Sidor som bilder
PDF
ePub

Företalet till sina åhörare.

Här hafven j nu, j, mine älskelige och välgunstige åhörare, hvad som en part af eder så hierteligen åstundat och så ofta af mig begärt hafve. Här finna j igen hvad iag i thet framledne åhret på Herrans vägnar med eder aff thet heliga rumet (predikostolen) talat hafver; icke att alle thesse evangeliske texter, i thetta värcket författade, äre af mig predikade vordne; ty tå hafver opasslighet och annat hinder varit i vägen; tå hafver en och annan apostel-dag infallit på söndagen eller utom mitt skede. Så hade ock thet framledne året icke flere än 23 söndagar efter Trinitatis. Menn på thet att thetta ofullkomliga värcket monde hafva sin fullkomlighet så äre här alla evangeliske texter ifrå Advent till Advent utarbetade på sådant sätt, som j alla veta, att vid predikans slut then lärepuncten, som drifven var, uti vissa rijm till edert bättre minne vardt återhämptad. Jag gifver thet icke ut för något konstigt väsende, ty jag var aldrig någon poët, och vet nästan icke huru jag härtill kommen är, som then ther för aldrig någon svensk vers skrifvit. Sielfva poësin kan här ey heller noga vara i ackt tagin, emedan som tijden offta så kort varit hafver, att thesse rijm i största hast äre skrifne, och ther i them några fel vore, hvaruppå iag ingalunda tviflar, hoppas iag dock så myckit förr aff eder ett mild omdömme, effter som jag mera har sedt theruppå, att föreställa textens egentliga mening än på poësiens zirlighet. Så beder iag ock tienstvänligen, att j ingalunda förargens öfver stafvelsen i skrifvande, i ty then här och ther går ifrå thet sättet, som nu för tijden aff mongen brukas, kan ey heller annorlunda vara, emedan som vij uti vårt svenska språk inga vissa reglar hafva, thereffter vi oss rätta kunne. Jag lemnar hvariom och enom sitt maner och sin frijhet, men iag har allom oförgripeligen tänckt skrifva som närmast som mann talar, skall och vid tillfälle, ther så påfodras, gifva förmodeligen så goda skäl ther till, att hvar en skall finna sitt nöye.

Jag hade väl bort hafva fördrag med thetta mitt enfaldiga arbete att framträda för then granlaga verlden, hvilkom intet behagar, utan thet som särdeles lustigt, för köttet ljufligit och ansenligit är, och öfverens stämmar med hennes fåfängia sinne; ty thet vet iag hel väl, att en Lysander och Caliste, en Amadijs, eller någon sådan bok, är henne myckit mera angenem änn en andelig betracktelse; ehuruväl hon finner sig sielf uti sitt val bedragen, i ty hon väljer ett Sodoms äple, som ljufligt synes, för en skroflig vallnött, ther dock i thenne finnes en nyttig kerna, men i thet andra intet annat än stofft.

Hennes omilde omdömme är mig ey heller okunnigt, och huru som hon thet bästa upsåtet plägar begabba, och intet för dugelig holler, utan thet hon sielff aflat och födt hafver, thet fast monga för mig förfarit hafve, som större saker skrifvit, än thenne lilla boken vara monde. Menn sij, något sådant hafver icke afskreckt mig att fullfölja thet, hvar med jag söker att tiena Gud och att förnöja edert åstundan. Uptagen förthenskull med ett väl-gunstigt och christeligit gemöte hvad som eder här af ett trogit hierta meddelas. Låter thet Gudz ord, som här uti författad är, finna rum uti edert hierta och mig uti eder vänskap.

Att thetta enfaldiga arbete icke alldeles kan misshaga eder, therom hafver jag ett stort förtröstan, ty j hafven thet sielff begärt. Menn vill verlden theraf göra spe, thet må hon, ty jag är icke bättre än mina fäder. Then, som icke vill skattat för gull och cederträ till then andeliga bygningen (som thet ey heller är), han må åtminstone hollat för kalck och sten, som och behöfves till ens bygnings fullbordan.

Här äre ijdel Guds ords blomster, låter verldsens barn vara spindler, som theraf dij förgifft, menn j, mine christelige åhörare, varen j nyttige bij, som therutur suga honung.

I hafve nu i sin åhr väl förstått, huru troligen iag med eder menar, och hvad iag med all min predikan hos eder sõkt, nemligeu thet, hvareffter hvar och en rättsinnig lärare syfftar, thet är: Gudz ähra och sina åhörares uppbyggelse. Thet äret och allena, hvad iag med thetta enfaldiga värcket åstundar; vinner iag thet, hvilket iag ock visserligen hoppas, så lefver och dör iag väl förnögd.

Therföre hugnen mig ther med och bruken denna boken rätt, så skall Gud hugna eder igen och gifva sin välsignelse ther til, att hvarken mitt arbete, som iag härutinnan hafver användt, eller edert läsande skall vara utan frucht. Hvad iag nu här förtroligen talar med eder som mine enskylte åhörare, thet monde iag och hiertelig gerne önska aff allom, som thetta värcket värdigt holla att igenom läsa.

Befaller eder härmed sampt alla fromme christne uti Gudz nådige beskydd, till all kropsens och siälones vältreffnad och förblifver städze

Eder alles

Stockholm den 20 Januarij
Anno 1686.

trogneste förebedjare hos Gud

Joh. Vultejus.

I:ste Anvents söndag.

Evang. Matth. XXI: 1-10.

En konung kommer bär, från himlens högd nedsänder.

Gläd tig! Hans tillkomst oss till tröst och nytta länder. Han kommer fattig nog och är dock ganske herlig, Samt till sitt hiertelag sachtmodig mild och kärlig.

Han kommer sanner Gud, then alt vet, seer och hörer,
Och then ock sig til tienst hvar menskios hierta rörer.
Ho tör förneka thet, hvad han vill och befaller,
Strax moste ske med hast, hvad som han man påkaller.

Han kommer med sin nåd uti vår hiertans boning,
Vill sielf therinne bo att värka full försoning,

Här kommer then, som vill then tiocka syndsens snara
Frijvilligt lösa upp, att vij må frye vara.

Sij, christen siäl, tin Gud och konung utan lijke,

En undersåte tro var tu uti hans rijke.

Han kommer rydande; tin kläder under brede
Och fägne honom väl med ödmiukheet.

Var rede

Med lydna, börsambeet, så och med fridsens palmer,
Med hosianna sång, med loff och frögde-psalmer,
Så skall han vara tig en frelsare och konung,
Och tu skalt smaka här hans nådes söta honung,

Till thes i sinom tijd han tig skal hädan flyttia,
Ther tu j herligheet hans rike skalt besittia
Med glädje, frid och frögd och outsäylig gammau.
Vij önskom nu: O Gud, gif oss thet allesamman.

2:dre Advents söndag.

Evang. Luc. XXI: 25-33.

Merk, domaren förhanden är,

Vår kommand' Jesus är hardt när,
Hans teken ha vij redan sett,
Hvad han förkunnar thet är skett;
Dok står hans godheet vist och fast,
Han öfverrasker ey med hast,
Han varnar först och säyer till,
Sann bättring ther med sökia vill.
Gudz straff vist honom öfver går,
Som sådant uti vädret slår;
Ty som ett nät och snaro-fall
Then sidste dag vist komma skall
Med buller, skräck och ängsle-roop
Utöfver hela jordens hoop,
Sin lön skall visserligen tå
Hvar een effter sin gerning få.
Therföre, ach, christtrogen siäl,
Lyd Jesu råd, betänck tig väl,
All dryckenskap och kättia skyy
All girigheet och buksorg flyy,
Med vaksamhet holl ända fram,
I bönen var ock ydkesam;'
Tå skall then dagen vara tig
Till tröst och ey förskreckelig.
Thet unne oss, o Jesu kär,
Och låt oss nu så lefva här,
Att vij tå kunna väl bestå
Och uti saligheten gå.

3:die Advents söndag.

Evang. Matth. XI: 2-11.

O sij, vår hiertans frögd, vår Jesus kommer här,

Vår vänn, vår läkjare, hvars lijke ingen är,

The patriarkers hopp, och trogne fäders trängtan Then the förbijdat ha med suckan och med längtan.

Si ormetramparen, then hielt aff Davids ätt,
Om then i Paradijs Gud fader hade jätt,

Han uppenbaras nu och synlig sig inställer,

Strax satans list och väld han nederslår och fäller.

O Jesu, siäle-roo, ästu then komma skall?
Ja. Thes upfylles nu min siäl med frögder all.
Blind' halte, spittälske härom klart vitzord föra,
The döde reeses up, så ock the döfve höra.

Predikas icke nu med glädie Gudz ordz röst
I kors och syndasorg, them fattigom till tröst?

Så kom, min christen, kom, när korss och synd tig tvingar,
Kom til tin Jesum tå, fly till hans nåde-vingar,

Jijdel lust och frögd tin sorg han vänder vist,
Han läker syndsens såår och helar all tin brist.

Tro att han kommen är och ingen ann' förbijda,
I honom sök tin tröst och saligheten blijda,

Seg: Jesu hör min böön, och stadighet giff mig,
Att iag i mot och med må hålla mig til tig,
Lätt uti thenne verld mig intet frå tig drifva,
I lijfvet och i död vil iag tin egen blifva.

4:de Advents söndag.

Evang. Ioh. I: 19-28.

0, Jesu mild, bönbör hvad iag nu beder tig,

Gif mig tin nåd, at iag må känna tig och mig,
Och i mitt lefverne med munn aff hiertans grund
För menniskor bekänna tig i alla stund.

Tu mig then rätta väg till sannings kändzlo för
Och lär hur jag min munn och tunga bruka bör,
Tu sielff bered tig väg uti mitt hierta, kom,
Kom til uplysa mig, at iag må varda from,
Stå med mig uti korss, i motgång och i nöd,
För mig till himmels frögd genom en salig död.

« FöregåendeFortsätt »