Sidor som bilder
PDF
ePub

I:sta Jule-dagen.

Evang. Luc. II: 1—14.

Thet under see vij här, thet aldrig meera händer,

Att Gud sin enda son aff himmelen nidsänder,

På thet han födas skall utaf en moder skär,
Som föder här sin son och dock en jungfru är.

En först och himmels printz för alla englars orden
Tar på sig kött och blod och är vår broder vorden.
Ho kan dock icke här hans hiertas troheet see,
Som alldelz oförskylt han på oss vil betee?

Gud sielff förnedrar sig, hvar aff man nog kan skönja
Hans stora ödmjukhet, så ock hans kärleck rönja;
Uthi stor fattigdom och armod födes här

Then, som en konung och thet högsta goda är.

För honom fins ey rum (ho skulle thet förmoda?),
Han most ett uselt stall och krubbo ta til goda.
Alt thetta ville han välvilligt undergå,

På thet vij saligbeet och lijfvet skulle få.

Som också engelen af himmelen vill boda,
At vij här frelsaren med gamman skole skoda.
Ty Jesus är nu född, o bagnelige röst!
Vår Jesus är nu född, som har oss återlöst.

Thes skall i högdenne vår Gudi ähra vara,
Och frid på jordene mot alsköns nöd och fara.
Loff, prijs och tack skee tig, o ädle Jesu Christ,
At tu nu födder äst, min frälsare förvist.

Inskriff thet diupt uti mitt hierta och mitt sinne,
Lät aldrig thenne tröst bortkomma ur mitt minne,
Mot satan, nöd och död tu härmed styrckie mig,
Så mår iag tim'lig väl och ther evinnerlig.

2:dra Jule-dagen.

Evang. Matth. XXIII: 34-39.

Tu store himlavård, tin troheet mig försvara

Med tijne vingars macht, alt thet ondt är fördrifv, Tig, Jesu, menar iag, lät mig tin kykling vara,

Och med tin nåd och tröst allstädze när mig blifv.

Regera mitt förstånd, mitt mörka sinn uplijse,
At iag tin' sände-bud ju lydig vara må,
Och gerna lefver så, som the mig undervijse,
At iag förödelsen och straffet må undgå.

Gif, när tu med titt ord nu lockar mig och kallar,
At iag tå kommer strax och gerna fölger tig,
Och hörsam är tin röst och gör hvåd tu befaller,
På thet iag glädias må med tig evinnerlig.

3:die Jule-dagen.

Evang. Ioh. XXI: 15-24.

Then störste sällheet är at hafva Jesum kär;
Ho thet rätt vet och kan är saligheten när.
En sådan fölger med hvart ut sig Jesus vänder,
Och alt förrätter hvad som til Gudz ähra länder.

Med hierta, hog och sinn han älskar Jesum så,
At honom ingenting affällig göra må.

När lyckan vijsar sig, han ock med Jesu fölier,
Ja ock i motgångz storm sig icke undan dölier.

Han fölier med i tro, han följer i sitt kall,
Han fölier med i korss och dödzens öfverfall.
Thet var ock Jesu taal, som han til Petrum giorde,
Tå han om kärleken tre reesor honom sporde

Och lade seen thertil: Min Petre, fölg tu mig!
Så säger han ännu then dag til mig och tig.
Och såsom, Jesu, iag nu vet tin helga vilia,
Så låt mig ingen ting i verlden frå tig skilia.

Förlän mig tina nåd, at iag sanfärdelig

Med Petro säga må: Tu vest iag älsker tig. Lätt sådan kärlek mig i mot och medgång vijsa', At iag uti mitt kall må låta troheet lysa.

Giff mig en stadig tro in til min sidsta dag,
När, bur' then vara skall, står alt til titt behag,
Allenast at han mig en salig dag må vara,
Som mig gör alldelz frij ifrå alt ond: och fahra.

Att genom döden jag til lijfvet må ingå,
Och med the heigas hoop en evig glädie få.
Thet lofvar oss titt ord, och thenne trösten lärer,
Ty tror iag vist och fast, tu gör hvad jag begärer.

4:de Jule-dagen.

Evang. Matth. II: 13-18.

Herodes, tu tyrann, o tu förhärdat hierta,

Hvij gör tu tig dock sielf så fåfäng sorg och smärta,
At tu förskräckies strax och tig så högt förfär,
At juda konungen till verlden födder är,
Then dock i ingen deel titt rijke effter trachtar,
Ty alt hvad jordiskt är och verdzligt han förachtar?
En konung är han vist, men then som himmelsk är
Then alt hvad nämnes må med sina kraffter bär.
Hvij biuder tu tå till, at tu tig så vilt rusta,
Uti hans helga blod titt sinne at förlusta?

Först brukte tu tin list emoot the vijse män
At sökia barnet upp och finna thet igen.
Tå ville tu ock med tin skyldigheet bevisa,
Och med tilbedjande thet för tin konung prijsa.
Tå thetta slog tig feelt, böd tu at slå ihiäl
All späde piltebarn förutan sak och skäl.
O, grässlig tyranny, o faseligit mord!
Ah, thesse foster små, hvad hafva the tå giordt,

At man så fählas fram? Man sablar them i betar,
Och theras kroppar små med svärd igenom spetar.

Tå kommer löpandes een knecht med tross och harm
Och rycker barnet bort ur modrens famn och arm.
Then tager åter ett ifrå sins moders spenar
Och hugger thet i tu, slår hufvudet mot stenar,
Att hiernan flyter fram. Ah, obarmhertigheet,
O, satans tyranny och öfverdådigheet!

Hvarföre skeer dok thet, hvad tro Herodes söker?
Han hör att rychtet sig om Jesu-barnet öker,

Att ban, som födder är, en konung vara skall;
Tå gissar han så til: Thet bodar vist mit fall.
Ty moste sådant the menlösa barn umgälla,
Han achtar ibland them och Jesum til at fälla.

Men fåfäng är hans våld, förgäfves är hans list,
Ty Gud med medelt råd sin son bevarar vist.
Hvad läre vij häraff, hvad skole vij här märckia?
Thet skall vår hopp och tro uti all motgång stärckia,
At vij ey gifves upp, men hafve stadigt mod,
Ty Christi kyrckia är planterad med hans blod,
Och genom Jesu blod sker hennes rätta födsell,
I blod hon växer, blod är hennes bästa gödsell;
Ty hennes bästa vänn en blodbrudgumme är,
Then med sitt blod bevijst, at han har henne kär.
Såsom nu han är här förfölgd och hatat vorden,
Så moste hon och med vidtaga samma orden

Och trösta sig ther vid, att Gud såsom en far
För barnet sitt, så ock för henne omsorg har.
Han skal väl veta så all motgång at förvända,
Att thet them trognom skall till saligheten lända.
Thet tro vij säkerlig, Gud stärck vår svaga tro,
Och hielp ur oro till en evig salig ro.

Söndagen effter Jul.

Evang. Luc. II: 33-40.

Seer dock thet under-barnet här,

Som rätte hörnestenen är,
Förordnat till vår salighet.
Af evighet är sådant skett.

Hurväl the blinda bygningz män
Then dyra steen ha kastat hän,
Så hafver dock Gud honom satt
Oss til en stadig grundval, att
På honom vi sku säkert bo
Och hafva vår nöyachtig ro.
Then här blind är uti sin gång,
Han tar ett merckeligt förfång,
Och gör sig skada och stoor meen,
Han stöter sig mot thenne steen.
Thet länder honom till ett fall,
Han störtes i olyckan all.

Men then, som fast på honom tror
Then stödier sig och trygger bor.
Att honom ey then onda man
Med all sin macht nidstielpa kan.
O Gud, som har mig återlöst,
Var tu min skygd, min borg och tröst
Emot ovänners trug och hot,
Som daglig faller mig emot.
Om jord och himmel vil förgå,
Så lät i tron mig fastan stå.
Låt mig och dagelig i tig
Tilväxa och förkofra mig.
Och kort: I all nöd var mig när,
Thet beder jag, o Jesu kär.

Nyåhrsdagen.

Evang. Luc. II: 21.

Merck hur' Gud oss har betenckt

Och till nyåhrs-gåfva skenckt
Christum, sin enfödda son,
Oss till nytta och stoor mon,

Hvilken sig omskära lätt

Effter lagens seed och sätt;
Jesus nämdes han ther vid,
Hvilken var hijt kommen nid

« FöregåendeFortsätt »