Sidor som bilder
PDF
ePub

I:sta Jule-dagen.
Evang. Luc. II: 1--14.

Thet under see vij här, thet aldrig meera händer,
Att Gud sin enda son aff himmelen nidsänder,

På thet han födas skall utaf en moder skär,
Som föder bär sin son ocb dock en jungfru är.

En först' och himmels printz för alla englars orden
Tar på sig kött och blod och är vår broder vorden.

Ho kan dock icke bär hans hiertas trobeet see,
Som alldelz oförskylt ban på 088 vil betee?

Gud sielff förnedrar sig, hvar aff man nog kan skönja
Hans stora ödmiukhet, så ock bans kärleck rönja;

Uthi stor fattigdom och armod födes här
Then, som en konung och thet högsta goda är.

För bonom fins ey rum (bo skulle thet förmoda?),
Han most ett uselt stall och krubbo ta til goda.

Alt thetta ville ban välvilligt undergå,
På tbet vij saligbeet och lijfvet skulle få.

Som också engelen af himmelen vill boda,
At vij bär frelsaren med gamman skole skoda.

Ty Jesus är nu född, o bagoelige röst!
Vår Jesus är nu född, som bar oss återlöst.

Thes skall i högdenne vår Gudi äbra vara,
Och frid på jordene mot alsköns nöd och fara.

Loff, prijs och tack skee tig, o ädle Jesu Christ,
At tu nu födder äst, min frälsare förvist.

Inskriff thet diupt uti mitt bierta och mitt sinne,
Lät aldrig theone tröst bortkomma ur mitt minne,

Mot satan, nöd och död tu bärmed styrckie mig,
Så mår jag tim’lig väl och ther evipnerlig.

2:dra Jule-dagen.

Evang. Matth. XXIII: 34–39.

To store himlavård, tin trobeet mig försvara

Med tijne vingars macht, alt thet ondt är fördrifv, Tig, Jesu, menar iag, lät mig tin kykling vara,

Ocb med tin nåd och tröst allstädze när mig blifv.

Regera mitt förstånd, mitt mörka sinn uplijse,

At iag tin' sände-bud ju lydig vara må, Och gerna lefver så, som the mig undervijse,

At iag förödelsen och straffet må undgå. Gif, när tu med titt ord nu lockar mig och kallar,

Át iag tå kommer strax och gerna fölger tig, Och börsam är tin röst ocb gör hvad tu befaller,

På thet iag glädias må med tig evinnerlig.

3:die Jule-dagen.

Evang. Ioh. XXI: 15- 24.

Then

-ben störste sällheet är at bafva Jesum kär;
Ho thet rätt vet och kan är saligheten när.
En sådan fölger med hvart ut sig Jesus vänder,
Ocb alt förrätter hvad som til Gudz äbra länder.

Med bierta, hog och sinn ban älskar Jesum så,

At honom ingenting affällig göra må.
När lyckan vijsar sig, ban ock med Jesu fölier,
Ja ock i motgångz storm sig icke undan dölier.

Han fölier med i tro, ban följer i sitt kall,

Han fölier med i korss och dödzens öfverfall. Thet var ock Jesu taal, som han til Petrum giorde, Tå han om kärleken tre reesor bonom sporde

Och lade seen thertil: Min Petre, fölg tu mig!

Så säger ban ännu then dag til mig och tig. Och såsom, Jesu, iag nu vet tin belga vilia, Så låt mig ingen ting i verlden frå tig skilia.

Förlän mig tina nåd, at iag sanfärdelig

Med Petro säga må: Tu vest iag älsker tig. Lätt sådan kärlek mig i mot och medgång vijsa', At iag uti mitt kall må låta trobeet lysa.

Giff mig en stadig tro in til min sidsta dag,

När, bur' then vara skall, står alt til titt behag,
Allenast at han mig en salig dag må vara,
Som mig gör alldelz frij ifrå alt ood: och fahra.

Att genom döden jag til lijfvet må ingå,

Och med the belgas hoop en evig glädie få.
Thet lofvar oss titt ord, och thenne trösten lärer,
Ty tror jag vist och fast, tu gör bvad jag begärer.

4:de Jule-dagen.

Evang. Matth. II: 13-18.

Herodes, tu tyrann, o tu förbärdat hierta, ,
Hvij gör tu tig dock sielf så fåfäng sorg och smärta,

At tu förskräckies strax och tig så högt förfär,

At juda konungen till verlden födder är, Then dock i ingen deel titt rijke effter trachtar, Ty alt hvad jordiskt är och verdzligt han föracbtar?

En konung är han vist, men then som himmelsk är

Then alt hvad nämnes må med sina kraffter bär. Hvij binder tu tå till, at tu tig så vilt rusta, Uti bans belga blod titt sinne at förlusta?

Först brukte tu tin list emoot the vijse män

At sökia barnet upp och finna thet igen.
Tå ville tu ock med tin skyldigbeet bevisa,
Och med tilbedjande thet för tin konung prijsa.

Tå thetta slog tig feelt, böd tu at slå ibiäl

All späde piltebarn förutan sak och skial.
O, grässlig tyranny, o faseligit mord!
Ab, thesse foster små, hvad hafva the tå giordt,
At man så fäblas fram?

Man sablar them i betar, Och theras kroppar små med svärd igenom spetar.

Tå kommer löpandes een knecht med tross och harm

Och rycker barnet bort ur modrens famn och arm.
Then tager åter ett ifrå sins moders spenar
Och hugger thet i tu, slår bufvudet mot stenar,

Att hiernan Ayter fram. Ab, obarmhertigheet,

O, satans tyranny och öfverdådigbeet!
Hvarföre skeer dok thet, hvad tro Herodes söker?
Han bör att rychtet sig om Jesu-barnet öker,

Att ban, som födder är, en konung vara skall;

Tå gissar han så til: Thet bodar vist mit fall.
Ty moste sådant the menlösa barn umgälla,
Han achtar ibland them och Jesum til at fälla.

Men fåfäng är hans våld, förgäfves är hans list,

Ty Gud med medelt råd sin son bevarar vist. Hvad läre vij bäraff, hvad skole vij här märckia? Thet skall vår hopp och tro uti all motgång stärckia,

At vij ey gifves upp, men hafve stadigt mod,

Ty Christi kyrckia är planterad med hans blod,
Och genom Jesu blod sker hennes rätta födsell,
I blod hon växer, blod är hennes bästa gödsell;

Ty hennes bästa vänn en blodbrudgumme är,

Then med sitt blod bevijst, at ban bar benne kär.
Såsom nu ban är här förfölgd och batat vorden,
Så moste hon och med vidtaga samma orden

Och trösta sig ther vid, att Gud såsom en far

För barnet sitt, så ock för henne omsorg bar.
Han skal väl veta så all motgång at förvända,
Att thet them trognom skall till saligbeten lända.

Thet tro vij säkerlig, Gud stärck vår svaga tro,
Och hielp ur oro till en evig salig ro.

Söndagen effter Jul.
Evang. Luc. II: 33-40.

Seer dock thet under-barnet här,
Som rätte börnestenen är,
Förordnat till vår salighet.
Af evighet är sådant skett.

Hurväl the blinda bygning, män

app av Then dyra steen ha kastat bän,

'45:17) Så bafver dock Gud bonom satt : non Oss til en stadig grundval, att På bonom vi sku säkert bo Och bafva vår nöyachtig ro. Then bär blind är uti sin gång, Han tar ett merckeligt förfằng," : Ocb gör sig skada och stoor meen, Han stöter sig mot thenne steen. Tbet länder honom till ett fall, Han störtes i olyckan all. Men then, som fast på bonom tror Then stödier sig och trygger bor. Att honom ey then onda man Med all sin macht nidstielpa kan. O Gud, som har mig återlöst, Var tu min skygd, min borg och tröst ? Emot ovänners trug och bot, Som daglig faller mig emot. Om jord och bimmel vil förgå, Så lät i tron mig fastan stå. Låt mig och dagelig i tig Tilväxa och förkofra mig. Och kort: I all nöd var mig när, Thet beder jag, o Jesu kär.

[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors][merged small]

Merck
Lerck bur' Gud oss har betenckt

'
Och till nyåbrs-gåfva skenckt
Cbristum, sin enfödda son,
Oss till nytta och stoor mon,

Hvilken sig omskära lätt
Effter lagens seed och sätt;
Jesus nämdes ban ther vid,
Hvilken vår hijt kommen nid

« FöregåendeFortsätt »