Sidor som bilder
PDF
ePub

trädde till bådas försvar de ädlaste personerna på riddarhuset och kämpade med ett mod, en kraft, en frihets- och fosterlandskärlek, hvars minne skall städse gjuta sin glans öfver detta stånd och försona många dess fordna fel.

NIONDE KAPITLET.

OM PRESTERSKAPET.

I afseende på läran, trosbekännelsen, vidhöll svenska statskyrkan i allmänhet sina från Karl den elftes tid antagna grundsatser. Det var, som vi minnas, denne konung och jemnte honom förnämligast Jesper Svedberg, som på 1690-talet gåfvo åt svensk-lutherska kyrkan en mera bestämd form genom införande af allmän kyrkolag och gemensamma för hela riket gällande bekännelseskrifter, psalmbok, handbok och katekes. Men hos båda dessa män fanns mycken böjelse för verksamhet, för verklighet, således på sätt och vis äfven för verk och gerningar. Svedberg misstänktes ock för någon lutning till pietismens lagiskhet, och för en viss ovilja, mot hvad han kallade stortron; nämligen den åsigt, som i någon mån för andra artickeln, om försoning och tro, åsidosätter den tredje med dess lära om helgelse och gerningar. Några sednare tiders skriftställare hafva ock yttrat den åsigt, att nämnde församlingsböcker från 1690-talet i viss mån hyllat den synergism, den lära om menniskans medverkan till sin salighet, genom hvilken man påstod, att Melanchton sökte mildra läran om den allena saliggörande tron ). De, som i sistnämnde hänseende följt den strängaste uppfattningen af augsburgiska bekännelsen, hafva just derföre icke varit rätt nöjda med ifrågavarande församlingsböcker. Herrnhutare på 1750-talet ogillade 1695 års psalmbok såsom för

1) 26. 91-97.

mycket lagisk, och i våra dagar hafva likartade tänkesätt klandrat andan i besagde 1690-talets bekännelseskrifter såsom varande semipelagiansk. Men svenska församlingarnas högsta ledare, vanligtvis män af lärdom, sans och mognadt omdöme, hafva dock qvarhållit statskyrkan på dess under Karl den elftes tid intagna, öfver enskilda sekt-åsigter höjda ståndpunkt. Derigenom har hon ock lyckats undvika ensidigheterna af både tro utan moral och moral utan tro. Under ledning af Rydelius tillbakavisade hon på Tolstadii tid några dåvarande pietisters benägenhet att sätta allt för stort värde på gerningar och yttre andaktsöfningar m. m. 1); genom Troilius och Celsius likaså Rutströms och herrnhutismens framhållande af företrädesvis blott andra artickeln och försoningen 2). På samma sätt afvisades ock både Dippels och Swedenborgs i några fall till fritänkeri eller neologi lutande läror.

För statskyrkan vida farligare än både pietism och herrnhutism var en annan åsigt, som nu började visa sig, nämligen det fritänkeri, som under de olika formerna eller namnen af deism, naturalism eller materialism inträngde från England och Frankrike. Dess åsigter blefvo mer eller mindre omfattade af flere vetenskapsmän och skriftställare, och man misstänkte till och med några biskopar, Benzelstierna, Mennander och Serenius, att dem i någon mån hylla. Så sinnade herrar, vare sig klerker eller lekmän, höllo dock ännu dylika sina tänkesätt dolda för den stora allmänheten. Men på hofvet och i synnerhet af Lovisa Ulrika uttalades sådana åsigter ofta och öppet och med begabbande ord, hvilka spriddes bland allmänheten och väckte så mycken förargelse, att man t. o. m. i offentliga papper klandrade förhållandet. Stundom klagades ock, att det nya fritänkeriet flerestädes äfven i

1) 32. 48-106. 33. 94-121.
2) 38. 87-89. 43. 116-140.

landsorterna grep omkring sig och afvände många från den allmänna gudstjensten 1).

Att under denna tid konung Fredrik och drottning Lovisa Ulrika efter hvarandra öfvergingo från en trosbekännelse till en annan och detta, som något hvar trodde, förnämligast för att derigenom vinna svenska kronan; dessa från sjelfva tronen gifna exempel hafva i sin mån försvagat det förra lutherska renlärighets-nitet och banat väg för mer fördragsamhet, stundom för likgilltighet i fråga om olika trosbekännelser.

Att under hela frihetstiden statskyrkan kunde mot dessa fiender segrande upprätthålla sig, var en följd af icke blott dess öfver dåtidens ensidigheter höjda ståndpunkt, utan ock af hela svenska folkets ärfda och ännu bibehållna kärlek till lutherska läran såsom nära nog dess national-religion. De vackra sidorna af detta tänkesätt och dess vackra följder och nära förbindelse med Sverges stormagtstid hafva vi redan beskrifvit 2). Sådana åsigter och minnen lefde ännu qvar i folkets hjerta och utgjorde föremål för dess glädje, dess stolthet. Äfven de, som omfattat afvikande åsigter, ville ej angripa den lära, som varit för deras fäder och förfäder så kär; ej heller störa den trosenhet, som varit för deras fädernesland så lycklig, så ärofull. En Ihre, en Forskål m. fl. framkastade väl några oroande spörsmål; men drogo sig snart tillbaka, den förre till språk-, den sednare till natur-vetenskapliga studier. Lyckligt var ock, att Gjörwell och Salvius, utgifvarne af dåtidens vetenskapliga tidskrifter, Den Svenske Mercurius och Stockholms Lärda Tidningar, icke lånade sina blad till anfall mot statskyrkan. Till det lugn, denna fick åtnjuta, bidrog ock i väsendtlig mån det skydd, henne af då gällande trycktvångslagar tillerkändes. Dessa blefvo ock härutinnan af alla de olika regeringarna med stränghet 1) Prestest. protok. d. 21 Jan. 1765. 2) 38. 82-86.

upprätthållna; också derför, att ingen vågade genom motsatt uppförande ådraga sig det vid riksdagarna mägtiga presteståndets ovilja. A sin sida gick ock statskyrkan sjelf ganska klokt tillväga. Dess gällande åsigter framställdes af Jakob Benzelius genom en lärobok1), hvilken blef i de flesta undervisningsverk införd, och skulle således redan från början hos ungdomen inpregla de till kyrklig enhet ledande lärorna; ty denna enhet ansågs böra så länge möjligt upprätthållas; här liksom i de flesta andra land. Men samma statskyrkas ledare insågo derjemnte att, till följe af en växande mer och mer sjelfständig forskning, måste hos så väl enskilda personer som enskilda trossamfund framträda i flere fall tämligen olika åsigter. De insågo, att det förra århundradets lösen: ett land och en tro, måste nu mera lemna rum för den subjektiva åsigtens protestantiska fältrop: jag vet, på hvem jag tror. Lemnande härutinnan den religiösa öfvertygelsen friare utrymme, sökte de undvika oroande förkättrings-strider. Rättegångarna mot Tolstadius, Rutström och Swedenborg voro ock vanligtvis af dessa herrar sjelfva eller af deras anhängares proselytmakeri framtvungna. Hvad dessutom till statskyrkans upprätthållande kraftigt bidrog, voro de många utmärkta lärare, som inom densamma framstodo; en Bælter, Chydenius, Nohrborg, Petterson, Rosén, Rosenius, Rydelius, H. Schröder, Swedberg, Tolstadius och Troilius, m. fl. Det mod, hvarmed enskilda prester t. ex. Benzelius, Troilius och G. Rosén uppträdde mot t. o. konungahusets fel, och presteståndet i sin helhet ena gången mot fröken Taube en annan gång mot Lovisa Ulrika sjelf, bidrog mycket till höjande af ståndets anseende. Från denna tid och dess prester härleda sig ock flere vår kyrkas mest värderade uppbyggelseskrifter, t. ex. Nohrborgs och Pettersons postillor samt uppsatsen om De Obotfärdigas 1) Epitome repetitionis theologicæ.

m.

förhinder 1), det kanske bästa och vackraste uttrycket af statskyrkans dåvarande åsigter.

Ej sällan gingo prestsysslorna liksom i arf genom flere slägtled, hvaraf föranleddes visserligen åtskilliga missbruk, men ofta ock mellan själasörjare och församling ett välgörande, i många hänseenden patriarkaliskt förhållande. Ej sällan omtalades ock kyrkoherdar, hvilka i allo voro sina församlingars både lärare och ledare, t. ex. Chydenius i Gamla Karleby, en prost Hjortsberg i Walda i Halland och Rosenius i Sexdräga; personer, hvilka för sin tid och ort erinrade om den ryktbare Oberlin i Steinthal.

För den tidens presterskap var det ock af hedrande betydelse, att under nästan alla frihetstidens riksdagar deras åhörare, bondeståndet, i det mesta följde sina lärares åsigter och råd. Att kunna dem leda, var ock för presterna den tiden tämligen lätt. Bönderna kunde högst sällan läsa i bok och således ej heller genom eget studium bilda sig något eget omdöme, utan hade för sin ledning inga andra uppgifter eller åsigter än dem, själasörjaren förestafvat.

För öfrigt firade man under denna tid en lutheranismens jubelfest och arbetade på lapparnas omvändelse och på ny kyrkolag, bibelöfversättning och psalmbok. Inom kyrkohistoriens område utkommo ock flere förtjenstfulla skrifter, t. ex. Högmarks historia om svenska psalmboken och Bælters om svenska kyrkoceremonierna, de bästa ledare vi i den vägen på länge hade att följa. Till kristendomens lifvande och stärkande stiftades ock Samfundet Pro Fide et Christianismo. De årliga husförhören blefvo bättre ordnade, och s. k. konfirmations-förhör började införas. Man utfärdade tillika en förordning om prestval och sökte derigenom ordna denna kinkiga angelägenhet. Men i de flesta.

1) År 1738, så vidt vi veta, för första gången införd i svenska psalmboken, i somliga upplagor dock sedermera något ändrad.

« FöregåendeFortsätt »