Sidor som bilder
PDF
ePub

Ladulås införde, blef ock af dessa storbönder bildad en ny samhällsklass, en herremannaklass, och det var den, som bevistade då tidens möten, hvilka också derföre kallades herredagar. Den stora nedanom qvarstående massan, skattebönderna det numera egentliga bondeståndet, hotades sålunda med förlust af sin fordna på landskapstingen innehafda rättighet att deltaga i vården om de allmänna angelägenheterna, hotades med att falla i samma politiska vanmagt, hvari deras vederlikar hade i de flesta andra land sjunkit.

Men från en sådan olycka blefvo de räddade förnämligast af Magnus Smeks förmyndare och derigenom, att dessa år 1319 till deltagande i de stora riksdagarna kallade ombud af också den ofrälse allmogen. Dennas riksdagsmanna-rätt blef derigenom återupptagen och formligen erkänd och under den närmast följande tiden ytterligare stadfästad genom flere likartade riksdagar och genom böndernas deltagande i Engelbrekts, Sturarnas och Gustaf Wasas rörelser.

Men nu yppade sig en annan fara.

Bondeståndets
jordeganderätt

hotas, men betryggas.

För att erhålla medel till sina krig och andra utgifter hafva Gustaf den förstes söner och efterträdare af Wasahuset företagit sig att, och för det mesta åt adeln, sälja, bortpanta, bortskänka dels. eganderätten till kronohemman, dels uppbördsrätten till några utlagor, som skattehemman skulle betala 1). Bägges innehafvare hade förut stått i omedelbart förhållande till kronan, de förra som dess åbönder, arrendatorer, de sednare som dess visserligen skattskyldige men dock sjelfständige undersåtare. Mellan båda dessa klasser å ena samt

1) Tillhopa afyttrades så vid pass 38,000 hemman. 26. 172.

kronan å andra sidan trädde nu adelsmannen som egare af kronojorden eller af skattehemmanets räntor. Båda slagens jordbrukare blefvo således beroende i närmsta hand af denne adelsman. Flere sökte också införa den läran, att denne var omedelbar undersåtare under kronan, bonden deremot under adelsmannen, och således blott medelbart eller i andra hand under kronan. När omkring 1650 och sedermera ofrälsestånden mycket klandrade dessa förhållanden, framkom man med den också förut hörda satsen, att kronan vore rätta egaren också till skattejorden. Man sökte härigenom rättfärdiga Wasa-regenternas nyss beskrifna åtgerder angående så väl krono- som skattehemmanen. Genom samma lära ville man ock trygga adelns besittning af de köpta eller till skänks bekomna kronohemmanen och skattejords-räntorna. Dessa läror och åtgerder inneburo dock ett svårt hot mot bondens rättighet att sjelfständigt ega och förvalta någon jord. De åsyftade att till blott besittningsrätt förvandla skattebondens förut innehafda sjelfständiga eganderätt till sitt hemman. Man knotade högt och häftigt, men i det hela fåfängt, till dess Karl den elfte kom och med sin reduktion gjorde slut på dessa missförhållanden, så att kronobonden blef återigen beroende blott af kronan, och skattebondens sjelfeganderätt till sitt hemman erkändes och betryggades.

Bondeståndets

frihet i handel och vandel

hotas, men betryggas.

Vi skola i några efterföljande kapitel 1) serskildt beskrifva merkantil- och prohibitiv-systemen och de tunga och tryckande band, dessa under många århundraden lade på de flesta samhällsklasser, näringar och rörelser, men i synnerhet på jordbruket. 1) Det 22 och 26.

[ocr errors]

Bland de många exempel härå, som skola framdeles anföras, vilja vi här och i förväg blott nämna några få, t. ex. att bonden i allmänhet icke fick i mindre lotter än fjerdedelshemman dela sin jord, icke ens mellan sina barn; icke fick på sitt hemman fritt anlägga nya torp; icke fick till dess skötande antaga så många legodrängar, icke ens behålla hemma så många fullvuxna söner, han ville; - icke fick försälja dess alster på hvad ort eller till hvad pris, han ville och kunde; med flere dylika mycket besvärliga föreskrifter. Det var under frihetstiden och till följe af dess anda och verksamhet, som jordbrukaren steg efter steg och i synnerhet vid riksdagen 1765 befriades från flere de svåraste af dessa band och erhöll en mot förut vida större och mer betryggad frihet i vården om sina enskilda angelägenheter.

Med anledning af sednare företeelser må följande anmärkning tilläggas.

Bondeståndets

rättighet till ökade kunskaper och medborgerlig

bildning

hotas, men betryggas.

Att under fordna tider högst få bland allmogen kunde ledigt läsa i bok och än färre skrifva, är berättadt. Detta förhållande fortfor ända till början af vår närvarande nya frihetstid. Men då började många ifra för upprättandet af förbättrade folkskolor och att för sådant ändamål vidtaga hvarjehanda anstalter. Den reaktion, som efter 1810 infördes, uppträdde dock med mycken häftighet mot dessa åtgerder och sträfvanden samt påstod, att de lägre och arbetande klasserna borde lemnas fullkomligt olärda, och att all folkundervisning innefattas i religionsundervisningen, hvilken hör till presterna, och bör vara nästan helt och hållet muntlig och tala mer till känslan än till förståndet; och

att den bonde, som skaffade sig andra kunskaper, lärde med det samma på att blifva en skälm o. 8. V. Under den reaktionära anda, som då beherskade en ej ringa del af allmänna tänkesättet, blefvo dessa och dylika åsigter omfattade af ganska många äfven aktningsvärda män. Litteraturen efter 1810 öfverflödade ock af skrifter i denna anda och af bemödanden att gäcka och motarbeta de då gjorda förslagen till folkundervisningens förbättrande. Ett mägtigt parti ville på fullt allvar qvarhålla bondeståndet i dess förra okunnighet 1).

Men försöket misslyckades. Ehuru reaktionen i mycket framställde sig som en konungamagtens kämpe, lät sig dock konung Karl den fjortonde icke deraf förledas till antagande af sådana mot allmogens upplysning fiendtliga läror. Tvärtom gynnade och understödde han vexelundervisningens införande och utfärdade 1842 den förordning om upprättande af folkskolor, som ligger till grund för de många och vigtiga åtgerder, som till folkundervisningens befrämjande blifvit af hans ättlingar och efterträdare vidtagna, och genom hvilka Sverges bondestånd mer och mer uppstiger till en höjd, som endast i få land dess vederlikar mägtat uppnå.

Vi fästa uppmärksamheten på en härvid för Sverge hedrande företeelse. Ingen bland ofvan uppräknade stora förändringar har blifvit framtvingad medelst revolutioner och våldsamma medel. Det är tvärtom med känsla af sakens rättvisa, som de blifvit på fredlig väg både fordrade och beviljade. De hafva derföre ock blifvit genomförda på ett sätt, som hvarje gång i det hela tillfredsställt rätts- och mensklighetskänslans fordringar och derigenom betryggat de vigtiga och välgörande förändringarnas framtida bestånd.

1) Bidrag till Sverges Litteraturhistoria af And. Fryxell 6. 66, 94.

Nu och sist några anmärkningar om denna ståndsrepresentation i dess helhet. Som vi sett, hade den åtskilliga fel och medförde åtskilliga olägenheter. Den har ock blifvit skarpt tadlad, dock mest af en sednare tid. År 1719 var den, som anmärkt är1), nära nog den enda, man kände, den enda man kunde tillgripa. I sig sjelf var den ock ett förnyadt erkännande af ett redan förut lagstadgadt förhållande, hvilket utbildat sig i samma mån, de olika samhällselementerna vaknat till sjelfmedvetande och följaktligen ock till serskildt sjelfförsvar. Under vissa förhållanden äro sådana ståndsförfattningar en nästan oundviklig öfvergångsforma

Det dröjer länge, innan den yttre allmänna lagen och den inre enskilda rättskänslan hinna nog styrka och stadga för att kunna genom sina föreskrifter skydda den enskilde medborgaren, den enskilda samhällsklassen. På en sådan punkt af ännu ofulländad samhällsutbildning nödgas dessa följaktligen skaffa sig enskilda för dem beräknade försvarsanstalter; juridiska genom ståndsprivilegier, skråförfattningar m. m.; eller militäriska genom yttre försvars-anstalter, ädlingens borgar, presternas befästade kloster, borgrarnes med ringmurar försedda städer och t. o. m. bonden genom sina fordom i form af borggård uppförda byggnader 2). Ståndsrepresentation och ståndsprivilegier voro under då varande omständigheter en, som sagdt är, nästan oundviklig öfvergångsformation. Men nu hafva vi upplefvat den lyckliga tid, då inom vårt fädernesland sådana enskilda juridiska eller militäriska försvars-anstalter icke längre behöfvas; tider då allmänhetens rättskänsla och den allmänna lagens bud vunnit den kraft, att de ensamma och utan annat

1) Sid. 26.

2) Sådana bostäder ses ännu i Skåne, och sågos för 60 år sedan ofta också i Sverges mellersta äldst bebyggda landskap.

« FöregåendeFortsätt »