Sidor som bilder
PDF

Så tillgick äfven sedermera, ehuru allmogens för mögenhetsvillkor blifvit mycket förbättrade. Vid Adolf Fredriks begrafning 1771 anslogos åt hvar bonde 300 d. k. m. till sorgdrägt, och äfven vid Gustaf den tredjes kröning fick staten af likartad anledning vidkännas några utgifter *) Mot fattigdomen svarade okunnigheten. Den var så djup, att vid frihetstidens början kunde i allmänhet knappt en tredjedel af riksdagsbönderna egenhändigt teckna sina namn under riksdagsbesluten*); stundom skref en bonde under för alla sitt landskaps ombud; stundom tyckes en och samma hand hafva liksom enligt uppdrag undertecknat flere andras namn. Ej sällan, t. ex. 1739 och 1770, finnes för hela landskap, och det sådana som än Uppland, än Södermanland, Vestmanland, Ostergötland eller Dalarna, icke en enda bondes namn under riksdagsbeslutet *). Ståndets djupa okunnighet var dessutom af stort inflytande på statsutvecklingens gång. I fall allmogen haft större kunskaper, skulle man näppeligen kunnat förleda den till de år 1723, 1743, 1747 och 1755 förefallna oroligheterna; näppeligen mägtat genomdrifva 1739 års ministerbyte och 1741 års krigsförklaring m. m. Huru ståndet till följe af nämnda okunnighet och af andra skäl var utestängdt från Hemliga Utskottet och några andra vigtiga göromål; – huru det häröfver knotade, men förgäfves; – huru af sådan anledning många bönder länge voro missbelåtna med det fria statsskicket och önskade konungamagtens utvidgning; om dessa och andra dermed sammanhängande omständigheter och om deras utveckling intill 1739 hafva vi redan lemnat en utförlig teckning *). Några dessa förhållanden fortforo under sednare delen af konung Fredriks och början af Adolf Fredriks regering. Flere gånger nu liksom före 1739 tycktes de tre högre stånden benägna till eftergift för böndernas anspråk på deltagande i alla slags öfverläggningsnämnder. Några gånger och det i rätt vigtiga fall blef ock ett sådant dem beviljadt; men aldrig ett en gång för alla tillerkändt inträde i Hemliga Utskottet. Man skrämdes derifrån genom det sätt, hvarpå stora skaror bland dem läto sig till obetänkta, ofta frihetsfiendtliga åtgerder eller upplopp förledas; t. ex. af konung Fredrik 1723, af Danmark 1743 och af Adolf Fredriks handtlangare 1747 och 1755; likaså genom några riksdagsbönders mycket oordentliga uppförande både inom och utom ståndet. Deras bullrande dryckenskap var stundom så förargelseväckande, att Olof Håkansson ansåg sig förpligtad att derför och till protokollet gifva dem en allvarlig föreställning *). Till följe af sin djupa okunnighet har bondeståndet ej heller kunnat mera omedelbart bidraga till de många förädlande utbildningar af samhällslifvet, som utmärkte frihetstiden, och hvilka egentligen genomfördes af de högre och kunnigare medborgare-klasserna. Nämndt är ock, att ståndet länge nog hyste misstroende till sjelfva det fria statsskicket, samt orsakerna. En sund och oförvillad känsla för sanning och rättvisa ledde dock å andra sidan bönderna att lifligt omfatta de åsigter, som talade för fred, sparsamhet, naturliga näringar och för större frihet i dessas bedrifvande m. fl. dylika läror. Härigenom var och förblef bondeståndet ett starkt, ett orubbligt stöd för Mössorna, d. v. s. för det parti, som var förnämsta och egentliga uttrycket af den uppfattning, som låg till grund för frihetstidens statsskick. Några bland dessa förhållanden hafva dock under frihetstidens sista år undergått betydliga förändringar. Flere bönder framstodo, som voro i själsförmögenheter och verksamhet mycket utmärkta, t. ex. Olof Håkansson från Lösen i Blekinge, Otto Olofsson från Saxhyttan i Westmanland, Jan Persson från Tuna i Dalarna, Josef Hansson från Måsebo i Vestergötland. Böndernas jemnlikhet med de andra stånden blef oaktadt besagde inskränkning mer och mer erkänd. Sommaren 1772 var t. o. m. deras inträde i Hemliga Utskottet på väg att bifallas, när revolutionen 1772 inträflade. Också det enskilda förtryck, man fordom ej sällan och ofta opåtaldt fått mot allmogen utöfva, förspordes mer och mer sällan, sedan man kommit under fund med, att hvarje sådant kunde vid nästa riksdag inom och af det fria bondeståndet framdragas och öfverklagas. Huru man dessutom sökte på hvarjehanda sätt skydda allmogen från ämbetsmannaförtryck, skall framdeles *) berättas. Till följe både häraf och af de många fredsåren blef allmogens ställning mycket förbättrad. Myntvärdets vexlingar skadade mindre den egentliga bonden, hvilken i vissa fall tvärt om fick genom dess fall några sina utlagor minskade och sina varor, åtminstone till namnet, bättre betalade. Redan år 1723 utfärdades ock rörande skatteköpen en för allmogen fördelaktig stadga. Under större delen af frihetstiden var i allmänhet hemmansklyfning till mindre än fjerdedelar förbuden. Följden blef uppkomsten af en mängd obesutna, lösa personer, hvilka nödgades på hvad villkor som häldst arbeta åt den bonde eller herreman, som lyckats komma i besittning af ett fjerdedels eller större hemman. En sådan jordegare åtnjöt följaktligen den stora fördelen att få sitt arbete förrättadt med jemnförelsevis ringa kostnad. Också *) Kap. 18.

*) Heml. Utsk. prot. 18 Juli 1771. Rådsprot. 19 Sept. 1751. Bondest. prot. 3 Sept. 1772.

*) Böndernas underskrifter på riksdagsbesluten voro år 1719 = 0 *), år 1720 = 31, år 1723 – 0, år 1727 = 28, år 1731 = 20, år 1734 =- 12, år 1739 = 32, år 1741 = 93, år 1743 = 56, år 1747 = 58, år 1752 = 77, år 1756 = 32, år 1762 = 32, år 1766 = 49, år 1770 = 24, år 1772 = 6.

*) Månne af ovilja öfver de då fattade besluten? Månne likaså 1723?

*) De fingo resa hem före riksdagens slut.

[graphic]

1) 33. 237–243. *) Bondestånds-prot. d. 10 Maj 1761.

hörde man ofta omtalas ganska rika bönder. Men ofvannämnde förbud mot större hemmansklyfning och mot friare bosättning fyllde landet med en stor skara lösa arbetare, som aldrig kunde få eget hem, och derföre af missnöje började flytta ur landet. Om dessa och andra dithörande företeelser, t. ex. om brännvinets inflytande, om tvånget af många på jordbruket tryckande reglementen och i allmänhet om hela landthushållningen skall utförligare talas i de kapitel, som serskildt afhandla dessa 3.1001162I). Ståndets omtalade okunnighet minskades under frihetstiden; men icke till följe af folkskolor, ty sådana funnos på högst få ställen, utan genom det ökade kunskapsljus, som i allmänhet och med ökad styrka öfverstrålade hela fäderneslandet. Härtill bidrog ock den omständigheten, att en mot förut ovanligt stor skara bondesöner besökte och genomgick de lärda skolorna; otvifvelaktigt med den följd, att någon del af de åsigter, det vetande, dessa sålunda inhemtat, spriddes genom dem till deras ännu i allmogens klass qvarstående slägtingar. Genom riksdagarna och der förefallna meningsstrider lärde ock bönderna slutligen inse, hvilken stor magt det fria statsskicket lade i deras hand, och hvilka stora fördelar det ytterligare kunde just åt dem medföra. Efter ståndets fordna benägenhet för ökad konungamagt finnes ej heller från frihetstidens sednare år något märkeligare spår, snarare motsatsen. Sina i regeringsformen gifna rättigheter började ock ståndet med stigande ifver och egenmägtighet begagna, och under riksdagen 1772 stundom med en ståndsegennytta, ett sjelfförtroende, som väckte uppseende och torde hafva hos många, t. o. m. ofrälsemän, alstrat en viss farhåga för så kalladt bondregemente och en viss benägenhet för samma års statshvälfning. Huruvida ståndet blifvit till dylika oroande öfverdrifter lockadt genom samma medel, som hos prester och adel användes, derom ega vi ingen kännedom. Men att revolutionen 1772 icke var för ståndet angenäm, tyckas flere enskildheter visa *). Riksdagsbeslutet derom blef ock underskrifvet af endast sex bönder.

ÅTERBLICK öFVER BONDESTÄNDETs sAMHÄLLS-
UTVECKLING.

Mer än i de flesta andra land har inom Sverge bondeståndet varit i besittning af ekonomiskt sjelfbestånd och politisk magt. Vi skola här nedan framställa de mest vigtiga brytningar, genom hvilka denna dess lyckliga belägenhet blifvit vunnen och stadfästad.

Bondeståndets riksdagsmannarätt hotas, men betryggas.

Under samhällets första bildningstid hade hvarje landskap sin egen representation, landskapstinget, i hvars öfverläggningar ortens alla sjelfständiga innevånare kunde deltaga, emedan mötet hölls i deras hemort och behandlade mer enskilda ämnen, hvilka de kände och kunde bedömma.

Helt annorlunda blef förhållandet på 11- och 1200-talet, då landskapen sammansmälte till ett alla omfattande rike. Dettas vård fordrade ett för alla gemensamt möte, en riksdag. Men till besökande af en sådan hade största delen af landets ofta aflägset boende innevånare icke tid och tillgångar, ej heller kunskaper nog att kunna bedömma de mer allmänna och invecklade ärender, som der ofta måste förekomma. Följden blef, att dessa möten bevistades för det mesta blott af storbönderna, d. v. s. af det färre antal jordegare, som mägtade företaga sådana resor och derjemnte hunnit i någon grad förvärfva de kunskaper, som för en sådan verksamhet erfordrades. Till följe af det verldsliga frälse, Magnus

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »