla från förra tider qvarstående orättvisa privilegier och undantags-lagar;

sin pligt att i stället införa ett på sanning, rättvisa och frihet hvilande och för menskligheten välFryxells Berätt. 46.

21

görande samhällsskick; välgörande i både andligt och timligt hänseende. Denna känsla var så hänförande, att den måste i hvarje ädelt sinne motarbeta alla lägre sjelfviska tankar och uppmana till högre och välsignelserikare verksamhet. Och den gjorde så ock. Ledda af sanningskärlek och tacksamhet böra vi göra oss reda för de stora, de ärorika steg, med hvilka härutinnan våra förfäder sträfvade uppåt mot sanningens och rättvisans ljusare höjder. Med förblindande mörker och tryckande tyngd qvarlåg ännu år 1718 öfver hela folket och öfver hvarje del deraf en mängd villseledande fördomar samt obilliga och orättvisa stadgar och privilegier. Dessa verkade olyckligt, icke blott för tillfället på många dåtidens förhållanden, utan ock för framtiden derigenom, att de förvillade rättskänslan och allmänna tänkesättet. Mången tror nämligen, att det, som enligt lagens bokstaf är rätt, är det ock inför samvetet och i verkligheten. Så har väl vid frihetstidens början mången trott på rättvisan af sina egna om än aldrig så obilliga dock ännu lagligt gällande privilegier och rättigheter, envåldsregentens mot undersåtarne, adelns mot ofrälset, Stockholms mot landsorts-städerna, borgrarnes mot landtmarnen, skråmästarnes mot småhandtverkarne, jordegarnes mot arbetskarlen, 0. s. v. Många klandervärda drag, som fläcka frihetstidens historia, voro ock till ej ringa del följder af dylika orättvisa från fordom ärfda fördomar och lagar. Till sin ära har dock frihetstiden alldeles afskaffat många bland dem och minskat det förderfliga inflytandet af andra deras likar. Vi hafva i det föregående af en sådan dess verksamhet anfört flere exempel, hvilka ådagalägga, att under och genom det fria statsskicket har svenskarnas blick för sanning och rättvisa blifvit mycket skärpt och tillika upplyftad öfver de trånga och skumma områden, inom hvilka den förut varit genom envälde, trycktvång och en stor skara orätt

visa lagstadganden och privilegier inskränkt och omtöcknad.

Höjden och ädelheten af de för fosterland och mensklighet vigtiga frågor, som nu bragtes å bana, borde ock lifva alla ädlare sinnen till skärpt rättskänsla och till motsvarande verksamhet också i det enskilda lifvet och i dess personliga förhållanden. Några härutinnan bestyrkande eller förnekande sifferuppgifter kunna likväl icke framläggas; emedan ingen brottmåls-statistik då för tiden förefanns.

Men, invänder man, till huru många och svåra partiförföljelser och orättvisor har ej frihetstiden gjort sig skyldig? Sannt! Ovedersägligen sannt! Liksom vid Gustaf den förstes och Karl den elftes reduktioner och vid de flesta dylika räfster, så hafva ock under frihetstidens brytningar både styrelser och partier tilllåtit sig många högst klandervärda åtgerder, äfven vid den i det hela välgörande reduktions-riksdagen 1765. Men dessa uppträden för det mesta af enskild orättvisa måste, liksom vid Gustaf den förstes och Karl den elftes åtgerder, blekna bort vid sidan af de ojemnförligt både flere och vigtigare dragen af en i stort känd och erkänd rättvisa, och af dess högst välgörande följder för hela samhällsklasser, för ofrälsestånden, för småstäderna, för landtmannen, för arbetskarlen; — ja för hela samhället, genom den sparsamhet, som beredde lättnad åt alla skattdragande menigheter, och genom den tryckfrihet, som beredde tillfälle att afvärja enskilda orättvisor och att upptäcka och afskaffa ännu förhandenvarande allmänna samhällsbrister.

TRETTIOSJETTE KAPITLET.

ORSAKER TILL DET FRIA STATSSKICKETS FALL.

Till denna utgång hafva flere omständigheter bidragit. Statsförfattningen sjelf var dels ej fullt lämplig, emedan svenska folket icke var moget till öfvertagande af den nästan obegränsade sjelfstyrelse,

det fått sig tillerkänd 1), dels hade den åtskilliga fel och deribland de två, att genom demokratien på riddarhuset för mycken magt föll i händerna på personer, oförmögna att den rätt använda, och det andra, att adelns privilegier hvilade blott på slumpen af börd och förstfödsel och följaktligen måste föranleda en städse oroande spänning och ofta utbrytande tvister mellan nämnde stånd och ofrälsemännen. Följden blef, att riksdagens sins emellan oeniga beståndsdelar icke till den gemensamma frihetens försvar uppträdde med den samdrägt och således ej heller med den styrka, som förenade krafter gifva 2). Vi hafva dock sett, huru till följe af ökad erfarenhet och rättskänsla bägge dessa fel icke blott motarbetades utan ock till någon del undanarbetades, och huru folket mer och mer växte in i den nya författningen. Att dessutom hvarken ofvanuppräknade eller andra statsskickets brister omedelbart medförde eller oundvikligen måste medföra dess fall, det kan, såsom vi ofta anmärkt, inses också deraf, att oaktadt nämnde fel har dock under åren 1721-1738 Sverge gått betydligen framåt i välstånd, ordning och förnuftsenlig samhällsutveckling; större voro ej felen. Men så stor var äfven dåvarande styrelses förmåga att göra dem oskadliga, så stor ock det då lefvande slägtets klokhet, att låta sig af en sådan styrelse ledas.

Men vid slutet af sistnämnde tidskifte inträffade den brytning och de uppträden, hvilka begynte försvaga kärleken och förtroendet till det fria statsskicket. Första och förnämsta orsaken till dettas fall var svenska folkets eget syndafall. Så betrakta och benämna vi riksdagen 1738; ty det var då, som vårt folk förleddes till de misstag, till de politiska brott, till följe af hvilka det blef utdrifvet ur det paradis af lugn, välstånd och trefnad, i

1) 33. 54. 38. 62-69.

2) I detta förhållande låg ock till stor del orsaken till både 1772 och 1789 årens uppträden.

hvilket det många år lefvat. Liksom alla syndafall var också detta en följd af både egna fel och andras. lockelser; egna fel, lättsinne, öfvermod och hämndlystnad; - och andras lockelser, några skalders klingande verser, några talares skimrande frasbubblor, gyllenborgska partiets stämplingar och Frankrikes guld. Så frestades och förfördes våra förfäder att med misskännande af sin fördel och missbrukande af sin magt afsätta den välgörande ministèren Horn och anförtro rikets styrelse åt Karl Gyllenborg och dennes vänner. Följden blef, att riket genast leddes in på en bana, som, äfventyrlig i sig sjelf, öfverensstämde med hvarken statsskickets anda eller statens krafter. Också kom nu med brådstörtad fart den ena olyckan efter den andra; — år 1739 mycken och allt sedermera fortfarande misshushållning; - 1741 beslutet om finska kriget; - 1742 förlusten af hela Finnland; - 1743 de trenne förnedringarna, först att nödgas välja tronföljare efter Rysslands föreskrift, för det andra att till betryggande af detta val mottaga inom Sverge en ryssk krigshär och för det tredje att mot bättre vetande låta de orättvisa blodsdomarna öfver Lewenhaupt och Buddenbrock fällas och verkställas;

ytterligare år 1745 bankluckans stängning och det klingande myntets försvinnande; 1747 och 1748 blodsdomen öfver Blackwell, förföljelsen mot Mössorna och brytningen med och rustningarna mot Ryssland; vidare den under alla åren beständiga tillväxten af utgifter samt riksskuld, och likaså af hemlighetsmakeri och oreda i finanserna samt reglementeringstvång i näringarna; - 1756 blodsdomarna öfver Erik Brahe och kamrater;

1757 pommerska kriget och riksskuldens än starkare tillväxt; 1760-1762 många högst vedervärdiga riksdagsuppträden, och 1764 en nästan oundviklig statsbankrutt. Tanken på alla dessa hvarandra tätt efterföljande tilldragelser upprörde hvarje ädlare sinne. Få voro ej heller de, som med minne

« FöregåendeFortsätt »