Sidor som bilder
PDF

Gustaf den tredje har till följe af anlag, uppfostran och lefnads-öden hyst en ständigt växande ovilja mot fria statsskick och i synnerhet mot svenska frihetstiden. Att hans föräldrar sökte gång på gång våldsamt öfverända-kasta landets lagstadgade af konungen sjelf flere gånger besvurna statsskick, deri såg han ingenting klandervärdt. Men att deremot folket sökte på lagligt sätt försvara sin lagliga frihet, var i hans ögon ett uppror, ett serdeles straffvärdt uppförande. Ensidigheten af denna uppfattning blef liksom frestelsen dertill förstärkt genom flere omständigheter. Ju mörkare, ju brottsligare frihetstiden utmålades, desto vackrare dager skulle naturligtvis falla öfver hans egen bragd att hafva gjort slut på ett sådant tillstånd; – och desto kraftigare skulle svenskarna afskrämmas från hvarje nytt försök till sjelfstyrelse, desto lättare lockas att frivilligt böja sig under konungamagten, under enväldet. Grundlinierna till en sådan historisk tafla uppdrog han ock i sitt tal till ständerna den 21 Augusti 1772 "), och samma åsigter, mer och mer utbildade och skärpta, bibehöll han under hela sin återstående lefnad. De lågo ock, som sagdt är, i hans personliga åskådningssätt. Sjelf med föga sinne för en klok och samvetsgrann konungs lugna, jemna och derigenom välgörande verksamhet, hade han också föga sinne och knappt öga för den likartade verksamhet, som oaktadt partisvallningarna på ytan dock under hela frihetstiden fortgick inom samhällets djupare lager. Hans magt, snille och exempel inverkade naturligtvis på den tidens skriftställare. Flertalet bland dem behandlade ock de historiska företeelserna i samma anda; måhända stundom af undseende för hans kända tänkesätt, men oftast till följe af öfvertygelse och af okunnighet om sanna förhållandet. Ty allt, som talade till fördel för frihetstiden, hade blifvit förtegadt, allt deremot, som talade eller kunde tydas till dess nackdel, framdraget. I sådan anda författades allehanda skrifter och läroböcker under hela Holstein-gottorpska tiden, d. v. s. intill 1818, då således denna åsigt hade genom nära 50 års häfd blifvit hos den stora allmänheten inpreglad och stadfästad. Från och med 1810 kom dertill fosforismen och införde den nu mognande europeiska reaktionen. Som bekant är, har genom den stora franska revolutionens förfärliga missbruk af folkvälde och frihet en betydlig del af det allmänna tänkesättet inom vår verldsdel blifvit afskrämdt från det förut beprisade upplysnings-tidehvarfvet och dess frihets-läror. I stället blef den omvänd till en reaktion, som trodde och påstod, att folkens lycka kunde betryggas endast genom att återgå till fordna tiders autokrati, bördsadel, ståndsprivilegier, skråväsende och trycktvång; d. v. s. att menniskoslägtet skulle af misströstan eller förtviflan öfvergifva sina förra tankar på frihet och sjelfstyrelse, och i stället återigen sätta sig under förmynderskap af en konung och af en tronen omgifvande bördsadel, och man utmålade ett sådant samhällsskick med de skönaste blommor, som minne och inbillningskraft kunde ur patriarkalismens eller riddaretidens föreställningssätt hopleta. Svenska fosforisterna antogo med mycken värma och fast öfvertygelse alla dessa reaktionära grundsatser*). De måste följaktigen känna mycken ovilja emot hela frihets-tiden och mot dess i upplysnings-tidehvarfvets anda rigtade sträfvanden. I sina läroböcker och andra skrifter hafva de ock till följe af en sådan sin vetenskapliga öfvertygelse behandlat nämnde tidskifte med samma för konungamagt och mot fria statsskick ensidiga partiskhet, hvarmed gustavianismen till följe af dynastisk ro

*) 42. 205–211, hvarest ock de många origtiga uppgifterna i nämnde tal äro anmärkta.

*) Dessa företeelser samt de strider, som härom fördes mellan fosforismen och Stockholms frisinnade tidningar åren 1810–1840 äro beskrifna i Bidrag till Svenska litteraturens historia 1–9 häften af And. Fryxell.

jalism föregått. Det kunde och borde skrifvas en serskild afhandling om det sätt, hvarpå begge dessa skolor hafva af okunnighet eller ensidighet gått till väga, och om deras förtigande å ena sidan af konunga-magtens fel och å den andra af frihetstidens förtjenster, och det vore ganska lätt att ur dess skrifter åren 1810–1840 anföra en stor skara bevis derå. Men tid och rum tillåta det ej. Vi nöja oss derföre med att fästa läsarens uppmärksamhet på

NÅGRA BLAND DE MEST BETYDELSEFULLA ENSIDIGHETER, MED HVILKA UNDER ÄREN 1772–1840 FRIHETSTIDENS HISTORIA BLIFVIT BEHANDLAD,

1:o. Man förbisåg eller förteg landsförderfligheten af Karl den tolftes envåldsstyrelse och undanskymde dymedelst den sanningen, att närmaste orsaken till det fria statsskickets införande 1719 var de s. k. riksfädernas lofliga och berömliga afsigt att för framtiden förekomma möjligheten af ett sådant konungamagtens missbruk. Med förtigande af denna den verkliga orsaken hafva flere de reaktionära skolornas skriftställare beskrifvit införandet af detta statsskick såsom hufvudsakligen ett tilltag af aristokratisk egennytta.

2:o. Man har förbigått eller åtminstone icke med välförtjent eftertryck framhållit de utomordentligt stora förtjensterna hos styrelsen 1721–1738, en bland de mest välgörande, vårt fädernesland någonsin egt*); förtegat, att den afbetalade 44 millioner d. s. på riksskulden; och den sednare Mössregeringen likaledes omkring 9 millioner.

3:o. Man har ej fästat läsarens uppmärksamhet vid den stora skilnaden mellan de båda partiernas styrelser. Man har i stället hopblandat dem till en skenbart likartad massa, så att de många fel, till hvilka Hatt-partiet gjort sig skyldigt, hafva förmörkande fallit öfver hela frihetstiden. Man har således framställt som statsskickets fel, hvad som egentligen var ena partiets, och just det med statsskicket minst öfverensstämmande partiets fel. 4:o. Man har förbisett de många och mycket svåra vanarter, vid hvilka Gustaf den tredje fått i barndomen vänja sig; – likaså att det var för erhållande af medel till folkombudens kufvande och statsskickets öfverändakastande, som Lovisa Ulrika bortpantat kronjuvelerna; – hvilka båda förhållanden dock i ej ringa grad rättfärdiga ständernas ofta tadlade beslut att tillsätta ny guvernör och omgifning åt prinsarna och att anställa inventering öfver kronans juveler. 5:o. Man har så mycket möjligt förtegat den andel, hofvet hade i upploppet inom bondeståndet 1755, i upprorsstämplingarna i Dalarna och Vestergötland 1756, i Vermland 1757 och i Vestergötland 1766, och likaså dess slöserier och beständigt växande anspråk på ökade anslag. Dessa företeelser äro dock af stor betydenhet, emedan de förklara och rättfärdiga de försvars-anstalter, som riksdagarna måste vidtaga mot sådana gång på gång upprepade försök. 6:o. Man har förtegat eller förbisett de många stora förbättringar, som i rikets inre genomfördes till mycken och mångsidig lättnad för ojemnförligt största delen af landets innevånare. Sådana personer som Bäck, Chapman, Faggot, Nordencrantz och Oehlreich hafva sällan eller aldrig blifvit ens nämnda, ej heller deras berömliga verksamhet och dess välgörande följder. 7:o. Den stora betydelsen af 1765 års riksdag har man icke erkänt, och så väl den som brytningarna 1768 har man framställt i en mot frihetspartiet mycket orättvis dager. 8:o. Serdeles anmärkningsvärdt är ock det sätt, hvarpå åtskilliga för den tidens historia högst vigtiga handlingar blifvit dels med tystnad förbigångna, dels alldeles undanskaffade. Se här några exempel. a) Vid riksdagen 1765 begärdes flere nya anslag åt hofvet. Till svar aflät Hemliga Utskottet en skrifvelse, som med anförda siffror tydligt ådagalade obilligheten af hofvets då framställda anspråk och tillika höjden af den frikostighet, ständerna redan visat*). Detta bref infördes ock i dåtidens riksdagstidningar; men har blifvit med tystnad förbigånget af reaktions-tidens författare, hvilka i stället med allmänna obevisade fraser anklagat ständerna för mot hofvet visad ovilja. b) De handskrifna rådsprotokollerna, så väl de i koncept som de renskrifna, för den svåra brytningstiden den 12–21 Dec. 1768 hafva ur riksarkivet försvunnit. I deras ställe finnas serskilda för dessa dagar tryckta protokoll inhäftade, dock, så vidt vi veta, utan uppgift om orsaken till en sådan undantags-åtgerd, och utan bevis om de tryckta protokollernas öfverensstämmelse med de handskrifna originalen, hvilken ock kan af flere skäl betviflas*). c) För revolutions-tiden 1772 hafva likaledes ur arkiven försvunnit flere högst vigtiga handlingar t. ex. rådsprotokollen för den 13–21 Augusti, riddarhus-protokollen från den 1 Augusti till inemot riksdagens slut samt de chiffer-bref, som Creutz från Paris sände till konungen 1771 och intill revolutionen 1772*). d) Sheridan, då anställd vid engelska beskickningen i Stockholm, har rörande revolutionen 1772 utgifvit en historia af så stor vigt, att den utkommit på både engelska, franska och tyska språken; men märkvärdigt nog ingen gång på vårt eget, ehuru den bort intressera svenskarna långt mer än de andra folken. Men den innehöll åtskilligt, som icke

1) 33. 331–335.

*) Se Fryxells Berättelser 4l. 122––127. *) 4l. 279. #) 42. 284.

« FöregåendeFortsätt »