Sidor som bilder
PDF
ePub

hang återkalla flere förut på spridda ställen anförda förhållanden.

Sverges ursprungliga aristokrati, frälsemannaklassen, var af inre omständigheter och på naturligt sätt framkallad samt fri, rörlig och beroende af förmögenhet och personliga egenskaper; det var en verklig aristokrati. Men från den kungliga ärftlighetens införande under Wasatiden 1) och enligt utländskt efterdöme och under det utländska namnet adel gjordes detta frälsemannaskap ärftligt och orörligen fästadt vid börd, utan att för sin tillvaro fordra någonting annat. Medelst Gustaf Adolfs riddarhusordning 1626 blef detta nya förhållande lagligen stadgadt. Genom regenternas och i synnerhet Kristinas utomordentliga slöseri med både värdigheter och gods blef denna nya bördsadel till både antal och rikedom så utomordentligt och tvärhastigt ökad och förstärkt, att den allvarsamt hotade de andra samhällsklassernas välstånd och frihet. När Gustaf Adolf 1626 ordnade förhållandet, funnos på riddarhuset blott 131 adliga slägter 2); men när Kristina nedlade kronan, hade antalet stigit till 696; och under åren 1612—1654 hade från kronan och mest åt adeln blifvit afyttrade omkring 38,000 hemman 3). Förhållandet var i hög grad förnuftsvidrigt, orättvist och skadligt, och från denna stund och genom denna onaturliga missbildning af det aristokratiska samhällselementet omöjliggjordes ock uppkomsten af någon verklig bördsaristokrati sådan som den engelska. Den i Sverge nu utbildade formen kunde i längden omöjligen upprätthållas och en reduktion af ståndets både rikedom, antal och magt blef en förr eller sednare inträffande nödvändighet. Reduktionen af dess rikedom genomfördes redan 1680-1686 och med detsamma äfven reduktionen af dess politiska magt; det sednare dock blott för 1) Undantagsvis någon gång också förut.

2) Se not sid. 56.

3) Antingen eganderätten eller en betydlig del af skatten.

tillfället och i följd af enväldets införande. Någon reduktion till antal kom då ej till stånd, men gjordes mer och mer nödvändig genom en myckenhet nya utnämningar, ty 1718 stego de adliga ätterna till ett antal af 1,893. Så hade intill den tiden förhållandet utbildat sig.

År 1719 ville riddarhuset återtaga den politiska magt, det före 1680 innehaft. Men detta mötte numera oöfvervinnerliga hinder. Flere ståndets medlemmar utmärkte sig visserligen genom framstående egenskaper och många förtjenster om samhällsordningens förbättring och stadfästande. Men hela dess representationsrätt hvilade på en förnuftsvidrig och orättvis grundval, nämligen blott och bart på slumpen af börd och förstfödsel. Ättens hufvudman, hurudan han ock var, om än aldrig så okunnig och oduglig, egde dock sin röst på riddarhuset och denna rättighet blef honom 1762 ytterligare och formligen tillerkänd. Genom en så i ögonen stickande orättvisa blef ofrälseståndens rätts- och sjelfkänsla uppmanad till det ihärdigaste motstånd och det redan från frihetstidens början. Under dess förlopp ökades oviljan än mer dels genom många i lag qvarstående och stötande företrädesrättigheter, dels genom enskilda adliga medlemmars öfvermod, dels genom den omständigheten, att till följe af klassomröstningens upphäfvande riddarhusets beslut ofta förestafvades af ett både okunnigt och beroende flertal; dels och i synnerhet genom den företeelsen, att det var förnämligast adeln, som 1739 afsatte den välgörande Mössregeringen, och som 1741 genomdref det olyckliga finska kriget, och 1769 den slösande reaktionsriksdagen, och som i allmänhet understödde det misshushållande Hattpartiet. Missnöjet växte än mer till följe af de öppet framställda åsigter om jemnlikhet och menniskovärde, som under det nu inträdande upplysnings-tidehvarfvet lifvade och ledde det bildade Europas vetenskapliga och vittra verksamhet; en åsigt, som uttalade sig

också i den tidens romaner och skådespel. Dessa hade tillförene nästan uteslutande sysselsatt sig med de högre samhällskretsarna; men började nu att i så kallade borgerliga skådespel och romaner göra äfven medelklassens rättigheter och åsigter gällande. Sådana tankar och känslor begynte i och med den utländska litteraturen framtränga också till Sverge och blefvo genom skrifterna af Oehlreich och Nordencrantz m. fl. allmänt kända; och med den naturliga följd, att ofrälse-ståndens anfallskraft mer och mer stärktes, adelns motståndskraft i lika mån försvagades. Af ofvanuppräknade anledningar framkallades och underhölls den under hela frihetstiden fortgående ståndsstrid, hvars uppträden vi här nedan skola efter tidsföljden beskrifva.

Riksdagen 1719. Adeln hade under förra tider velat göra gällande den åsigt, att de allmänna statsangelägenheterna skulle vårdas förnämligast af riddarhuset, de kyrkliga af presterskapet, handel och näringar af borgerskapet och landtbruket af bonden. Men regeringsformen af 1719 stadfästade ånyo ofrälseståndens redan förut innehafda rättighet att jemnte adeln deltaga i vården om landets allmänna angelägenheter. Till riksråd skulle enligt förut gällande lag tagas endast infödde män af ridderskapet och adeln; men regeringsformen af 1719 föreskref blott, att de skulle utses bland infödde svenske män och undersåter; hvarigenom adeln förlorade sitt härutinnan hafda företräde. Adeln tyckte, att af vördnad för rikets första stånd intet bland de tre öfriga borde afgöra något mål, innan adeln derom fattat sitt beslut. Mot detta anspråk satte sig ofrälsestånden genast och med både ord och gerning, då de i flere vigtiga ärender, till och med i fråga om tronföljden, fattade sina beslut, innan adeln ännu hunnit derom komma öfverens. Uppbragt öfver dessa tilltag, sökte och lyckades adeln att hos Ulrika Eleonora utverka sig nya privilegier år 1719. Enligt dessa tillerkändes åt adeln

[ocr errors]

stora fördelar, t. ex. uteslutande rätt till högre och företrädesrätt till lägre ämbeten; nästan uteslutande eganderätt till frälsejord, utsträckt patronatsrätt vid tillsättande af prestsysslor, i de flesta fall förbud mot äktenskap mellan frälse och ofrälse o. s. v. Privilegierna hade blifvit vid riksdagens slut utverkade och utfärdade, utan de andra ståndens vetskap än mindre bifall. Dessa blefvo högeligen öfverraskade och harmsna, samt protesterade; men kunde i anseende till riksdagens samtidiga afslutande ingenting vidare göra.

Detta adelns försök, ehuru anställdt under sjelfva Arvid Horns ledning, måste dock misslyckas. Det stod i allt för bjert motsats till andan i både det nya statsskicket och det allmänna tänkesättet.

Riksdagen 1720 företedde derföre en häftig strid härom; och ingendera sidan ville ännu gifva efter.

Riksdagen 1723. För att bibehålla enighet

mellan stånden och sålunda kunna med större kraft motstå hofvets då förehafda stämplingar mot det fria statsskicket, ingicks försoning mellan adeln och ofrälsemännen. Dels genom enskilda beslut, dels genom den nu antagna riksdagsordningen gjorde riddarhuset följande eftergifter. De 1719 utfärdade adelsprivilegierna aflystes. Förut, och då ståndet egde landets mesta jord, sökte adeln tillegna sig det företrädet att ej kunna af de tre andra stånden öfverröstas; och tillika det, att när 2 stånd stannade mot 2, skulle den åsigt, för hvilken adeln talat, vara den gällande. Båda dessa anspråk blefvo nu nedlaggda, och beslutanderätten tillerkänd åt riksens ständers flertal 1), detta också inom utskotten, ehuru den talrikare adeln der insatte dubbelt så många medlemmar, som hvart och ett af prest- och borgarestånden. Förut hade det hållits olika riksdagspredikningar, den ena för konungen och

1) Utom i fråga om grundlagar och ståndsprivilegier.

adeln, den andra för ofrälsestånden. Nu beslöts, att en gemensam riksdagspredikan skulle hållas för konungen och alla fyra stånden på en gång. Flere andra adelns anspråk blefvo likaledes till följe af ofrälsemännens motstånd nedlaggda; t. ex. att äktenskap mellan frälse och ofrälse ej skulle utan konungens tillstånd få ingås; att åt ofrälsemän sålda frälsegods skulle till adeln återgå; att adeln skulle till följe af anställd allmän efterräkning bekomma skadestånd för sina genom Karl den elftes reduktion 1682-1686 orättvist lidna förluster; att vid tillsättning af åtskilliga sysslor någon större företrädesrätt skulle tillerkännas adeln. Dock återställde ofrälsemännen åt samma stånd dess fordna uteslutande rättighet till rådsämbetet 1). Efter denna ingångna förlikning föreföllo inga svårare strider förr än vid

[ocr errors]

Riksdagen 1734, då adeln ville till sin fördel inskränka ofrälsemännens jagträttigheter, men slutligen nödgades att också i denna punkt gifva efter. Under samma strider hördes ock på riddarhuset röster, som påstodo, att inga andra egare till Sverges jord funnos än kronan och adeln; och att således innehafvarne af skattehemman skulle vara blott ett slags arrendatorer åt kronan. Satsen hade också fordom af än rojalistiska än aristokratiska skäl varit framkastad; men kunde hvarken då och än mindre nu göra sig gällande. Efter ofvan nämnde strid följde på nytt ett lugnarne tidskifte till

Riksdagen 1751. Dittills hade vid de kungliga kröningstågen mellan slottet och storkyrkan adeln ensam varit konungen följaktig; de andra stånden hade för sig sjelfva uppgått till kyrkan och rikssalen. Men nu fordrade dessa att, såsom innehafvande samma magt som adeln, äfven få på samma sätt åtfölja sin konung. Enligt Rudbecks råd gaf adeln härtill sitt bifall, dock med villkor 1) 33. 88.

Fryxells Berätt. 46.

5

« FöregåendeFortsätt »