Sidor som bilder
PDF

tillfällen sökte väl ständerna tillbakavisa sådana anspråk, dock utan serdeles framgång. Det var i synnerhet från och med 1738 års riksdag, som dessa förhållanden utbildade sig. Utskottets inflytande blef visserligen ofta missbrukadt, och ju större magt det hade, för desto flere och farligare mutningsförsök blefvo dess medlemmar utsatta. Men å andra sidan får ej nekas, att det i enlighet med sin bestämmelse gifvit kraft och enhet åt de splittrade ståndens åtgerder.

Riksrådet var den tredje myndighet, af hvilken enligt regeringsformen svenska folket lät sig representeras. Fordom hade rådet stått mellan konungen och undersåtarne med åliggande att, när så behöfdes, tala för och till båda, och att mot än den ene än de andra bevaka rikets, det helas, bästa, hvarföre det ock vanligen kallades rikets råd. Karl den elfte tillintetgjorde 1680 denna riksrådens rättighet och skyldighet och förvandlade dem till konungens enskilda rådgifvare, af honom blott, när han så ville, rådfrågade, och i allo af honom ensam beroende, för honom ensam ansvarige; hvarföre de ock derefter skulle kallas kongliga råd. Regeringsformen af 1719 återgaf dessa herrar deras förra namn, men icke magt. De blefvo visserligen icke, såsom nyss förut, blott konungens enskilda rådgifvare; utan fingo nu å hela folkets vägnar deltaga med honom i styrelsen och kunde t. o. m. honom öfverrösta. Men å andra sidan blefvo de nedsatta till ständernas ombud, för dem ansvariga och af dem beroende. Ständerna hade i det närmaste magt att dem både till- och i synnerhet afsätta. Rådet måste följa de föreskrifter, ständerna eller Hemliga Utskottet gifvit, och blefvo formligen skrapade, om man tyckte, att de ej hade inför konungen nog kraftigt försvarat lagens bud och ständernas, sina principalers, rättigheter.*).

Vi hafva i korthet beskrifvit det sätt, hvarT) 33 6–14, 38. 59.

på under frihetstiden svenska folket lät sig sjelft representeras och sin magt utöfvas nämligen genom ständerna, Hemliga Utskottet och rådet. Författningens republikanskt-demokratiska anda framträder tydligt. Den blef ock allt framgent ytterligare stärkt och utbildad genom troninnehafvarnes oförmåga och fel, hvilka nedsatte förtroendet och kärleken till monarkiskt regeringssätt; – och likaså genom orimligheten och orättvisan i dåtidens bördsadliga institution, hvilken nedsatte förtroendet för aristokratisk styrelse. Allmänheten omfattade derföre mer och mer den demokratiska åsigten. Många ville ock drifva den mycket längre. Till ytterligare inskränkning af konungens och rådets magt omtalades stundom, huru riksdagen borde bland sina medlemmar af de tre högre eller af alla fyra stånden utse en deputation, som skulle alltid vara i Stockholm församlad, för att, ungefär såsom Spartas eforer, öfvervaka det sätt, hvarpå regeringen verkställde, hvad ständerna beslutat. Sådana förslag till folkväldets ytterligare utvidgning bragtes på tal minst fyra serskilda gånger, nämligen 1720, 1723 '), 1756 och 1761 *), men förgäfves. En demokrati af än hvassare art vände sig stundom mot sina egna ombud, mot ständerna sjelfva. I synnerhet 1743 ville man åt folkmassan, åt menigheterna, ständernas så kallade principaler, gifva rättighet att ändra, med vald ändra, hvad deras ombud ständerna beslutat; och man talade om hemmavarande ständer såsom skilda från och stående öfver befull*nägtigade ständer; -– eller med en annan fras, om Sveamanna-rätt, stående öfver riksdagsmanna-rätt*). Detta var den s. k. principalats-läran. Intet dylikt försök i ultra-demokratisk rigtning kunde dock af något frihetstidens parti genomdrifvas, och Mössorna 1766 förbjödo t. o. m. hvarje sådant revolu

[ocr errors]

tionärt förslag. – I monarkisk, antidemokratisk rigtning hade deremot flere dylika försök blifvit anställda af Lovisa Ulrika, då hon sökte mot ständernas lagliga magt uppvigla än folkmassan i hufvudstaden än menigheterna på landet; hvarvid hon dock alltid misslyckades. Men den 19 och 20 Aug. 1772 begagnade Gustaf den tredje sjelf principalatsläran och tillkallade en del af de s. k. principalerna, Stockholms menighet, och det var med dess hjelp han öfverändakastade den statsform, svenska folkets ombud antagit och som var lagligt gällande*). Han återupptog samma tanke längre fram, då han lät några frågor om kronobrännerierna afgöras icke vid riksdagar och af folkets lagligt valda ombud, utan vid sockenstämmor, af s. k. hemmavarande ständer, eller af ständernas principaler.

FEMITE KAPITLET,

FRIIIETSTIDENS RIKSDAGAR *).

Det var på riksdagarna, som ständerna och Hemliga Utskottet förde svenska folkets talan samt fattade och tillkännagåfvo sina beslut. Ombuden sammanträdde till lagliga möten hvart tredje år och till urtima så ofta, omständigheterna kräfde. Riksdagens medlemmar utgjordes, som nämndt är, af de fyra stånden. Många deltagare deri voro sjelfskrifna och måste således sjelfva bekosta sitt vistande vid riksdagen. Sådana voro alla röstegande på riddarhuset samt landshöfdingar, regementschefer och biskopar. Man har beräknat, att för en årslång riksdag hvarje riddarhusets förmögnare ledamot utbetalade 2–4,000 och hvarje fattigare 3–400; och alla riddarhusledamöterna tillsammans något öfver 1,000,000; – och att således för de tretton riksdagarna 1723–1769 ståndet utbetalat öfver 13,000,000;

1) 42. 201.

*) Bil. 1 upptager i tabellarisk form allehanda uppgifter om dessa riksdagar.

Fryæells Berätt. 46. 3

- likaså att hvarje landshöfding, regementschef och biskop för hvar sådan riksdag utlaggt ungefär 3,000; allt d. s. m. De andra riksdagsmännen voro valda ombud för hemmavarande ståndsbröder och åtnjöto af dem ett visst arvode. Det uppgifves, att för en årslång riksdag har hvarje ledamot af prest- eller borgareståndet eller af krigsbefälet utbetalat 1 å 2,000 och af bondeståndet 3–600: och att kostnaden för frihetstidens sexton riksdagar stigit till 33 millioner d. s. m. *). Sasom både förut och efteråt arbetade ständerna dels i allmänna sammanträden, dels i serskilda för olika ämnen tillsatta utskott. Ojemnförligen vigtigast bland dessa var det Hemliga, hvilket redan är beskrifvet. Ett nytt utskott tillkom snart nog. Ständerna voro magtegande och förleddes derigenom att blifva ocksa magtlystna och att blanda sig i en mängd dem icke tillhörande ärender, rättegångar, befordringsmal, ekonomiska åtgerder m. m., genom hvilket allt riksdagarna förlängdes och fördyrades och mycket missnöje väcktes. Förståndigare personer sökte motarbeta missbruket och genomdrefvo för sådant ändamål tillsättandet af ett så kalladt Urskiljnings-Utskott, hvilket skulle i förväg granska alla inkomna motioner och afgöra, huruvida de borde till behandling upptagas eller tillbakavisas. Men dermed blef föga uträttadt, och missbruken fortforo; så förvilladt var allmänna tänkesättet, så klåfingriga och regeringslystna folkombuden sjelfva *). Vi hafva sett den stora fattigdom, som rådde bland flertalet af riksdagsadeln. Det arvode, som var - - - 1) Källskriften 1 antager kostnaden för riksdagarna 1723 –1769 hafva stigit till 27 millioner, d. v. s. till ungefär 2 millioner för hvarje. Med detta tillägg för hvar och en af riksdagarna 1719, 1720 och 1771 kommer man till nämnde anslaget åt de valda riksdagsmännen, var ock ganska knappt. Måhända kan man häruti finna en bland frestelserna till den mutbarhet, som kastar så mörka skuggor öfver frihetstiden. Vi hafva redan tillförene haft och få än vidare tillfälle att yttra oss om detta ämne.

summa af 33 millioner, allt d. s. m. 2) 33. 55–57.

SJETTE KAPITLET.

OM DET NYA REGERINGS-SÄTTETS ANDA OCII SYFTEN.

Genom nämnde statsskick tog svenska folket ett stort steg framåt på samhälls-utvecklingens bana. Det införde redan nu många bland de vigtiga grundsatser, som stadgades i England genom 1689 års Declaration of rights, och i Frankrike genom 1789 års proklamation af menniskans rättigheter, öfver hvilka tilldragelser dessa två länders folk varit mycket och med skäl stolta. Med samma känsla böra ock vi betrakta och göra oss reda för de vigtigaste bland dessa läror och för den utbildning de i vårt fädernesland fingo under frihetstiden ytterligare mottaga. Det är i synnerhet vid fyra dithörande grundåsigter, vi fästa oss, nämligen vid lärorna: 1:o om folkets suveränitet; 2:o om medborgarnes likhet inför lagen; 3:o om handelns, näringarnas och arbetets- och 4:o om yttrande-rättens frihet. Läran om folksuveräniteten, d. v. s. om folkets rättighet till sjelfstyrelse, blef öppet uttalad och i hedanstående vigtiga fall tillämpad. Regeringsformen tillerkände nämligen åt svenska folket magten att välja den person, som skulle stå i spetsen för styrelsen. Denna rättighet utöfvade det åren 1719, 1720 och 1743. Också den regent, som med arfsrätt besteg tronen, t. ex. 1771, måste genom ny konungaförsäkran dertill ytterligare berättigas; magten att anvisa de personer, bland hvilka regenten skulle välja riksråd; d. v. s. de ämbetsmän, genom hvilka styrelseåtgerderna skulle ledas;

« FöregåendeFortsätt »