Sidor som bilder
PDF

fall antog man dervid som befordringsskäl tjensteårens mängd, en grundsats, som afsåg, icke församlingens rättighet att erhålla den bästa själasörjaren, utan presternas anspråk att åt någon bland sina äldsta medlemmar skaffa tryggad försörjning. Atgerden var ett drag af den klandervärda ämbetsmanna-egennytta, som stundom gjorde sig gällande. Något dylikt inträffade ock, när konsistorierna sökte på hvarjehanda sätt undandraga sig och sina åtgerder den granskning, som genom de s.k. protokollsdeputationerna åsyftades, hvarom mera längre fram. Bredvid ofvanbeskrifna dagrar visade sig ock mörka skuggor; beskyllningar mot öfverhofpredikanterna Kalsenius och Stiernman för fegt undseende med konung Fredriks lastbara lefnad; likaså mot hela ståndet för smickrande artighet för Erland Broman; likaså mot många enskilda prester för ofördragsamhet, egennytta, oordentligt lefnadssätt, slapphet och lättja. Vid riksdagen 1765 klagade bondeståndet öfver egennyttan hos några kyrkoherdar, hvilka för sin beqvämlighets skull togo adjunkter, men sedermera sökte betunga församlingarna med dessas aflönande. Klagomål mot presterna spordes dock under denna tid i mindre grad än både förut och efteråt. Det tycktes ock, som de båda vid sidan gående partierna, pietismen och herrnhutismen samt ifvern och nitet hos dessas lärare eggat statskyrkans ämbetsmän till täflande verksamhet i sitt kall och uppmärksamhet på sig sjelfva. En serskild sida af presteståndets historia är dess deltagande i riksdagarna. För detta uppdrag var det mer moget och bättre utrustadt än något bland de andra stånden. Dess medlemmar, för det mesta biskopar och kyrkoherdar, innehade i detta hänseende stora företräden; – kunskapernas, de hade genomgått statens läroverk; – oberoendets, de innehade platser, vid hvilka de voro bergade, och från hvilka de ej utan rättegång kunde afsättas, och ej heller, åtminstone mera sällan, befordras; – erfarenhetens, de hade som ledare af sina församlingars angelägenheter blifvit vande vid allmänna ärenders handläggning; – mognadens och försigtighetens till följe af år, öfning och ämbete. Mer än något bland de andra stånden utgjorde ock presterna den aristokratiskt modererande beståndsdelen vid den tidens riksdagar. Inom deras krets uppträdde väl stundom några hetlefrade och obetänksamma personer, i synnerhet under de sista riksdagarna; men jemnförelsevis med de andra ådagalade detta stånd en högre grad af besinning, allvar och ihärdighet. Det var ofta presterna, som utgjorde kärnan i Mösspartiet, när det gällde att försvara landets frihet och välstånd, och som tillika sökte afböja sådana olagligheter och våldsamheter, som Hattpartiet stundom tillät sig. Det var ock presteståndet, som länge och ifrigt satte sig emot den första Mössregeringens afskedande 1739 och finska kriget 1741. Inom deras stånd höjdes ock de varmaste och modigaste rösterna till försvar för några utmärkta men förföljda statsmän, t. ex. af Serenius för Arvid Horn, af Troilius för Samuel Åkerhielm. När efter 1762 de tre förenade ofrälsestånden började öfverflygla adeln, sökte sistnämnde stånd flere gånger att splittra deras förbund genom att locka till sig presterna medelst det påståendet, att dessa hade lika fördelar att bevaka som adeln. Under den häftiga partisvallningen 1769 omtalades ock en skådepenning, som föreställde tvänne på hafsvågorna gungande krukor med underskrift: vi krossas, om vi knuffas"). Men i det hela misslyckades försöken, och presterna blefvo denna gång sina ofrälse bundsförvandter trogna. Någon afgörande inverkan på ärendernas gång kunde likväl ståndet icke utöfva. Till följe af år samt ämbets- och lefnadsvanor saknade dess medlemmar den tilltagsenhet, det djerfva mod, som för en sådan verksamhet erfordras; också tillräckligt anseende. Såsom bestående af blott löntagande ämbetsmän voro de misstänkta för och gjorde sig stundom skyldiga till en ståndsegennytta, en eftergifvenhet, som försvagade vigten af deras ord. Ståndet nedlät sig ock, som nämndt är, en och annan gång till motbjudande smicker för magtens innehafvare; biskoparna ville vara sjelfskrifna i utskotten, och några bland dem läto sina barn adlas, ehuru ståndets flertal båda delarna ogillade. Några säga ock, att de år 1723 gifna privilegierna drogo detta stånd närmare till adeln och bidrogo till nedläggande af striden mellan frälse- och ofrälsemännen. Ar 1755 befarade Hattpartiet, att dåvarande prestestånd skulle öfvergå till hofvets sida, hvarför man till förekommande deraf ställde så till, att äfven komministrar valde egna riksdagsombud *). Men när då sådana fordrade af sina kyrkoherdar högre lön, sökte dessa omigen stänga dem från riksdagen. Mörkaste skuggan öfver detta, liksom öfver de andra stånden var den långt sträckta mutbarheten. Presteståndet med blott 50–60 medlemmar hade tillsammans en fjerdedels röst vid fattande af riksdagsbeslut; hvarje enskild riksdagsprest således omkring */200 röst i det slutliga afgörandet. Det var således mycket vigtigare att vinna en sådan person än någon medlem af de andra långt talrikare stånden. Det blef ock slutligen brukligt att muta icke blott valda prester utan ock sådana deras hemmavarande ämbetsbröder, som kunde inverka på valet af de blifvande riksdagskämparna. Det berättas ock, ehuru föga troligt, att vid brytningen 1769 har Hof-Hattpartiet någon gång för en sådan blott valröst utbetalat 4,000 d. k. m.

[graphic]

*) Frangimur si collidimur. Kgl Bibl. Lidéns bref till Gjörwell 24 Febr. 1769.

Flere anklagelser kunna således och med skäl rigtas mot Sverges dåvarande presterskap. Men å en annan sida hafva vi ock sett de stora förtjenster, genom hvilka det i flere fall hade bestämdt företräde framför den närmast föregående, och än mer öfver den närmast efterföljande tidens. Författare, som närmare studerat ämnet, hafva ock yttrat den åsigten, att svensk-lutherska kyrkan hade just under dessa år sin kanske bästa tid.

1) De hade redan förut rättighet dertill.

NIONDE KAPITLET,

BoRGARESTÅNDET.

Under det långvariga kriget hade bland alla Sverges innevånare ingen samhällsklass blifvit så hårdt behandlad och så grundligt förstörd som städernas borgerskap. Vi hinna och vilja ej här omigen framlägga den förfärliga taflan, utan hänvisa, till hvad derom redan är utförligen berättadt *); och på följden, nämligen att borgrarnes antal var förminskadt stundom till en tredje-, en fjerdedel mot förut, och att handel och handtverk voro nästan tillintetgjorda. Sedan med år 1719–1721 denna våldsamma behandling upphört, och fred hunnit afslutas, började tillståndet förbättras. Bestämda siffror för framstegen känna vi ej*). Att dock i alla vägar tillväxten serdeles under frihetstidens sednare år varit ganska betydlig, kan tagas för afgjordt. Förhållandet med handel, fabriker, skrån och näringar skall framdeles hvart på sitt ställe beskrifvas. I och med det samma erhåller läsaren också en öfversigt af svenska borgerskapets enskilda tillstånd och verksamhet under ifrågavarande tid.

Skärskådom nu det sätt, hvarpå borgerskapet såsom riksstånd begagnade sin magt, sin fjerdedels röst. För sådant uppdrag var det icke synnerligen väl utrustadt, åtminstone icke i början. Flertalet af städernas borgerskap, krämare, handtverkare, näringsidkare m. fl. hade under kriget nedsjunkit i djup både okunnighet och fattigdom. Redan förut voro dess kunskaper tämligen obetydliga och bestodo vanligtvis af blott läs-, skrif- och räknekonst. Det kunde ej heller vara annorlunda. Några skolor till bildande af deras samhällsklass funnos icke Sådana blifvande borgare, som under sina gossår hade i brist på andra läroverk begagnat de offentliga skolorna, utgingo vanligtvis vid trettonde eller fjortonde året derifrån, d. v. s. från tredje eller fjerde klasserna. Men i dessa, hufvudsakligen för ämbetsmän beräknade skolor, hade besagde ynglingar under sin tidigt afbrutna lärotid fått inhemta litet grekiska och något mer latin, att t. ex. nödtorftigt öfversätta Curtius eller någon del af Ovidius o. s. v., men föga någonting annat. Med en dylik för det både borgerliga och medborgerliga lifvet tämligen ofruktbar språkkunskap, men nästan utan all sakkunskap i historia, geografi, geometri och naturvetenskaper, inträdde de i affärslifvet och hade sedermera ingen tid till ytterligare studier; ej heller synnerlig lust dertill: någon sådan hade ej den dittills inhämtade glos-lärdomen ingifvit. Med detta ringa område för sina kunskaper och vanligtvis med ringa område för sin verksamhet och erfarenhet voro de föga egnade för riksdagsmannens vigtiga värf. Med känsla häraf, troligtvis äfven till följe af annat inflytande"), utsågo de ock till riksdagsmän vanligtvis sina borgmästare eller rådmän, hvilka, åtminstone de förstnämnde, oftast genomgått något läroverk och aflaggt någon examen. En ungefärlig beräkning visar ock, att bland städernas riksdagsombud utgjordes blott en tredje- eller fjerdedel af borgare, en annan fjerde

1) 26. 136–139. 28. 134. 33. 197.

*) Cantzler (sid. 185) antager, att år 1760 funnos i riket 368 grosshandlare, 1,164 kramhandlare, 1,328 minut- och viktualie-handlare, 538 fabrikörer, 7,680 handtverkare; detta blott husbönder, utan att inberäkna familjemedlemmar, biträden och betjening m. m. Alla städernas borgerliga innevånare, utom adel, prester och embetsmän, beräknade han stiga för nämnde år till 162,139,

*) I början var det ock magistraterna, som utvalde städer

nas riksdagsmän, tills år 1731 denna rättighet uppdrogs åt borgrarna sjelfva.

« FöregåendeFortsätt »