Sidor som bilder
PDF

del af rådmän, men nära hälften af borgmästare, så att man ofta på spe talade icke om borgareutan om borgmästareståndet. Ej sällan hände ock, att riksdags-borgmästare läto genom befordringar, vanligtvis till domsagor, locka sig till åtgerder, som voro stridande mot det egentliga borgerskapets önskningar. Hos detta sednare väckte förhållandet både blygsel och harm och redan tidigt och mångenstädes ett häftigt motstånd och bittra klagomål. När, sade man, när bönder till riksdagsmän välja icke sina länsmän och häradsskrifvare utan verkliga bönder, hvarför skola vi borgare välja till riksdagsmän icke borgare utan våra rådmän och borgmästare. Gång på gång omtalades ock, huru man borde härutinnan vid nästa val ådagalägga sin sjelfständighet; och Nordencrantz framhöll ofta och ifrigt, huru orätt det var att till redofordrande riksdagsmän välja redoskyldige ämbetsmän. När det kom dertill, gjorde sig dock känslan af borgrarnas underlägsenhet i kunskaper gällande, så att också vid sista tidens riksdagar borgmästarnes antal var ungefär lika stort som förut *). andra sidan var det dock, märkom det väl, just denna beståndsdel af borgareståndet, som i flere vigtiga fall stålsatte de öfriga och ledde dem till kraftigt försvar för frisinnade åsigter, t. ex. då de i förening med prester och bönder kämpade mot några adelns föråldrade anspråk; – eller i förening med adeln mot presternas bemödanden att bibehålla fordna tiders band på trosöfvertygelser och andaktsöfningar; – eller i förening med adel och prester mot böndernas försök att till inskränkande af landets lagliga frihet utvidga konungamagten. Den riksdags-magt, borgerskapet egde, användes ofta nog till återupptagande och utvidgande af de gamla skråordningarna och af många sådana förra tiders reglementen och prohibitiva stadgar, som till fördel för städerna lade orättvisa och tunga band på landtmannens rörelse. Vi hafva beskrifvit detta förhållande under konung Fredriks tid*), och det förblef nära nog oförändradt också under en stor del af Adolf Fredriks; dock med växande motstånd af Nordencrantz och hans vänner, hvilka ifrigt kämpade för friare åsigter*).

[ocr errors]

; Borgmästare Rådmän
Riksdagen. eller eller andra Borgare.
| justitiarier. ämbetsmän.

1719 79 33 l 23 i
1720 | 32 i 20 : 15 -
1723 44 - 21 | 2()
I 1726 41 31 27 |
| 1731 4{) | 26 | 15 |
# 1734 . 40 26 | 23
1738 37 i 23 i 30 |
l 1740 i 48 I 21 | 30 h
: 1742 21 21 I 2S I
| 1746 32 - 20 - 20 |
| 1751 , ? ? i ? |
: 1755 51 - 34 12 I
1760 57 21 - 21 I
1755 53 24 32
| 1769 | 55 23 38
- 1771 64 - 32 39

1) Dessa siffror äro underkastade några förändringar till följe deraf, att flere städer valde än ett gemensamt ombud, än ett serskildt för hvarje stad.

Fryæells Berätt. 46. 6

[graphic]

I borgerskapets riksdaghistoria under frihetstiden framträder en ganska besynnerlig, men ock ganska vigtig företeelse, hvilken, ehuru förut vid några tillfällen omnämnd*), dock här åter upptages för att bereda läsaren närmare kännedom om saken i sig sjelf och i synnerhet om dess inverkan på ärendernas gång. Vi mena det ovanliga skådespelet, att borgareståndet, som för det mesta hyser obenägenhet mot både krig och bördsföreträden, likväl under tiden från ungefär 1734 till 1762, d. v. s. i omkring trettio år, slöt sig till Hattpartiet och till riddarhuset, hvilka dock bägge två ofta talade för krig och i allmänhet sökte upprätthålla de adliga privilegierna. Vi påminna om, huru detta skedde genom en af Karl Gyllenborg och D. N. v. Höpken omkring 1734 uttänkt och utförd plan, i afsigt att vinna borgareståndet på adelns sida och derigenom motväga preste- och bondestånden, hvilka sökte upprätthålla Arvid Horn och hans vänner*). Vi påminna likaledes om medlen; om smickret för Stockholms borgerskap i allmänhet och i synnerhet för dess rika och inflytelserika medlemmar Plomgren och Kjerrman m. fl.; – likaledes om de förespeglade eller beviljade fördelarna af vinstgifvande leverans-kontrakter till hären och befattningar vid penninge-rörelsens ledande; – likaledes om stora och fördelaktiga af staten lemnade lån och understöd; – likaledes om flere prohibitiva stadgar, och förnämligast om upprätthållandet af Stockholms ofta nämnda orättvisa handelsprivilegium på bekostnad af Finnlands och Norrlands städer. Genom dessa medel lyckades Gyllenborg och hans vänner och efterföljare att fästa och länge fasthålla Stockholms borgerskap vid Hattpartiet och vid dess planer; och att sedermera genom hufvudstadens mägtiga inflytande och några andra medel vinna eller öfverflygla ombuden från de mer fattiga och okunniga landsortsstäderna och att sålunda länge nog beherrska borgareståndet i dess helhet. Med stigande upplysning och erfarenhet började dock slutligen sistnämnde städer uppresa sig mot hufvudstadens privilegier och förmynderskap. Följden blef, att vid riksdagen 1760 Mösspartiet ämnade och hoppades kunna genomdrifva norr- och finnländska städernas större handelsfrihet. Men en sägen är*), att Stockholms borgare, häraf mycket uppskrämda, sammansköto en betydlig penningesumma och dermed mutade en hop prester och bönder och lyckades så för den gången afböja faran och upprätthålla sina företrädes-rättigheter. Men vid riksdagen 1765 blefvo dessa, såsom vi sett, till stor del afskaffade, då nämligen borgrarna alldeles öfvergingo till prestoch bondestånden *). Stockholmarne blefvo dock öfver denna reduktions-riksdagens åtgerd så förbittrade, att de hjelpte till att framtvinga reaktionsriksdagen 1769 *) för att sålunda få bestraffa och frän regeringen aflägsna de män, som genomdrifvit den i sig sjelf rättvisa men för Stockholm enskildt ofördelaktiga åtgerden *). Borgareståndets nu beskrifna förbund med riddarhuset och just med dess krigiska och äfventyrslystna beståndsdel är en bland frihetstidens mest ödesdigra förhållanden. Det var genom den, som Karl Gyllenborg och hans vänner år 1739 lyckades bemägtiga sig statens styrelse. Och med hvad följder! Landets dittills under aderton år fortgående fredliga utveckling till yttre sjelfständighet samt inre frihet, ordning och välstånd blef tvärt afbruten, och man inträdde på en helt annan bana. Sverge blef åter en lejd vapendragare åt Frankrike och genom dess eggelser och mutor samt eget öfvermod lockadt till två lättfärdigt började och olyckligt förda krig; och derjemnte till de många orättvisa och skadliga åtgerder, vi nyligen beskrifvit. Förbundet var dock i sig sjelft så onaturligt och skadligt, att det omöjligen kunde i längden ega bestånd. Dess upplösning medförde ock den vigtiga reduktionsriksdagen 1765 samt återgången till fri

*) 33. 198–201. 2) 33. 193. 44. 57. *) 34. 27. 46.44.

[graphic]

*) 34. 27; 38. 127. *) Dansk min. bref 10 Nov. 1761.

1) 38. 127. 40. 169. 41. 135.

*) 4l. 208.

*) 4l. 229–232. Till denna Stockholms sinnesstämning bidrog måhända ett räntefritt lån på 800,000 francs, som nu blef åt staden lemnadt af franska hofvet, hvilket också det ville störta Mössregeringen och öfverändakasta 1765 års riksdagsbeslut.

hetstidens första och egentligaste grundåsigter och statskonst. Men berättadt är, huru detta det svenska folkets välmenande reformförsök blef afbrutet och tillintetgjordt genom reaktionsriksdagen 1769 och revolutionen 1772.

ELFTE KAPITLET,

BONDESTÄNDET.

Den kring landsbygden vidt spridda allmogen hade under det långvariga kriget icke kunnat med pålagor och förtryck så lätt och omedelbart åtkommas och således ej heller till så förfärlig grad utsugas, som det inom städerna stängda borgerskapet. Antalet af öde bostäder på landet, ehuru stigande till flere tusental, var ock 1719 jemnförelsevis mindre än antalet af öde gårdar i städerna. Allmogen befann sig dock, äfven den, i högst olycklig belägenhet, kanske olyckligare än någonsin förut eller efteråt. Folkmängden var mycket förminskad och bristen på arbetsföra karlar ganska kännbar, hvarjemnte till följe af kriget och i synnerhet af tvångsfororna 1718 många tusen hästar tillsatt lifvet. Af brist på utsädeskorn och arbetsstyrka låg ock vid pass en tredjedel af Sverges åkerjord osådd, och på ovanligt många ställen måste barkbrödet tillgripas. Bönderna mägtade ej heller tillräckligt aflöna sina riksdagsmän, och man såg dylika folkombud med tacksamhet mottaga en nådegåfva af några daler s. m. till lifsuppehälle. När 1751 tjugofyra riksdagsbönder inbjödos att bevista konung Fredriks begrafning, måste regeringen skänka dem 1,500 d. k. m. till anskaffande af svarta kläder och af hattar med sorgflor, och likaledes bekosta simplare sorgdrägt åt ståndets öfriga medlemmar; vid Adolf Fredriks kröning likaledes 8,420 *) daler s. m. till högtidskläder.

*) Andra säga 6,920.

« FöregåendeFortsätt »