Sidor som bilder
PDF
ePub

uppbyggande, till betydliga strömrensningar i Finnland, till stiftande af flere pensjonskassor och till aflönande af ett stort antal landtmätare, som skulle storskifta och kartlägga landet; starkare hemmansklyfning beviljades, skjutslegan förhöjdes, en om varm fosterlandskärlek vittnande öfverflöds-förordning antogs; ja sjelfva bondeståndet medgaf, hvad det eljest aldrig ville medgifva, ett förbud mot husbehofs-bränningen och slutligen och nu för första gången beslöto ständerna låta till allmänhetens upplysning utgifva en riksdagstidning; så allmän och liflig var den verksamhet, som framkallades af kärlek till fosterlandet och till dess frihet, och af harm öfver Lovisa Ulrikas mot den samma rigtade envisa och blodiga planer. Dessa företeelser tillsamman utgöra en hedrande sida i historien från Hattarnas tid. Sedermera kommo dock pommerska kriget och den finansiella oreda och nöd, hvilka, som sagdt är, beredde partiets fall.

De 1765 å nyo till magt komna Mössorna sökte återgå till den försigtighet och sparsamhet, de gamla Mössorna följt, och riksskulden blef betydligt minskad. Men då samsatte sig hofvet och Hattarna och lyckades genom hvarjehanda tillställningar 1) att framtvinga reaktions-riksdagen 1769, och att derigenom i styrelsen återinsätta Hattarna, hvilka ock genast återgingo till sina förra åsigter och slöserier. Detta väckte dock så mycket och allmänt missnöje, att folkombuden redan våren 1772 ånyo afsatte Hattarna och omigen anförtrodde rikets styrelse åt Mösspartiet.

De politiska slitningarna 1770-1772 blefvo dock mer och mer, icke som förut brytningar mellan ofta nämnde partier, utan ståndsstrider mellan adel och ofrälse, hvilka uppträden slutligen ledde eller leddes till 1772 års revolution 2).

1) 41. 213-289.

2) 41. 207, 387. 42. hela boken.

Efter denna återblick öfver partiernas historia, vilja vi om de två förnämsta bland dem, Hattarna och Mössorna och om deras åsigter och verksamhet tillägga följande anmärkningar.

För frihetstidens statsskick, sådant det ursprungligen tänktes, infördes och sökte utbilda sig, var Mösspartiet den egentliga, den enda representanten. Författningens förnämsta dels uttalade dels åsyftade grundsatser voro, som nämndt är, lärorna om folkets sjelfstyrelse, om jemnlikhet inför lagen och om tryckpressens, näringarnas och arbetets frihet. Dessa åsigter blefvo af Mössorna mer och mer hyllade och slutligen under reduktions-riksdagen 1765 i många och vigtiga fall genomförda. I allmänhet har således detta parti tänkt och handlat i öfverensstämmelse med både det svenska då gällande statsskicket1) och det europeiska då rådande tänkesättet, och kunde följaktligen gå öppet och obesväradt tillväga.

Helt annorlunda var förhållandet med Hattpartiet. Ursprungligen hade detta kommit till välde genom att vädja till svenskarnas krigslystnad och att stödja sig på riddarhusets kärlek till sina adeliga och Stockholms till sina kommersiella och borgerskapets till sina skråartade privilegier. Bland statsskickets nyss uppräknade grundsatser hyllade Hattpartiet således blott en, nämligen den om sjelfstyrelse; men icke de andra. Det kunde ej heller antaga hvarken läran om medborgerlig jemnlikhet, ty denna stred allt för mycket mot riddarhusets anspråk och detta riddarhus var dock Hattpartiets första och förnämsta stöd; ej heller läran om arbets-, närings- och handels-frihet, ty denna stred allt för mycket mot borgareståndets skråkärlek och mot Stockholms handels-privilegier, och detta borgarestånd och detta Stockholm voro näst riddarhuset

1) Omkring 1755 har dock en del af Mösspartiet varit färdigt att till Hattarnas störtande understödja hofvets magtutvidgningsplaner.

Hattarnas pålitligaste riksdagsstöd; ej heller läran om ökad tryckfrihet, ty denna stred allt för mycket mot intresset hos många partiets riksdagshjelpare, hvilka behöfde trycktvångets slöja för att kunna under den samma dölja det klandervärda i flere sina så politiska som i synnerhet finansiella åtgerder 1). Med de flesta det fria statsskickets grundsatser stod sålunda Hattpartiet i öppen strid. Det kunde fördenskull icke på fullt allvar det samma i dess helhet omfatta, ej heller i längden med det samma ega bestånd.

[ocr errors]

Hattpartiet hade, dessutom att kämpa mot flere svårigheter till följe af just de bundsförvandter, med hvilka det för sin uppkomst och till sitt stöd ingått förening. Se här några exempel! Det hade kommit till väldet genom förbund med några inflytelserika personer inom borgareståndet. För att allt framgent få behålla dessas riksdagshjelp, måste Hattarnas högsta ledare öfverse dels med flere sina borgare-vänners egennyttiga och skadliga finansåtgerder, dels med det handelsförtryck, Stockholm mot många andra städer utöfvade. Ett annat exempel! Partiets ledare sågo`snart de olyckliga följderna af sina åtgerder och fruktade, att också allmänhetens ögon skulle öppnas. Det blef derföre lockadt till ökadt finansielt hemlighetsmakeri, hvilket åter lockade till fortgående på misshushållningens och försnillningarnas bana. Ett tredje exempel! Hattpartiet hade kommit till väldet genom att uppkittla svenskarnas rysshat, krigslystnad och öfvermod. Dess ledare blefvo sedermera just genom denna så framkallade sinnesstämning tvungna att mot sina klokare medlemmars åsigt störta landet i finska kriget 1741. Ett fjerde exempel! Hattpartiet hade genom Frankrikes hjelp kommit till och bibehållit sig vid väldet, och blef derigenom

T) Med hänsyn till läran om sjelfstyrelse har Hattpartiet gynnat och till ej ringa grad begagnat tryckfriheten.

stundom tvunget till åtgerder, som öfverensstämde mer med Frankrikes än Sverges fördel 1).

En annan försvårande omständighet var, att Hattarna eftersträfvade stort europeiskt inflytande, ehuru för sådant ändamål hvarken Sverge hade nog krafter, ej heller partiet nog personliga förmågor. Följden blef, att det måste söka mägtigare staters understöd samt rätta sig efter dessas önskningar. Det var isynnerhet med och från riksdagen 1738, som dessa olyckliga förhållanden togo fart.

Oaktadt nu uppräknade både svårigheter och fel, lyckades dock Hattarna att under 26 års tid bibehålla sig vid styrelsen. Detta bief möjligt genom sluga, djerfva, ofta samvetslösa riksdagstillställningar och genom de med hofvet ingångna förbindelser, medelst hvilka partiet både 1739, 1747 och 1769 lyckades undantränga Mössorna.

Till denna sakernas vändning bidrogo ock de vanor och tänkesätt, Sverges eröfrings- och stormagts-tid efterlemnat; ett öfvermod, som ansåg svenska tapperheten och kraften oemotståndliga; en vana att genom utrikes tagna krigsbyten eller utrikes ifrån mottagna understöd, subsidier åt staten, mutor åt enskilda, lefva högt öfver sina naturliga tillgångar; de enskilda att uppföra storartade byggnader såsom vid Ekolsund, Löfsta, Skokloster, Stjernarp, Tidön m. fl.; verkliga slott, passande mer för furstar än för enskilda adelsmän i det fattiga Sverge, och att sedermera föra ett storståtligt deremot svarande lefnadssätt; -staten, regeringarna likaså till öfverdådiga planer, å ena sidan vågsamma eröfrings-krig, och å den andra djerfva försök att genom konstgjorda medel framkalla, framtvinga en blomstrande fabriks- och handelsrörelse. I följd af både det ena och andra alstrades ock hos en ej ringa del af folket en bestämd ovilja mot sparsam

1) Liksom stundom förhållandet var med Mössorna och Ryssland.

Fryxells Berätt. 46.

het, försigtighet och fred, hvilka kallades gnideri, feghet och ett nesligt stillasittande; hvaremot man med hänryckning talade om djerfva, storartade krigsföretag, och om de tider, då Sverges blågula fanor svajade öfver Tysklands fält. Genom skrifter, som med ensidig förtjusning beprisade förra tiders krigsbragder, ingöt man hos ungdomen samma åsigter. Sällskapet Avazu och Wallasis var ett uttryck, en följd af sådana tänkesätt. Flere dåtidens unga skalder, en Dalin, Hesselius, Odel, uppkittlade dem än mer och bidrogo i synnerhet till händelserna 1738 -1741. Samma minnen och tänkesätt hafva också till ej ringa grad bidragit till Hattpartiets uppkomst, fortfarande välde och verksamhet. Det låg ock nära nog i sakens och menniskolynnets natur, att åsigter, till utseendet så storartade och fosterländska, måste finna många och varma anhängare. Det var ju ungefär de samma, som ledde Karl den tionde och Karl den tolfte, till en del ock Gustaf Adolf. Dessa segertiders glans var så mycket mer förledande, som deras afskräckande skuggsidor blefvo genom då gängse häfdateckning förbisedda.

Hattarna hade således två starka stöd, det ena i sina ledares ovanligt stora skicklighet, det andra i tänkesättet hos en ej ringa del af landets medel- och högre samhällsklasser. Allt detta oaktadt gick dock partiet en oundviklig undergång till mötes; oundviklig, ty de grundsatser, på hvilka det hvilade, stodo i strid mot så väl verkligheten som rättvisan. Det är ock lärorikt att se, huru dessa begge två gjorde sig gällande. Partiet hade hoppats kunna upprätthålla och stärka sig genom eröfringar och krigsära; men var dertil i verkligheten allt för svagt, hvarföre ock dess krig medförde inga fördelar, utan motsatsen. Det hade hoppats utmärka sig genom hastigt uppblomstrande fabriker; men de konstlade åtgerderna härutinnan lyckades icke, utan väckte missnöje och blefvo öfverända-kastade. Ej mindre verksam visade sig rättskänslan; ty det var

« FöregåendeFortsätt »