Sidor som bilder
PDF

baka, hvarvid Essen till protokollet föreslog, att man borde bedja konungen förskona ståndet från sådana medlemmar, som vanhedrade honom, riket och adeln. Detta d. 27 Jan. 1770. Den 15 Okt. 1771, två dagar innan på riddarhuset en afgörande strid om konungaförsäkran skulle förefalla, upphöjde Gustaf den tredje på en gång 21 personer*) till friherrlig värdighet, af hvilka dock blott 18, och det först efter statshvälfningen 1772, blefvo introducerade. Antalet af familjer på riddarhuset vid frihetstidens slut steg till 2,414 *); antalet af riddar

husmedlemmar vid riksdagarna utgjorde mellan 4Och 800.

ADELNS FöRMöGENHETSVILLKOR. Ståndet var i jemnförelse med fordom både förstärkt och försvagadt. Förstärkt, ty klassomröst*) Flere bland dem voro dock högt förtjenta män och några hörde till konungens motståndare. *) Nedanstående tabell meddelar för olika tidpunkter antalet af på svenska riddarhuset introducerade familjer.

I - | - Gref- Fri- AdTiden. | 1; herr- i Ä, S:ma, | liga. liga. liga. 1 - | 1626. Vid riddarhusets inrättning . . . . 3 8 120 131 1) 1632. Vid Gustaf Adolfs död . . . . . . . 3 8 183 194 1644. Vid Kristinas anträde till regeringen 3 12 318 333 " 1654. Vid Kristinas tronafsägelse. . . . . 21 50 625 696 # 1660. Vid Karl Gustafs död . . . . . . . . i 21 53 677 751 1672. Vid Karl d. 11:s anträde till rege- | ringen. - - - - - - - - - - - - - - - - 21 55 826 902 1687. Då Karl 11:e ändrade sin åsigt om | } | adlande . . . . . . . . . . . . . . . . 22 78 971 1071 1697. Vid Karl d. 11:s död. . . . . . . . . 43 107 1 349 1 499 # 1718. Vid Karl d. 12:s död. . . . . . . . . 44 109 1740 1893 1720. Då Ulrika Eleonora lemnade rege- ! | ringen. . . 73 185 1760 20192) 1751. Vid Fredriks död . . . . . . . . . . . 82 215 1907 2204 1772. Vid frihetstidens slut . . . . . . . . 88 252 2 074 2 414

1) Ungefär 80 ätter blefvo på grund af äldre frälserätt sedermera likaledes introducerade.

2) Bland ofvanstående under Ulrika Eleonoras tid introducerade hade många erhållit sina värdigheter icke af henne utan af Karl den tolfte, t. ex, 16 grefliga, 30 friherrliga o. s. v., ehuru de icke blifvit under hans tid introducerade.

Här förekommande antalsberäkningar torde någon gång tarfva rättelse; emedan de under tiden utdöda familjerna och de ofta länge fördröjda introduktionerna mycket försvåra närmare nppgifter.

ningens afskaffande hade i flere fall tillintetgjort den förra oenigheten mellan hög- och lågadel; och ofrälseståndens anfall mot riddarhuset i dess helhet tvungo alla de olika klasserna till samhällighet och gemensamt motstånd. Men adeln hade ock blifvit försvagad, och detta i några mycket vigtigare hänseenden. Genom reduktionen och det långvariga kriget*) hade ett stort antal af dess medlemmar nedsjunkit i fattigdom. Denna ökades och måste ökas derigenom, att adelsmännen ville af stolthet högst sällan nedlåta sig till prestsysslor eller till vanliga civila ämbeten, ej heller till handel eller fabriksrörelse. Emedan nu hof-, militär- samt högre civila ämbeten icke på långt när räckte till åt alla, måste den öfriga mängden tillbringa sin tid utan sysslor och utan deraf flytande inkomster. Försöket att som godsegande aristokrater lefva på små landtegendomar misslyckades, och måste misslyckas och leda till än större fattigdom. Man beräknade ock, att vid riksdagarna halfva antalet af riddarhusets medlemmar ej hade råd till större lefnadskostnader än böndernas riksdagsmän, d. v. s. 3 till 400 d. s. m. årligen. Tydligt är, att detta skulle i flere fall nedsätta ståndets anseende och magt samt blottställa dess medlemmar för ökade frestelser till mutbarhet. Också omtalade främmande sändebud, huru man köpte adelsmän riddarhustorget liksom ovar en marknad; och en annan gång, huru en stor del af den svenska adeln var ytterst fattig, fal och opålitlig; och huru man lät i hospitaler och annorstädes uppleta afsigkomna adelsmän, invalider och underofficerare samt uppkläda och föra dem till riksdagarna, ") Under kriget i Polen 1702–8 hade stora summor och rika krigsbyten blifvit derifrån till Sverge hemsända. Men denna vinst öfvervägdes genom förlusterna af adelns i Liff- och Estland belägna gods, hvilka af ryssarna samtidigt utplundrades, och af de lidanden, som efter 1709 drabbade hela riket. hvarest man sedermera missbrukade deras okunnighet och erkänsla *).

Inrikes sägner omtala ock ett då gängse ordspråk om »Sev capita en kärra», d v. s. att man vid angelägnare omröstningar lät till riksdagarna lasstals inforsla sådana sjelfskrifna lagstiftare. Ännu var dock mycken egendom i adelns hand, och år 1772 funnos 23,074 frälsehemman, d. v. s. mer än en fjerdedel af hela rikets hemmantal. Men en betydlig del deraf var hopad hos några få slägter, hvaremot många hundrade egde nästan ingenting. Huru adeln sökte genom giftermål inom rika ofrälseslägter öka sin förmögenhet, blifver längre fram omtaladt.

ADELNS KUNSKAPs-FöRRÅD I JEMNFöRELSE MED
OFRÄLSEMÄNNENS.

Mycken okunnighet var ofta förenad med ståndets nyss beskrifna fattigdom och deraf föranledd. Dess före 1680 i allmänhet förmögna medlemmar hade åt sina söner mägtat anskaffa först utmärkta enskilda lärare i hemmet och sedermera ofta nog tillfälle att under flere år bevista dels inländska dels utländska högskolor. På något sådant var ej att tänka för de många hundrade adliga familjer, som efter 1719 lefde spridda här och der i landsorterna och i tämligen trånga omständigheter, De hade visserligen kunnat begagna de allmänna läroverk, som på 1600-talet blifvit i hvarje landsort upprättade. Men de ville ej låta sina söner blifva kamrater och jemnlikar med dervarande ofrälse lärjungar, ofta söner af handtverkare och bönder, kanske från närmaste byar *). Dertill kom, att undervisningen i nämnde skolor afsåg den civila och i synnerhet den presterliga ämbetsmannabanan, men föga den militära, åt hvilken dock de flesta adliga ynglingar ville egna sig. De lärjungar, som besökte dåtidens universiteter, gymnasier och skolor, bestodo fördenskull ojemnförligen mest af ofrälse ynglingar, och en adelsman sågs bland dem mera sällan, ofta blott en bland 50, en bland 100. De adliga familjerna höllo i stället enskilda, i deras hem anställda lärare; men hade ofta ej råd att dertill skaffa andra än unga studenter, vanligtvis ännu mycket omogna både till kunskaper och personlighet och derjemnte så beroende, att de icke kunde utöfva något större inflytande. Sådant inverkade på de adliga gossarna. Uppväxta i det sjelfsvåld och det högmod, ett dylikt undantags-förhållande vanligen alstrar, ansågo sig dessa ungherrar vara mycket öfverlägsna sina i statens läroverk studerande jemnåringar. Men de blefvo dem i sjelfva verket underlägsna, nämligen med hänsyn till examenskunskaper, ordning och arbetsvana, i hvilka hänseenden de allmänna skolorna utöfvade en kraftfullare verksamhet"). Följderna visade sig snart. Inom landthären, hvarest jemnförelsevis mindre boklärdom fordrades, voro officerarne till stor del adelsmän. Icke så inom de ämbetsverk, der större kunskaper kommo i fråga. Bland sjökadetterna 1768 funnos mot 49 frälse 64 ofrälse ynglingar; bland frihetstidens 13 justitiekanslerer voro 10 födda ofrälse, och bland 90 riksråd härstammade omkring 40 från nyadliga slägter. År 1772 funnos i civila ämbetsverken blott 215 adliga men 821 ofrälse ämbetsmän. Genom från förra tider ärfda vanor, minnen och tänkesätt har, oaktadt dessa brister, dock inom adeln bibehållit sig en viss öfverlägsenhet, icke boklig, men personlig och medborgerlig. Den yttrade sig i behagligare umgängessätt, i varmare deltagande för allmänna angelägenheter samt i rymligare åsigter och lifligare frihetssinne. Detta var händelsen icke blott inom de gamla förmögnare ätterna utan ock inom flere yngre, t. ex. Ehrensvärd, Gyldenstolpe, Gyllenborg, Höpken, Lagerberg, Scheffer och Tessin, hvilka utmärkte sig genom många framstående och inflytelserika medlemmar. I allmänna angelägenheter och när det ej rörde egna ståndsprivilegier *) eller partiintressen, ådagalade ock adeln en mer omfattande och fördomsfri blick än de andra stånden, och var ofta nog den samhällsklass, som vid framdrifvandet af hvarjehanda nyttiga förändringar och ofta vid frihetens försvar trädde i spetsen för rörelsen. Denna i mycket berömliga anda hos svenska bördsadelns medlemmar var det, som bidrog till möjligheten att kunna i så lång tid upprätthålla den orättvisa och förnuftsvidriga institutionen.

*) Dansk min. bref 20 Okt. 1761.

*) Se härom K. G. Löwenhielms förträffliga tal i Wetenskaps-Akademien d. 21 Jan. 1767 sid. 36.

*) Att bland den tidens högadel fanns mycken, ehuru företrädesvis vitter bildning, skall framdeles omtalas.

Adeln insåg likväl det osäkra i sin ställning och sökte stärka den; sin förmögenhet genom rika ofrälsegiften, och sitt riksdagsanseende genom förslag om valda ombud i stället för sjelfskrifna hufvudmän, och tillika genom strängare ordningsreglor för sina sammanträden. Med känsla af sakens både rättvisa och nödvändighet fann ock adeln för godt att under striden mot ofrälsestånden beqväma sig till den ena eftergiften efter den andra; och vid riksdagarna 1765 till 1772 var nära nog halfva riddarhuset färdigt till än större uppoffringar. Men samhällets utbildande i sådan rigtning blef genom 1772 års revolution afbrutet.

Om dessa förhållanden se nedanstående afdeln1ng.

STRIDEN MELLAN ADELN OCH OFRÄLSE-STÅNDEN.

För att fatta orsakerna till och oundvikligheten af denna strid är nödigt att för minnet i samman

*) Att dock äfven i detta hänseende en del af adeln stundom var benägen för billiga eftergifter har blifvit och blifver här nedan anmärkt.

« FöregåendeFortsätt »