Sidor som bilder
PDF

– och tillika en nästan afgörande magt att dem
afsätta. Dessa rättigheter utöfvade folket 1720, 1726,
1739, 1747, 1761, 1765, 1769, 1772; det var en
verklig parlamentarism;
magten att bestämma den regeringsform, en-
ligt hvilken landet skulle styras. Denna magt ut-
öfvade folket 1719, 1720, 1723, 1751, 1755, 1769
och våren 1772; – och det försvarade den ihär-
digt mot de försök till dess inskränkande, som gjor-
des 1723, 1751, 1755 och 1769:
magten att stifta de lagar, som skulle gälla
för alla landets innevånare. Denna magt utöfvade
folket, när det 1734 till antagande godkände den
då utarbetade allmänna lagen:
magten att medgifva eller afslå de tillfälliga
bevillningar m. m., som af regeringen begärdes, och
att öfvervaka det sätt, hvarpå de vanliga skatterna
användes. Denna magt utöfvade folket under hela
ifrågavarande tid.
Den andra nu inträdande och vigtiga grund-
satsen var den om medborgerlig jemnlikhet inför
lagen. Till följe af gammal häfd qvarstodo visser-
ligen länge nog många häremot stridande pri-
vilegier, adliga, presterliga och borgerliga. Men en
bestämd rigtning till rättvis jemnlikhet visade sig
i flere och ganska vigtiga fall; t. ex. när år 1719
på riddarhuset klassomröstningen afskaffades; när
regeringsformerna af 1719 och 1720 medgåfvo åt

[ocr errors]

åt tre stånd tillerkändes magten att mot det fjerde, äfven om detta vore adeln, fatta det i de flesta fall afgörande beslutet; – likaledes genom de inskränkningar, som i adelns företrädes-rättigheter blefvo gång på gång under hela frihetstidens förlopp genomdrifna; – och de likartade inskränkningar i borgareståndets och några städers privilegier, som tid efter annan och i synnerhet vid riksdagen 1765 beviljades.

[ocr errors]

Den tredje vigtiga och likaledes med både tidsanda och statsskick beslägtade grundsatsen var den om handelns, näringarnas, jordbrukets och arbetets frihet. Denna, icke i författningens bokstaf, men i dess och tidens anda liggande grundsats blef länge och ihärdigt motarbetad af en stor mängd från förra tider qvarstående vanor, stadgar och privilegier. Dessa blefvo ock i flere fall genom Hattarna och borgare-ståndet uppdrifna till en skråaktig och ganska småaktig prohibitism. Men med sanningens och den fria forskningens magt lyckades dock frihetstidens grundtanke att i flere vigtiga hänseenden göra sig gällande också på detta fält. Det var i synnerhet vid riksdagen 1765 som dessa rättvisans och mensklighetens segrar vunnos").

Den fjerde nu framträdande tanken var en ständigt växande längtan efter tryckfrihet. Afven denna låg, ehuru ej i bokstafven dock i andan af det fria statsskicket; och var till och med en nödvändig följd af den talfrihet, det fria meningsutbyte, som riksdags-öfverläggningarna fordrade. Den motarbetades dock länge af från envåldstiden ärfda trycktvångs-lagar och vanor och af Hattarnas finansiella hemlighets-makeri. Men äfven i detta hänseende gjorde sig sanningens, rättvisans och frihetens röst mer och mer gällande, och vid riksdagen 1765 blef en mycket vidgad tryckfrihet antagen.

Det var först genom sistnämnde riksdag, som frihetstidens statsskick erhöll en fullständigare utbildning. Det var först då, som de rättvisans och frihetens grundsatser, hvilka lågo dels i dess bokstaf dels i dess anda, lyckades arbeta sig fram från önskningar till verkligheter.

*) Se kap. 22-–28.

Med anledning af nu framställda anmärkningar fästa vi läsarens uppmärksamhet vid följande företeelse.

Ofvan uppräknade fyra stora grundsatser voro uttryck af de mognande åsigter, till hvilka det menskliga förnuftet hade före och under upplysnings-tidehvarfvet upparbetat sig. Men just detta tidehvarf och ej minst ofvannämnde fyra dess grundläror blefvo sedermera ogillade och med verklig ovilja förkastade af den starka reaktion, som af franska revolutionens ohyggligheter föranleddes, och som från medlet af 1790-talet utbredde sig öfver en stor del af Europa, och efter 1810 genom fosforismen också öfver Sverge. Den sistnämnde yttrade ock häftig ovilja mot hela upplysnings-tidehvarfvet och ej minst mot just nämnde fyra dess grundsatser. Den måste följaktligen högeligen ogilla hela frihetstiden just derföre, att denna hade hyllat och sökt göra besagde läror gällande. Vi hafva velat redan här och i förväg antyda denna den inre, den egentligaste orsaken till de högst ogynnsamma omdömen, som också efter 1810 blifvit mot frihetstiden uttalade *).

SJUNDE KAPITLET,

ANKLAGELSER MOT DET SÄTT, IIVAR PÅ SVENSKA FOLKET

ANVÄNDE "sin ENoM DET FRIA STATssKICKET

ERHÅLLNA M A GT.

De anklagelser, som blifvit med skäl gjorda?), gälla förnämligast regeringslystnad, lättsinne, egennytta och partisinne; allt fel, som ligga i den menskliga naturen och således framträda i alla samhällen, men tydligast och verksammast under fria författningar. Betraktom hvarje punkt serskildt!

Regeringslystnaden, nämligen att ständerna blandade sig i sådana ärendeu, i synnerhet lagskipning

") Se mera härom kap. 37.

*) De utan skäl framkastade hafva redan förut blifvit granskade. 33. 8–- 15.

och ämbetstillsättningar, sdm rättast bort och lättast kunnat besörjas af regering och ämbetsverk; – att de derigenom förlängde och fördyrade riksdagarna och till missnöje mot statsskicket retade dem, som fått sina önskningar af ständerna afslagna; – att riksdagsmännen visserligen insågo felet och sökte dels genom inrättande af ett urskiljnings-utskott, dels genom upprepade uttryckliga förbud hejda missbruket; men att de likväl sedermera sjelfva gjorde sig dertill om igen skyldiga; – att denna deras obefogade inblandning i allmänna regeringsärender var ett sidostycke till, en efterapning af de förra envålds-konungarnas obefogade inblandning i medborgares enskilda angelägenheter; – på alla dessa företeelser och magt-missbruk hafva föregående delar framlaggt många exempel, och ämnet har äfven serskildt blifvit med utförlighet behandladt *).

Tilläggas må dock, att missbruket var i förstone en följd också af det ännu mycket outredda skick, hvaruti begreppen om dessa ämnen sig befunno, äfven bland sjelfva vetenskapsmännen och således än mer hos allmänheten.

Att under frihetstidens sednare år ständerna mer och mer insågo de skadliga följderna af sin inblandning i de löpande regerings-ärendena och sökte densamma motarbeta, torde hafva varit en följd icke blott af egen erfarenhet och eftertanke, utan ock af det ljus, som öfver dessa ämnen spriddes af Montesquieu, då han 1748 klart framlade skilnaden mellan lagstiftande och lagskipande magt, och tillika nödvändigheten af att dem icke i utöfningen sammanblanda. Man finner ock honom och hans läror flere gånger åberopade under frihetstidens sednare skeden.

Lättsinnet, nämligen att ständerna ofta nog läto sig ledas, icke af verkliga förhållanden och allvarlig öfverläggning, utan i stället af ögonblickets T) 33 55–57.

känslor, inbillningskraftens hägringar, partisinnets lidelser, äre- eller hämndlystnadens eggelser, och tillika af de granna ord och bilder, med hvilka vissa talare och skalder hänförde sig sjelfva och allmänheten, då liksom i alla tider. Det är också angenämare och lättare att låta sitt omdöme bestämmas genom ett qvickt infall, en stolt fras, en vacker vers, än genom mödosamt undersökande af de verkliga skälen för och mot. Serdeles talande exempel på en sådan svindel är det sätt, hvarpå en ej ringa del af svenska folket lät af fras- och versmakare sig och sin hämndlystnad och sitt öfvermod smickras och förledas att 1739 afsätta den fredliga Mössregeringen och att 1741 anfalla Ryssland *) och att längre fram med smickrande verser och oflentliga ärebetygelser upphöja sådana män som Kröger, Pechlin m. fl. Mutbarheten är en stor och mörk fläck på svenska frihetstiden, men tillhör icke densamma serskildt, utan återfinnes i många andra länder och under många andra tider och statsskick. Alltid och öfverallt hafva funnits personer, som sökt genom smicker och skänker vinna dem, som magten hafva; – i envåldsstater regenten, hans ministrar, hans gunstlingar, hans frillor; i fristater likaså det magtegande folket och dess gunstlingar och ledare. Att under frihetstiden en ej ringa del af svenska riksdagsmännen lät sig genom mutor och egennytta förledas, kan visserligen ingalunda försvaras, men till någon del förklaras. De lockades dertill icke blott genom den djupa fattigdom, kriget efterlemnat; utan ock genom de många exempel, som gifvits i andra länder, och ej minst inom fäderneslandet sjelft; t. ex. under Karl den elftes tid af de utrikes mutor, dennes ministrar mottogo, – under Karl den tolftes af de inrikes mutor, som gåfvos åt Piper m. fl., och derjemnte af de stora penningesummor, med hvilka sistnämnde konung sjelf *) 34 83–106. 35.24–26, 137–141.

« FöregåendeFortsätt »