Sidor som bilder
PDF
ePub

till följe af dess bud, som Hattarna måste öfvergifva den ena efter den andra bland sina grundsatser, och blefvo sjelfva öfvergifna af den ene efter den andre bland sina bundsförvandter. Det hade en lång tid sökt trygga sin belägenhet genom delvis ökadt trycktvång, men måste slutligen se, huru riksdagen 1765 införde vidgad tryckfrihet. hade medelst bibehållna och ökade band på handel och näringar sökt gynna sina riksdagshjelpare inom borgareståndet; men måste år efter år se, huru en alltmer vidgad handels- och näringsfrihet infördes. Det hade sökt genom hvarjehanda fördelar försäkra sig om borgareståndets riksdagshjelp; men fick dock 1765 se, huru detta stånd öfvergick till Mössorna. Det hade räknat i främsta rummet på stöd af riddarhuset; men fick under de sednare åren se, huru nära hälften af dettas medlemmar likaledes öfvergick i många fall till Mössornas med billighet och med statsskickets anda mer öfverensstämmande åsigter. Sålunda sviket i sina beräkningar och öfvergifvet af sina bundsförvandter, öfvergaf det slutligen sjelft sin enda med statsförfattningen öfverensstämmande grundsats, den om frihet och sjelfstyrelse, och kastade sig i konungamagtens armar, 1769 för tillfället, 1772 för alltid. Ett sådant slut var nästan oundvikligt. Mellan å ena sidan Hattpartiets åsigter och å den andra statsskickets anda och rättskänslans bud förefanns så stor olikhet, att de svårligen kunde i längden stå tillsammans.

Till sin berömmelse hafva Hattarna anmärkt, att de i sina leder haft Sverges flesta snillen. Detta är sannt och var naturligt; men blott i ganska ensidig bemärkelse. Det finnes två slag af snille, skaldens och statsmannens. Personer, med mycket liflig känsla och inbillningskraft, t. ex. Dalin, Karl Gyllenborg, Höpken, Karl Scheffer, Tessin m. fl. måste lockas af Hattpartiets lysande planer och fraser. Sådana snillen deremot, hvilkas styrka låg i genomträngande blick samt lugn och

säker tankegång, t. ex. Frietzcky, Horn, Lagerberg, Löwenhielm, Serenius m. fl., måste sluta sig till Mössorna.

Som bevis på frihetstidens vankelmod och ombytlighet har man sagt, att den utmärkte sig genom täta partivexlingar. Men i det hela var det icke De första Mössorna regerade i 18 år, eller från 1720 till 1738; de första Hattarna i 26 år, eller från 1739 till 1765. Täta omkastningar förekommo först 1769-1772. Men dessa voro följder, mindre af statsskicket, än af Hof-Hattförbundets år 1769 genomdrifna men våren 1772 tillbakadrifna försök att hindra svenska folket från framgående på den bana, det 1765 beträdt.

Man har mot frihetstiden framkastat också en annan beskyllning, nämligen, att den

har allt begynt men ingenting fullkomnat. Men det var ej så, utan tvärtom. Följande af envåldstiden, mest af Karl den elfte, började men under Karl den tolftes regering nästan afbrutna storverk har just frihetstiden bragt till fulländning: dockan i Karlskrona 1724, indelningsverket 1732, allmänna lagboken 1736, Trollhätte-slussar 1752och Stockholms slott 1754.

Samvetslösa lycksökare funnos inom båda partierna. Vi hafva redan beskrifvit deras personer och stämplingar och behöfva således icke omigen med slika bilder fläcka våra blad. Men inom båda partierna funnos ock många aktningsvärda män, såsom vi nyligen kunnat med stolthet berätta.

Rättvisan fordrar dock uttalandet af den sanning, att Mösspartiet oaktadt sina många fel likväl sällan tillät sig så listiga, olagliga och våldsamma medel, som de, hvilka Hattarna till följe af sin falska ställning ofta tillgrepo. Det var nämligen genom sådana medel, de vunno sina segrar 1739, 1747 och 1769. Mössornas deremot, så 1765 som 1772, voro följder af hvad det stora flertalet af svenska folket då för tiden tänkte och ville, och

öfverensstämde dessutom med det gällande statsskickets anda 1).

Vi hafva med någon utförlighet framställt denna förnyade öfversigt af frihetstidens partier. Utan en närmare sammanknuten kännedom om dessa förhållanden och om deras uppkomst, syften och verkningar är det omöjligt att rätt uppfatta och bedöma nämnde tid och dess tilldragelser.

Från beskrifningen af statsskicket och af det sätt, hvarpå svenska folket i sin helhet det samma begagnade, vända vi nu vår uppmärksamhet mer enskildt till de stånd, som representerade detta folk, och till dessas belägenhet, lynne och verksamhet och vi begynna med det främsta deribland.

ÅTTONDE KAPITLET.

ADELN

var 1719 någonting helt annat än före 1680, och det både till antal, rikedom, kunskapsförråd och magt. Betraktom dessa vigtiga förhållanden och deras följder!

ANTALET

steg 1680 till 902 men 1719 till nära 1,900 familjer och hade således under envåldstidens 40 år blifvit ökadt med 1,000 nummer d. v. s. fördubbladt 2). Antalet var ovedersägligen allt för stort i förhållande till rikets öfriga folkmängd; och redan från frihetstidens början och sedermera allt framgent hafva alla fyra stånden med växande öfvertygelse och styrka klandrat förhållandet och yttrat den öfvertygelse, att riket omöjligen mägtade underhålla så stort antal för det mesta tärande medlemmar. Adeln sjelf trodde

1) Ofvanstående framställning från och med sidan 47 har förut varit tryckt i Historiskt Bibliotek, utgifvet af C. Silfverstolpe, för 1878 sid. 490.

2) Närmare uppgifter se sid. 56.

ock, att den dåvarande mängden af fattiga och okunniga medlemmar skulle nedsätta riddarhusets anseende, hvarföre äfven detta stånd nästan mer än de andra begärde, att konungen måtte iakttaga en viss sparsamhet i utdelandet af adliga värdigheter. Från sednare delen af 1720-talet och intill 1751 skedde så ock, likväl icke till den grad, som allmänna tänkesättet fordrade. Många voro också de, t. ex. vid riksdagen 1742 icke mindre än 28 serskilda personer, som sjelfva eftersträfvade och till och med formligt anhöllo om adelskap. Utdelandet deraf var dessutom en bland de få belöningar, medelst hvilka dåtidens konungamagt kunde uppmuntra sina vänner och öka sitt inflytande. Medlet blef ock stundom begagnadt med, som många tyckte, allt för mycken egennytta och allt för liten urskiljning. Troligtvis också i afsigt att befordra Fredriks upphöjelse på tronen, hade Ulrika Eleonora under sin korta tid utnämnt till grefvar 13, till friherrar 461), till adelsmän 131 personer, och det oaktadt Karl den tolfte under åren 1717 och 1718 utnämnt 6 friherrar och 62 nya adelsmän. Missbruket och slöseriet återupptogos af Adolf Fredrik och i sammanhang med hans magtutvidgnings-planer. 1751, och när han härom började sin strid mot rådet, upphöjde han till grefvar 3, till friherrar 10 och till adelsmän 51 personer. Ett sådant slöseri sökte adeln stäfja medelst åtskilliga föreskrifter, som skulle härutinnan inskränka konungens magt. Men detta lät sig icke göra, ty regeringsformen tillerkände honom nämnde rättighet obegränsad. När följaktligen hans åtgerder härutinnan icke kunde hindras, beslöt ståndet 1756, att ingen ny familj skulle på riddarhuset introduceras, inuan antalet af der förut befintliga nedsjunkit till 800. Under åren 17561771 blefvo dock af konungen nämnda till grefvar 10, til friherrar 42, till adelsmän 83 personer;

År

1) Deribland 6 på den enda dagen d. 2 Mars, straxt förr än Fredrik skulle väljas till konung.

men bland dessa har den tidens riddarhus medgifvit introduktion åt blott 2 grefvar och 5 friherrar, men efter 1756 icke åt en enda adelsman;

icke en enda 1). Missnöjet öfver adelns talrikhet var häftigt och det inom alla stånd. Presterskapet ville förbjuda biskoparna låta adla sina söner, och borgare och bönder klandrade oupphörligen adelns icke blott privilegier utan ock mängd. Man framlade åtskilliga beräkningar, som visade förhållandet och dess orimlighet. I en bland sina skrifter anmärkte Nordencrantz, att England med 8 millioner innevånare hade blott 200; men att Sverige med blott 24 millioner innevånare hade 2,000 2) adliga familjer 3), och således proportionsvis nära 40 gånger mer än England. Han påpekade ock, huru denna massa fattig adel måste i behof af sysslor till sitt uppehälle blifva beroende af regeringen. Denna sednare fortfor dock att utnämna en stor skara adelsmän, och efter reaktionsriksdagen 1769 ej mindre än 51 familjer) och lät anmäla flere bland dem på riddarhuset till introduktion. Men adeln vägrade och skickade den kungliga skrifvelsen till

1) Efter 1772 blefvo dock vid pass 30 bland dessa Adolf Fredriks adelsmän introducerade. Uteblifven eller fördröjd introduktion har dessutom ej alltid varit en följd af riddarhusets motstånd, utan stundom ock af andra orsaker, t. ex. likgilltighet för värdigheten eller brist på medel att betala inträdesafgiften. År 1775 räknade Cantzler (sid. 186) 85 grefliga, 231 friherrliga, 1,954 adliga, summa 2,270 familjer, och (år 1760) bland dem 100 af gammal slägt. Bland de öfriga antogos 810 härstamma från civila ämbetsmän, 772 från krigare, 52 från lärdomsidkare, 49 från biskopar samt 92 från tyska, 68 från liffländska, 53 från skottska, 24 från danska, 10 från franska, 9 från rysska, 7 från holländska, 4 från kurländska och 4 från polska ätter; för de öfriga finnes härkomsten icke uppgifven.

2) Hos Nordencrantz står 1,100, troligen tryckfel.

3) Enligt Cantzler s. 186, hade år 1775 Sverge 2270 ad

liga familjer och 10,645 adliga personer.

4) Uppsala Bibl. Gustaf. papper samt rosenhanska saml. säga 51 familjer, de friherrliga deri troligen inberäknade. Rothlieb har blott ett mindre antal.

« FöregåendeFortsätt »