Sidor som bilder
PDF

gång på gång mutade polska herrar och partier för att locka dem till affall från deras lagliga konung; – och sedermera af de många dylika summor, som under sjelfva frihetstiden blefvo också af svenska hofpartiet både utdelade och mottagna. Ständernas mutande började egentligen 1723, när konungen sökte för sina magtutvidgnings-planer besticka bönderna. Det tog sedermera större och allsidigare fart, i synnerhet under åren 1734–1739, då Frankrike sökte genom detta medel förmå folkombuden att störta Mössregeringen, på det Pariserhofvet måtte sedermera genom Hattarne erhålla Sverge till vapendragare. Missbruket med icke blott franska utan och rysska, danska och engelska mutor växte sedermera i höjd och utbredning och ej minst bland ofrälsestånden *). Frestarne vände sig slutligen icke blott till ständerna, de valda folkombuden, utan ock till de väljande menigheterna, till landsorternas presterskap, borgare och allmoge; så att giftet spriddes också till folkmassans djupare lager. Detta gick så mycket lättare, som rättskänslan härutinnan var vid den tiden långt mindre utbildad och stark än i våra dagar, och blef dessutom än mer försvagad genom åsynen af den stora skara skamliga mutnings-bragder, till hvilka, som sagdt är, många den tidens högt uppsatta ja äfven kungliga personer, så in- som utrikes, gjorde sig skyldiga både som gifvande och mottagande. Men svenska hofvets förbrytelser härutinnan hafva vanligtvis blifvit med tystnad förbigångna af många skriftställare, som i stället beständigt och högljudt talat om ständernas falhet. Att dock de utrikes mutorna icke voro så allsmägtiga, så förnedrande, som frihetstidens, de fria statsskickens fiender och Gustaf den tredjes tid föregifvit; detta är omständligen i våra föregående berättelser ådagalagdt *). De flesta den tidens förnämsta män och ledare voro ock så vidt vi veta, i detta hänseende alldeles fläckfria, så Mössorna Bjelke, Bonde, Frietzcky, Horn, Lagerberg, Rudbeck och Serenius; likaså Hattarna Ehrensvärd, Ekeblad, Fersen, Lantingshausen och Akerhielm. Att deremot en stor skara riksdagsmän på ofvannämnde sätt förnedrade sig, är beklagligen alltför sannt.

1) Se 33. 63. 2) 33 57–64, 38. 175. 42. 207, 259.

Partisinne. Att frånvaron af partier stundom ehuru sällan är följden af en stor, gemensam fara, och än mera sällan af en regering så utomordentligt lycklig, att den mägtar tillfredsställa alla önskningar; – att frånvaron af partier deremot ofta är följden af en slapphet, som icke ides, eller ett slafsinne, som icke djerfves sysselsätta sig med allmänna angelägenheter; – att ofta vid frånvaron af öppet framträdande partier kringsmyga i stället hemliga ligor, hvilka till sin enskilda fördel söka antingen smickrande begagna eller försåtligt undergräfva regentens magt: – att deremot tillvaron af öppna partier är ett bevis på tillvaron af många sådana medborgare, som vilja tänka och våga tala om landets, om sina medundersåtares behof och önskningar; – att ordet partitid kan i sådana fall betraktas som ett hedersnamn; – att partier också uppstått och måst uppstå och fortlefva i alla fria stater t. ex. Atén, Rom, England och Nordamerika; – att af samma orsaker partier uppstått och måst uppstå äfven under svenska frihetstiden och att i detta enkla förhållande låg partiväsendets nödvändighet; – allt detta är redan tillförene och med större utförlighet omtaladt *).

Låtom oss nu i en lättare öfverskådlig tafla återkalla dessa partier och deras verksamhet och öden.

Första splittringen 1719–1726 föranleddes af den strid om tron eller tronföljd, som fördes mellan hertig Karl Fredrik af Holstein å ena samt Ulrika Eleonora och konung Fredrik å andra sidan. Den var till det mesta förorsakad af drottningens ovilja 1) 38. 189–198.

mot nämnde sin systerson och af hennes begär att öfverflytta tronföljden från honom och till hessiska huset. Mellan dessa blott dynastiska partier stod Horn i spetsen för frihetsmännen, de gamla Mössorna. När Fredrik och Ulrika Eleonora under åren 1722 och 1723 sökte inskränka svenska folkets frihet, blef detta deras försök hejdadt och tillbakaskrämdt af Horn och derigenom, att han framdrog hertigen af Holstein och slöt närmare förbund med dennes gynnare, det rysska hofvet. När sedermera äfven detta hof och dess skyddling tycktes med sina anspråk hota Sverges frihet, blef också detta försök tillbakavisadt af samme Horn, hvilken då upplöste förbindelsen med Ryssland och i stället ledde Sverige in i den motsatta hannoverska alliansen *). Kort derefter dog hertig Karl Fredriks svärmoder och gynnarinna, kejsarinnan Katarina den första i Ryssland, hvarefter hertigen nedsjönk i obetydlighet, och holsteinska partiet blef för tillfället nära nog upplöst. Från denna tid och under åren 1728–1733 funnos inom Sverge inga skarpt utpräglade och sins emellan häftigt kämpande åsigter. Frihetstidens andra partistrid, den mellan Hattar och Mössor, varade från 1734 till 1772 dock under allehanda vexlingar och skiften. Den var i början mest personlig. Karl Gyllenborg och Daniel Niklas v. Höpken, ursprungligen hörande till ryssk-holsteinska ligan, blefvo vid dennas fall omkring 1727 mycket nedsatta. De önskade störta sina lyckligare motståndare och dessas anförare Arvid Horn för att i stället göra sina personer och åsigter gällande*). Detta genomdrefs på följande sätt. Horn ville 1733 icke, enligt Frankrikes önskan, börja krig mot Ryssland för att hjelpa Stanislaus Leczinski till polska kronan. Då öfvergick Gyllenborg med många sina anhängare från Rysslands till Frankrikes sida och lyckades bilda ett stort parti bland sådana personer, som leddes af krigslystnad och rysshat. Så förvandlades den förut personliga striden till en politisk. Horn talade för fred, Gyllenborg för krig, och man började kalla den förres anhängare Mössor och den sednares Hattar. En mängd ung, fattig eller krigslysten adel slöt sig till Gyllenborg, de tre andra stånden deremot till Horn. För att splittra detta tre- och flertal sökte och lyckades då Gyllenborg vinna flere rika och inflytelserika handelsmän i Stockholm, och Höpken likaledes några mägtiga fabriks- och näringsidkare i landsorterna. Genom sådana medel skaffade sig Hattarna öfvervigt inom borgareståndet, så att detta under åren 1738–1764 för det mesta slöt sig till adeln och till de krigiska Hattarna *), under det prest- och bondestånden utgjorde kärnan i Mösspartiet. Hädanefter antogo ock båda ligorna i flere fall mer utbildade och olika färger. Mössornas lösen var att bibehålla freden, betala riksskulden och upphjelpa förnämligast landets naturliga näringar; Hattarnes deremot att sträfva, utomlands efter krigsära, anseende samt eröfringar, inomlands efter en storartad och hastigt uppblomstrande handels- och fabriksrörelse. Hattarnes försök att bemägtiga sig riksstyrelsen blef dock 1734 tillbakaslaget. Men år 1738 lyckades det, och Horn och hans vänner blefvo fördrifna ur rådet *). De ovanligt många och stora välgerningar, för hvilka svenska folket har detta Mössparti att tacka, äro redan för läsarens minne återkallade *). Vi påminna nu å andra sidan om följderna af Hattarnas 1739 inträdande styrelse, nämligen finska och pommerska krigen; de politiska blodsdomarna öfver Lewenhaupt och Buddenbrock 1743, öfver Blackwell 1747, öfver Brahe med kamrater 1756; – det tilltagande inskränkandet af tryckpressens"), samt af näringarnas och arbetets frihet, villervallan i finanserna och penningevärdet, och slutligen den från 20 till 56 millioner ökade riksskulden. Det var dessa förhållanden och isynnerhet det sista, som vid 1765 års riksdag störtade Hattarna.

1) 31.29–195. ?) 34. 1–54.

*) 34 27. Se mera härom i denna del, kap. om borgareståndet.

*) 34 hela delen.

*) 33. 331–335.

Detta parti hade dock äfven sina ljusa sidor serdeles i afseende på den vittra, vetenskapliga och konstnärliga verksamheten. Det var medlemmar inom detsamma, som stiftade Målare- och Bildhuggare- samt Vetenskaps- och Musikaliska akademierna, och den första svenska teatern. Dess ifriga bemödande om svenska fabrikernas upphjelpande, ehuru i flere fall misslyckadt, vittnade dock om varm fosterlandskärlek. Afven dess politiska historia företer några lysande uppträden. Det hade omkring 1749 lyckats upplösa det för Sverge olyckshotande förbundet mellan Danmark och Ryssland. Under följande åren hade det bestämdt, men värdigt motsatt sig hofvets ständigt upprepade försök att tvärtemot besvuren lag och konungaförsäkran göra Adolf

Fredriks enskilda åsigt gällande öfver den, rådets

flertal antagit; ett försök hvilket, om det lyckats, skulle gjort Sverges öde beroende till skenet af honom, men i verkligheten af Lovisa Ulrika. Märkligt är ock att se, huru under och genom denna strid till försvar för lag och frihet många fosterlandsälskande sinnen väcktes till ovanligt liflig verksamhet. Just dessa år, och i synnerhet riksdagen 1755–1756, framvisa deraf ovanligt många och lysande drag. Vi påminna om de nu samtidigt inträffade företeelserna af Faggots sträfvande för jordbruket, Bäcks och Acrèls för sjukvården, Oehlreichs för den medborgerliga friheten samt Gjörwells för litteraturen. Vid nämnde riksdag anslogo ock ständerna medel till gränsfästningarnas förstärkande, till den nya skärgårdsflottans *) Undantag härutinnan, se längre fram.

« FöregåendeFortsätt »