Then stormächtigsta drottningen

Ulrica Eleonora,

Sveriges, Giötes och Vendes drottning etc.,
Stormächtigsta allernådigsta drottning.

Nåd, frijd och salighet af Gudi, all barmhertighets fader, genom Jesum Christum, vår enda medlare och saliggiörare!

Ingen ting pryder mera them, hvilka Gud, alla ko

nungars konung och alla herrars Herre, til högsta värdighet här på jordene förordnat och upsat hafver, än gudachtighet, hvilken är nyttig til all ting, och hafver löffte om thetta lifvet och thet tilkommande. Eders kongl. maij:tz, min allernådigste drottnings gudachtighet behöfver min enfaldiga penna ej omförmäla, hälst alla Sveriges rikes undersåtare i högre och nedrigare grad kunna intet tilfyllest tacka Gud för en så gudfruchtig drottning, som the uti eders kongl. maij:tz böga person hafva. The, som hafva varit, och ännu äro så lyckelige, at se eder kongl. maijestet hålla gudztienst, andächtigt höra thet predikade ordet samt, på knä nederfallen, giöra til himmelens och jordenes Herre innerliga och trogna böner, lära alle med mig uppenbarligen bekänna, at Gud med Sveriges rijkes många dierfva syndare, för eders kongl. maijestetz uprichtighet skul, tolamoḍ in til thenna dag nådeligen hafva velat, väntandes at undersåtarena af en så gudfruchtig drottning, som eder kongl. maijestet är, måge exempel taga, sann gudachtighet öfva, och således alla välförtienta syndastraff undgå samt nåden vinna.

At förmana til gudachtighet förbinder mig mitt af Gud och mine andelige förmän anförtrodda embet', ty bar, vid ledige stunder ifrån predikostolen och min scholæ-sysla, efter ringa pund och gåfva jag enfaldige verser, som alla sön

och store högtid-dagars epistlars summa, med nödige lärdomar, tröster och förmaningar, innehålla, til the enfalligas förmodeliga nytta, sammanskrifvit, them jag fördristar mig eder kongl. maijestet underdånigst tilskrifva, efter merendels brukeligit är, at när en prestman låter något värck af trycket utkomma, plägar han sitt arbete, af hvad värde thet vara kan, them dedicera, som sochne-kyrkian och församlingen til prydnad och fromma vara kunna, och eder kongl. maijestet i thenne Mariæfreds och Kiärnbo försambling, til kyrckians högsta nytta, til Gudz ords tienares rundeligare underhåld, samt til alla eders kongl. maijestetz, i samma församling boende undersåtares hierteliga fägnad, dess högstbeprisliga mildhet och frikostighet förklarat.

Stormächtigsta allernådigsta drottning! Inför eder kongl. maijestet bönfaller jag, at thetta mitt ringa arbete med nåde må ansedt blifva, varandes thet i böner til Gud min trogna önskan, thet ville then helige tre-enighet, til eder konglige maijestet med sine barmhertighetz ögon see, eder kongl. maijestet ifrån skada och farlighet nådeligen beskydda, hälsa och sundhet förläna, alla eders kongl. maijestetz gudeliga anslag välsigna, med långt lijf mätta, och efter alt thetta, med lifsens oförvanskeliga crono bekröna! Så önskar

Eders kongl. maij:tz

allerunderdanigste undersåte och
trogne förebedjare

Andreas Vallenius Nericius.

Vårt gamla kyrckio-åhr har vunnit en god ända,

Med våre sinnen vi oss til thet nya vända;

Hur' en hvar lefva skal, apostelen oss lär
I den epistel, som til dagen ordnad är.

Na tiden fullit in, vår salighet månd' komma,
Jag menar Jesus Christ, behagelig them fromma;
Ty böra alla vi af syndsens sömn upstå,
Bortlägga oförstånd och otro fly ifrå.

Ty som the kallade til lius från mörkret äro,
Så böra the för alt bortkasta falska läro,

Som mörcksens gierningar at öfva orsak gier,
Enär och på hvad sätt thet någon tijd än skier.

Iklädas måste nu the liusens vapnen skiöna,
At fienden må städz vårt tappra motstånd röna,

Med salighetens hielm, reen tro och andans svärd,
The rätta vapnen tre, blir segren väl beskiärd.

Ikläd the vapen tig, min christen, alla tider,
Så skal tig satan led, fast han på alla sider,

Dels genom dryckenskap, dels genom okyskhet,
Ja äfven genom kijf, vil föra i förtret,

Ey öfvervinna, men sin flycht med nesa taga,
Ju mera tu och jag vår Jesu sachtmod draga

Och öfva nychterhet, med tucht och renhet all,
Thet oss i evighet förvisso gagna skal;

Men then, som vandrar fort på mörksens villa vägar
Och mörksens gierningar med vett och upsåt plägar,

Han stadna skal en gång, ther mörker är och qvabl,
I evig pijna, gråt och jämmer uthan tahl.

Andra söndagen i Adventet.

Text: Rom. XIV: 4 ad 14.

Endrächtighet är god, then skole vi ock öfva,

At vi vår nästa ej på något sätt bedröfva,

Fast än hon vara kan nog svag uti sin tro,
Hvar af uti all stund mång synder kunna gro.

Hälst ingen menniskia fullkommelig här finnes,
Men hvar man klaga måst, som förer sig til sinnes
Vårt svåra syndafall, utöfver mycken brist,
Från then oss tagit har allena Jesus Christ.

Therför enssinnade vi böre alle vara,
Ej kiötzligen til ondt, men endast efterfara,

At Christi sinne må städz finnas uti oss
Och lysa utaf tröst, hopp, tolamod, fast korss

Än trycka kan; ty thet vil Herren af oss hafva, At vij vår nästa, som så väl som vi kan snafva Och falla svåra nog, må rätta åter op,

Som Jesus oss uptog til lemmar i sin kropp.

Therföre måste nu the christne alla prijsa
Then högst besitne Gud med gudlig sång och vijsa,
Och lofva med en mun så länge som the hår
I verlden vistas må, men sedan evigt thär.