att ståndets höghet och företräden ej skulle genom eftergiften minskas. Derefter känna vi inga anmärkningsvärdare tvister förr än under den bullersamma Riksdagen 1760-1762. Det var nu, som landskapsstädernas ombud började frigöra sig från Stockholms förmynderskap, och borgareståndet följaktligen att öfvergå från adeln och till prest- och bondestånden, hvarigenom ofrälsemännens anfall mot ridderskapets företräden växte i mod och styrka. Förut hade adeln åtnjutit åtskilliga utmärkelser; t. ex. att vid offentliga processjoner dess stånd ensamt företräddes af härolder och omgafs af soldatrader; likaså att vid några offentliga tillfällen dess talman, landtmarskalken, ensam fick intaga plats bredvid rådsherrarna och ensam föra ordet för alla fyra stånden tillsammans. Dessa företräden blefvo nu afskaffade, och större jemnlikhet derigenom införd. Förut och vid frågor om riksdagen i dess helhet begagnades ofta ordalaget ridderskapet och adeln samt de öfriga stånden. Nu deremot infördes eller stadfästades det mer om jemnlikhet vittnande ordalaget: rikets samtliga ständer 1). Till följe af sin magt, såsom flertalets, företogo sig ofrälsestånden ock att sjelfrådigt tillsätta en hop ämbetsmän på ett sätt, som med skäl väckte mycket missnöje 2). Vid riksdagen 1765-1766 bemägtigade sig ofrälsestånden högsta inflytandet på ärendernas ledning, och det med stöd af ett ej obetydligt antal röster på riddarhuset. Riksdagen 1771-1772. Adeln sökte i vissa fall att till sin fördel underkänna den 1723 antagna grundsatsen, att tre stånds beslut vore äfven riks 1) Det hade också ofta förut varit begagnadt. 2) Ofvan anförda drag angifva hufvudrigtningen af förhållandet 1719-1772. Svårt är att med full säkerhet bestämma flere bland dessa små förändringars tid och beskaffenhet. Uppgifterna derom vexla. Sjelfva ceremonielen äro stundom härutinnan mycket ofullständiga. Det ser nästan ut, som man icke velat med svart på hvitt formligen erkänna de gjorda eftergifterna. dagens. Försöket blef dock tillbakavisadt. Förut hade konungen i sin försäkran lofvat instämma i de beslut, samtlige riksens ständer såsom magtegande fattat. Ordet samtlige, bokstafligen taget, kunde föranleda den tolkning, att konungen var bunden endast af de beslut, som alla ständerna enhälligt fattat; och att således ett enskildt stånd, nu t. ex. den angripna adeln, kunde genom sitt nej! förlama de tre andras beslut. Ordet samtliga blef derföre uteslutet, hvarigenom man ytterligare bekräftade 1723 års föreskrift, att 3 stånds beslut skulle utgöra riksdagens 1). -Förut hade konungen i sin försäkran lofvat vid ämbetstillsättningar förnämligast afse personernas skicklighet och förtjenst. Ordet förnämligast innebar ett slags medgifvande, att också andra omständigheter t. ex. adlig börd kunde tagas i betraktande. Möjligheten af en sådan tolkning ville ofrälsestånden förekomma, och ordet förnämligast utbyttes mot ordet endast 2). Dessa båda eftergifter beviljade dock adeln blott efter många och häftiga strider, under hvilka de adliga privilegierna ifrigast försvarades af just sådana personer, som hjelpte Gustaf den tredje att genomföra samma års statshvälfning 3). Vi påminna också än en gång om det vigtiga förhållande, att nära hälften af riddarhusets medlemmar visade sig villiga att medgifva flere bland de fordringar, ofrälsemännen framställt. Detta liksom några andra samtida företeelser tycktes förebåda någonting sådant som det storartade uppträdet 1789, då Frankrikes adel afstod från sina privilegier och hyllade läran om menniskans rättigheter. Vi hafva behandlat denna ståndsstrid med tämlig utförlighet, och med flit. gar. Gustaf den tredje har nämligen förestafvat, 1) 42. 69. 2) 42. 176. 3) Om alla dessa förhållanden se utförligare beskrifnin33. 70-91; 38. 63-65; 40. 143; 42. 62–94. och efter honom hafva många både ut- och inrikes skriftställare sökt inpregla den åsigten, att under frihetstiden har adeln förtryckt ofrälsestånden, och att Gustaf den tredje genom 1772 års statshvälfning befriade sitt folk från detta lidande. Ofvanstående berättelse visar dock, att förhållandet var nära nog alldeles motsatt; nämligen att under frihetstiden ofrälsemännen hafva oupphörligen och steg efter steg inskränkt bördsadelns gamla företräden och magt; men att samhällets utveckling i denna anda blef 1772 afbruten just af Gustaf den tredje, hvilken för tillfället räddade bördsadeln och dess privilegier. Den följande envåldstiden har ock i allmänhet bibehållit dem 1). Det var en ny frihetstid, · • som år 1809 afskaffade en del af dem, och som år 1865 slutligen till ett politiskt helt sammansmälte fäderneslandets förut åtskilda samhällsklasser. Svenska adelns tänkesätt om det fria statsskicket genomgick under frihetstiden en betydlig förändring. I början var kärleken till detsamma med få undantag både allmän och varm. Men denna känsla blef hos många afkyld i samma mån de frön till demokrati, som lågo i statsskicket, började utveckla sig och bära frukt. På slutet var riddarhuset vanligen deladt i två stora partier. Båda älskade och ville upprätthålla det fria statsskicket. Men det ena under ledning af Essen, Frietzcky, Löwenhielm, Nordencrantz, Õehlreich och Rudbeck antog och hyllade mer eller mindre också dess rigtning till demokratisk jemnlikhet samt hoppades och trodde, att ofrälsestånden skulle vara eller snart blifva mogna till större politisk verksamhet. Det andra partiet trodde ej på en sådan mog 1) Utom då Gustaf den tredje 1789 i viss mån inskränkte dem för att dymedelst vinna ofrälseståndens bifall till säkerhetsaktens genomförande. nad utan ville så mycket möjligt åt adeln förbe- 1) Naturligtvis med något olika åsigter hos olika personer. י Vi tillägga följande anmärkning. Svenska riddarhusets institution, sådan den utbildat, ja missbildat sig under åren 1626-1718, var behäftad med fel, så många och stora, att den, oaktadt flere dess medlemmars personliga förtjenster, och oaktadt den äfven som stånd ofta utmärkte sig på ett hedrande sätt, likväl omöjligen kunde i längden upprätthållas. Den hade dock 1719 blifvit och måst hlifva som väsendtlig beståndsdel intagen i frihetstidens statsförfattning; detta kunde under dåvarande omständigheter icke undvikas. Men genom sina fel och sin oförsonliga strid mot förnuft och rättvisa och mot statsskickets i öfrigt demokratiska anda blef nämnde institution just det element, som föranledde flere frihetstidens svåraste uppträden och hela statsskickets slutliga fall. Och sist en blick framåt. Sedan Gustaf den tredje 1772 räddat bördsadeln från ofrälsemännens jemnlikhets-sträfvande, sökte han att genom hvarjehanda privilegier och företräden upprätthålla och än mer förstärka denna så gynnade samhällsklass, och att af densamme bilda en skyddsmur, en dam mot den längtan efter republikansk frihet, som mer och mer blef ett mål för tidsandans önskningar. Ganska många och vigtiga voro ock de åtgerder, genom hvilka under förra delen af sin regering Gustaf till ofrälsemännens nedsättande gynnade och framdrog adeln, serdeles den högre. Han sökte fästa den vid tronen såsom dennas bollverk och försvar, ungefär på samma sätt som i Frankrike på Ludvig den fjortondes och femtondes tid adeln slafvade under konungamagten men fick deremot förslafva de under sig stående samhällsklasserna. Men till ett sådant i dubbelt hänseende klandervärdt uppdrag lät ej svenska adeln förnedra sig. När konungens regerings-åtgerder mer och mer hotade fäderneslandets frihet och välstånd, då fram |