passade tillsammans med den åsigt, gustavianska och fosforistiska skolorna velat göra gällande 1).

e) Något likartadt har inträffat med en i London 1776 på franska tryckt skrift: Anteckningar tjenande till kännedom af konungariket Sverge 2). Författaren J. G. Cantzler hade i 7 år varit anställd vid saxiska beskickningen i Stockholm. Verket innehåller 431 sidor i qvartformat med 42 tabeller och är en, på grund af anförda historiska källor med ovanlig flit utarbetad framställning om Sverges inre tillstånd under frihetstiden, den bästa uppsats af detta slag, som hela vår historiska litteratur företer. År 1778 utkom den ock med några tillägg äfven på tyska språket. Men oaktadt skriften är för vår historia af utomordentligt stor vigt, har den aldrig blifvit öfversatt på svenska och jemnförelsevis sällan af hvarken gustavianska eller fosforistiska skolorna begagnad. Innehållet öfverensstämmer ej heller med dessas åsigt. Der förekommer ej ett ord till beröm öfver Gustaf den tredje. I tyska upplagan säges dessutom, att Michelessis af Gustaf belönade berättelse om revolutionen 1772 är partisk och opålitlig; och sidan 190 läses: den illa beryktade perioden 1719-1772 skall dock ofelbarligen till följe af såväl de många patriotiska inrättningar som de många lärda och förtjenstfulla män, som den frambragt, blifva af alla lugna och opartiska häfdatecknare utmärkt såsom ett för kommande slägter efterföljansvärdt föredöme.

Många andra exempel på en orättvis behandling af frihetstidens historia kunde tilläggas; men de anförda torde vara nog för att visa det sätt, hvarpå nämnde två skolor hafva förestafvat det nedsättande omdöme öfver frihetstiden, som med få undantag varit och är det allmännast gällande.

1) 42. 120.

2) Mémoires pour servir à la connoissance du royaume de Suède.

FÖRKASTELSE-DOMARNA ÖFVER FRIHETSTIDEN OCKSÅ EFTER ÅR 1840.

Äfven dessa hafva sina orsaker. Hos de flesta menniskor finnes en stor benägenhet att troget vidhålla samma läror, som de i sin ungdom inhemtat och med ungdomsvärma först omfattat; således i detta fall de under åren 1810-1840 inlärda politiskt reaktionära åsigterna. Dessa hafva derjemnte under sednare tider blifvit ytterligare förstärkta genom många afskräckande revolutionära så uppträden, som sällskap, hvilka efter 1840 i ständigt ökad mängd och med ständigt ökad vildhet i flere europeiska länder och mest i Frankrike 1) förekommit. . Det är dessa företeelser, som gång på gång afkylt allmänhetens eljest vanliga kärlek till medborgerlig frihet, och i stället ingifvit misstro till och ovilja mot alla mer eller mindre fria och demokratiska statsskick; icke blott mot de nu bestående eller tillämnade, utan ock mot fordna tiders försök i samma anda. Denna starka passadvind inom allmänna opinionens område har utöfvat och utöfvar ännu en mycket nedsättande inverkan på omdömet också öfver frihetstiden.

Företeelsen har sin orsak, sin förklaring i gången af den europeiska samhälls-utvecklingen under de fyra hundrade år, den så kallade nyare historien nu snart genomlefvat. Ehuru med sina undantag och sina sammanflytande gränser, har dock på det hela taget hvart och ett bland dessa århundraden haft sin egen förherskande karakter; det första af förstärkt och konsoliderande konungamagt; det andra af misslyckad och missbrukad och derför missaktad konungamagt; --- det tredje af upplysnings-tidehvarfvets frihetsläror; och det fjerde af en mot dessas missbruk rigtad reaktion. Med

1). Det är tre gånger, 1792, 1848, och 1871, som Frankrike genom vildheten och våldsamheten af sina revolutioner afskrämt Europas öfrigå folk från ytterligare framsteg på frihetens bana. Fryxells Berätt. 46.

22

all sin inbördes olikhet är dock hvar och en bland dessa företeelser ett uttryck af sin tids åsigt om bästa sättet att främja mensklighetens lycka. Alla fyra tillsammans utgöra ock en af orsaker och följder med logisk nödvändighet sammanhängande kedja.

Medeltidens föga utbildade samhällsskick voro kaotiska blandningar af förtryck och sjelfsvåld, under vexlande former af monarki, hierarki, feodalvälde, aristokrati, demokrati - och anarki; ty ingendera var nog stark att mägta ordna och styra samhället.

De olyckliga följderna af en sådan villervalla alstrade slutligen i allmänna tänkesättet en reaktion, som sökte mensklighetens räddning genom antagandet af en mycket förstärkt konungamagt, hvilken skulle underkufva och sammanhålla de förut sins emellan stridande samhälls-elementerna, och således förskaffa säkerhet och ordning, åtminstone i långt högre grad än förut varit händelsen. Apostel för denna åsigt var Machiavel med sin lära om den enskildes fullkomliga uppoffring för det hela, undersåtens för öfverheten, t. o. m. den enskilda rättvisans för statens behof och kraf. Det var en politisk kasuistik, som äfven på detta fält antog jesuiternas grundsats: ändamålet helgar medlen. Till regentmagtens förstärkande bidrog ock protestantismen, hvilken, då den undandrog sig påfvens öfvervälde, gjorde den verldsliga regenten till herre också öfver kyrkan. Verkställarne af dessa grundsatser blefvo flere regenter under och omkring 1500-talet t. ex. Karl den femte och andra Habsburgare i Tyskland, Ferdinand Catholicus, Karl den förste och Filip den andre i Spanien, Ludvig den elfte med efterföljare i Frankrike, Henrikarna den sjunde och åttonde samt Elisabet i England, Gustaf den förste och Karl den nionde i Sverge och ehuru något senare dynastien Romanow i Ryssland och efter 1660 Oldenburgarna i Danmark. Sådan och i jemnförelse med den förra

J

oordningen ofta mycket välgörande var rigtningen af kulturfolkens samhällsutveckling under 1500-talet.

Men konungamagten, sålunda kommen till välde, motsvarade ej och kunde till följe af mensklig ofullkomlighet ej heller motsvara de vid densamma fästade förhoppningarna. Många dess innehafvare voro obetydliga och svaga personligheter, hvilka alldeles icke förmådde tygla samhälls-elementerna eller trygga undersåtarnes säkerhet och välstånd. Andra deremot drefvo till ytterlighet läran om sin magt och missbrukade den till ett förtryck, som äfven under denna styrelseform tillintetgjorde så väl den lagliga ordningen som undersåtarnes säkerhet och välstånd, och behandlade dem som tanke- och viljelösa slafvar. Apostlar för denna till despotism öfverdrifna lära blefvo i Machiavels spår dock med sina personliga skiftningar engelsmännen Filmer och Hobbes och fransmannen Bossuet, af hvilkas läror man ock hörde återljud vid många hof, t. ex. i Sverge af Jakob Gyllenborg, Lundius, Lang 1) m. fl. Många ansågo på fullt allvar bättre och lugnare att underkasta sig en också missbrukad konungamagt, än att blottställa sig för de oordningar och olyckor, friare statsskick ofta medföra. De regenter, som under detta tidskifte genom svaghet, förtryck eller förderfliga styrelse-åtgerder nedsatte konungamagten voro Habsburgarna i Österrike och Spanien, Bourbonerna i Frankrike, Stuartarna i England, de obetydliga Oldenburgarna i Danmark samt Kristina och Karl den tolfte i Sverge. Sådan i allmänhet var karakteren af kulturfolkens samhälls-utveckling under 1600-talet.

Dels ovilja öfver konunga-magtens missbruk, dels tidens till sjelfstyrelse mognande åsigter alstrade en mot stark regentmagt rigtad liflig reaktion. Det var upplysnings-tidehvarfvet, hvilket sökte genom ljus, frihet och sjelfstyrelse främja mensklighetens förädling och lycka. Apostlar för denna 1) 16. 213-231.

Y.

åsigt voro Milton och Locke i England, Bayle, Montesquieu och Voltaire i Frankrike, Oehlreich, Nordencrantz, Kellgren, Rosenstein och A. G. Silfverstolpe i Sverge. Enskilda delar af upplysnings-tidehvarfvets åsigter blefvo ofta gillade stundom ock till införande delvis antagna af flere furstar och statsmän, t. ex. Pombal i Portugal, Aranda och Campomanes i Spanien, Necker och Turgot i Frankrike, Josef den andre och Leopold i Österrike, Fredrik den andre i Preussen, Struensee och Bernstorffarna i Danmark, Arvid Horn, Tessin, Fersen och Rudbeck i Sverge. Försök att i deras helhet genomföra samma läror skedde medelst statshvälfningarna 1688 i England, 1719 i Sverge, 1783 i Nordamerika och omkring 1790 i Frankrike. Sådan var karakteren af kulturfolkens samhälls-utveckling på 1700-talet.

Men liksom 1500-talets monarkism blef på 1600talet öfverdrifven och missbrukad, så hafva ock upplysnings-tidehvarfvets i sig sjelfva stundom ensidiga åsigter blifvit under franska revolutionen omkring 1790 missförstådda och missbrukade på så förfärligt sätt, att en stor del af allmänheten vände sig med afsky från alla frihetsläror, icke blott från deras missbruk utan och från deras bruk, och sökte, som nämndt är, mensklighetens räddning genom att återgå till förstärkt regentmagt och till flere förra tiders inrättningar. Apostlar för denne reaktion blef i England Burke under hans sednare verksamhet, i Frankrike Bonald, Chateaubriand och De Maistre, i Tyskland Gentz, Görres, Novalis och Schleglarna, och i Sverge Askelöf, Atterbom, Palmblad samt Geijer före hans affall till, och Järta efter hans affall från liberalismen. Dessa åsigter gillades ock af de flesta dåtidens furstar och statsmän, och ej minst redan af Napoleon den förste, och i dylik rigtning uppstod sedermera ock den s. k. heliga alliansen. Dessa företeelser höra förnämligast till århundradets första tredjedel. Under dess fortsättning hafva dock upplysnings-tidehvarfvets frihets