Sidor som bilder
PDF

af Gustaf den förste och Karl den elfte började längta efter en lugnande och sammanhållande konungamagt. Men å andra sidan skrämdes sinnena tillbaka genom tanken, på hvad Karl den tolfte varit, och hvad Lovisa Ulrika skulle blifva. Kärleken till medborgerlig frihet hade dessutom visserligen blifvit skakad, men ingalunda tillintetgjord. Den blef tvärtom mer och mer stärkt icke blott genom det klandervärda sätt, hvarpå Lovisa Ulrika uppfattade och dref konungamagtens sak, utan ock genom många och snillrika röster från utlandet. De i Stockholm varande främmande sändebuden hafva visserligen, i synnerhet under ssta tiden, klandrat några ständernas förhastade åtgerder; dock än mera hofvets. Deras klander i förstnämnde hänseende var likväl dubbeltydigt. När de i bref till sina enväldiga regenter yttrade sig ogillande om Sverges fria statsskick, skedde det stundom genom att kalla det en platonsk, en metafysisk författning. Dessa gäckerier tolkades dock af andra som ett högt beröm. Den åsigt, som då för tiden ledde tänkesättet i Europa, satte nämligen sin ära just i att ordna staten på ett förnuftsenligt, rationelt sätt, och var dessutom genomglödgadt af hat mot envälde och kärlek till frihet. Några bland utlandets författare prisade ock Sverges lycka att nästan alltid hafva haft och att i synnerhet då för tiden hafva en statsförfattning, som åt folket tillerkände rättigheten att i någon mån inverka på ledningen af landets angelägenheter, och sjelfva Voltaire har några gånger besjungit och berömt detta Sverges statsskick*). Sådana åsigter, yttrade af samtidens ryktbaraste snillen, stärkte naturligtvis än mer svenskarnas på egen erfarenhet och eget omdöme grundade frihetskärlek. Konung Fredrik i Preussen talade ock, som nyligen berättades, om deras stolthet öfver det företräde, de härutinnan egde framför de flesta dåtidens nationer, ungefär på samma sätt, som man hört och hör engelsmän prisa sitt statsskick och sin frihet. Dylika känslor och tänkesätt blefvo ock vid oräkneliga tillfällen uttalade af Sverges då lefvande statsmän, skriftställare och skalder. Vi minnas Gyllenborgs bekanta *) vers: Du land, som varit hjeltars moder, Blif aldrig trälars usla bo! Den dygd, dig vunnit ärestoder, JÄåt evigt i ditt sköte gro! An bör du verlden dygder lära. Låt fosterbrödra tro och ära I helgd hos svenska hjertan bli! Dens namn evigt mörker gömma, Som, född i Sverge, vågar glömma Sig vara född att lefva fri. De ädla och högstämda orden genljödo i tusentals sinnen. Det var ock till följe af sådana känslor, som svenska folket år 1765 genomdref reduktions-riksdagen och återgången till frihetstidens ursprungliga och välgörande åsigter. Men i sin förhastande ifver gingo nu äfven Mössorna för häftigt och obetänksamt till väga i fråga om penningeverket, om Sveaborg, om arméens flotta, och för långt i sitt undseende för Ryssland, och gåfvo derigenom HofHattförbundet både skäl och svepskäl *) till framtvingande af reaktions-riksdagen 1769. Men också hos flertalet bland sistnämnde riksmötes folkombud var kärleken till det fria statsskicket ännu så stark, *) 45. 54. *) Vi anmoda den läsare, som vill komma till fullständigare kännedom af tilldragelserna 1767–1770, att granskande genomläsa, hvad derom finnes antecknadt i 41.103–162, samt 227–381 och 46. 196, 223 noten. Vi tillägga den märkliga underrättelsen, att Gustaf den tredje sjelf berättat, huru han 1768 om hösten med dryga summor mutade Hermanson, Wadenstjerna och andra ämbetsmän att genomdrifva den flere kollegiers s. k. inaktivitetsförklaring, medelst hvilken reaktionsriksdagen 1769 framtvingades. Se Historiska Handl. 6 255.

*) Att denne författare sedermera och inför Gustaf den tredje förde annat språk, är bekant.

att hvarje försök till konungamagtens också billiga
utvidgande misslyckades. Men som en återverkan
mot den sparsamhet och den ofrälse ståndens magt,
som utmärkte reduktions-riksdagen 1765, återgick
reaktions-riksdagen 1769 till Hattpartiets förra slö-
seri med statsmedel och gynnande af adelns anspråk.
Allmänna tänkesättet, som genom öfverraskning
blifvet lockadt till sistnämnde riksdag, insåg nu,
hvilket misstag derigenom blifvit begånget, och
valde fördenskull till 1771 års riksdag ett öfver-
vägande antal Mössor och frihetsmän, och aflät
derigenom ett talande bevis på den tillgifvenhet,
hvarmed flertalet ännu omfattade landets fria stats-
skick. Vid sistnämnde riksmöte lyckades man dock
genom åtskilliga medel att till än högre förbittring
uppreta den ståndsstrid, som bidrog till författnin-
gens fall.
Dessa de sista årens svåra och tätt inträffade
brytningar alstrade och måste hos många alstra
växande missnöje med och misstro till det stats-
skick, under hvilket sådana uppträden kunde ega
rum. Detta var likväl ingalunda den allmännast
rådande känslan. Valen till riksdagen 1771 visade
tvärtom, såsom nyss nämndes, huru stark kärleken
till landets statsskick ännu var inom ofrälse stånden,
och en betydlig del af adeln ställde sig dessutom i
många fall på dessas och på frihetens sida. Oviljan
mot statsskicket skulle derföre icke i och för sig
sjelft mägtat det samma öfverända-kasta. Men
bland andra sidans kämpar hade nu framträdt en
så utmärkt personlighet som Gustaf den tredje med
sitt rika snille, sin högst ovanliga förmåga att leda
menniskor och partirörelser och att upptäcka och
begagna alla tillgängliga medel. Det var också
mindre statsskickets eller partiernas fel än hans
tillställningar, som föranledde de sista årens nyss
omtalade oro och täta förändringar, och som upp-
hetsade*) till de häftiga ståndsstrider och förföljelser,
1) 42. 75–78, 88–92.

hvilka drefvo en stor del af adeln och ämbetsmänmen att slutligen kasta sig i konungamagtens armar. Sanna förhållandet är, att det fria statsskickets

fall möjliggjordes till någon del genom fel i för

fattningen, till än större del genom fel hos folket och dess ombud; men allra mest genom den stora skicklighet, med hvilken revolutionen blef af Gustaf den tredje förberedd och utförd. Om, ostördt af sådana stämplingar, svenska folket fått fortgå på den bana, det så ärorikt följt åren 1721–1738 och åter beträdt 1765, skulle det måhända hafva gått en sjelfständig och välgörande samhälls-utveckling till möte").

TRETTIOSJUNDE KAPITLET.

ORSAKER TILL FöRKASTELSEDOMARNA öFVER
FRIHETSTIDEN.

Oaktadt sina många och stora förtjenster har nämnde tidskifte i nu öfver hundrade år varit föremål för mycket stränga och, som vi tro, mycket orättvisa förkastelsedomar.

Orsaken dertill är visserligen till någon del att söka i så väl ståtsskickets som tillämpningens fel. Men dessutom finnas andra subjektiva anledningar och dessa af så stort inflytande, att de ingalunda böra förbigås. En sådan består i menniskors vana och benägenhet att förbise fredliga men med förtjusning betrakta krigiska bragder; se t.ex. de vanliga

företeelserna af likgilltighet för Karl den elfte och

afguderi för Karl den tolfte. För de flesta så väl skriftställare som läsare är det föga lockande att med uppmärksamhet följa den inrikes förvaltningen och de förändringar, som der genomdrifvas, och de strider, hvilka derom föras i vidlyftiga skrifter och riksdags-öfverläggningar och att jemnföra och granska de anförda skälen och motskälen, de gjorda och återtagna försöken. Vida lättare att fatta och vida mer tilldragande för inbillningskraften äro de strider, som med svärdet i hand utkämpas på slagfältet, och den ära, som på sådant sätt förvärfvas. Men i sistnämnde hänseende har frihetstiden inga praktuppträden att förevisa, utan företeelser af alldeles motsatt art och så mörka, att de kasta sin skugga öfver så väl häfdatecknarens som läsarens uppfattning. Tidehvarfvets vackra sida, de många fredliga hjeltebragder, genom hvilka dåtidens utmärkta män försvarade frihet och rättvisa, dessa förhuftets och sanningens strider och segrar hafva ock de flesta författare mer eller mindre stillatigande förbigått. Dessa omständigheter hafva i ej ringa mån bidragit till den ensidighet och orättvisa, hvarmed frihetstiden blifvit behandlad. Härtill har ock bidragit en annan likaledes subjektiv orsak. Statsskickets demokratiska beståndsdelar och den växande styrka, hvarmed de gjorde sig gällande, väckte ovilja hos många riddarhusets medlemmar, hvilka visserligen älskade ett fritt statsskick, men ville grunda det förnämligast på en bördsadlig aristokrati"). Några bland dessa herrar, en Adlerbeth, G. J. Ehrensvärd, G. F. Gyllenborg och i synnerhet Axel Fersen, hafva i sina efterlemnade skrifter tecknat denna demokrati med en ovilja, en skärpa, som frihetstidens sista tilldragelser stundom, men uppträdet i sin helhet alldeles icke förtjenat. Dessa skriftställares omdömen hafva dock gifvit mycket stöd åt de förkastelse-domar, som blifvit uttalade af helt andra skäl och af helt andra och än mägtigare röster. Ojemnförligt vigtigaste orsaken till nämnde stränga och långvariga fördömande är nämligen att söka hos två härutinnan liktänkande litterära skolor, den gustavianska och den fosforistiska, hvilka, framträdande efter hvar andra, hafva under hela denna tid utöfvat stort inflytande på så väl den historiska som politiska litteraturen. 1) Sid. 68, 69.

1) Jfr. 42. 286–292.

« FöregåendeFortsätt »