Till tbes o

Söndagen Reminiscere.

Evang. Matth. XV: 21-28.
O sij, hvad see vij här? En kananeisk qvinna,
Som sig fördrista må med bön at öfvervinna

Een allmackt, bvilkens krafft allt stelle rör ocb bär

Hvars starckheet mera fast än hela verlden är;
Hon monde i sin nöd fast idkesamlig qvijda,
Så lätt på sidstone sig Jesus ock bestrijda,

Thet syntes ju väl först, som vrångt på färde yar,

I ty at Jesus teg och gaff slett intet svar, Ocb tå han svarade vor' orden också hårda, Som vill hann intet sig om henne låta vårda.

Haon nämde henne platt: en ovärd hednisk hund.

O svåra, hårda ord utaff en helig mund! Men såsom bennes tro sig under korsset ökte, Så bleff hon ock, bönbörd och feck thet, hvad hon sökte.

Sij hvad en trägen bön, hos Gud alltijd förmår,

Hvad gått och tienligt är, thet vinder hon och får. Förthenskull, när nu korss och satan tig vill stielpa, Och eljest ingen fins, som kao i nöden hielpa,

Så iy til Jesum tå med bön och stadig tro,

Ty ban vist bielpa kann ur pöd och all oro. Vill bann sig icke straxt tin vilja effter lämpa, Så härda ta mann fram med stadighet at kämpa,

Ty thet är så bans sed, at hann oss pröfva vill,

Och när i profvet hann oss sätter bårdast till,
Tå är hans nåde när, sin hielp hann låter finna,
Och med vår bön och tro sitt bierta öfvervinna,

Så vänder jag mig nu til tig, o Jesu kär,
Och beder: Var tu mig med tinom ande när,
Baterjóta wikid H?!
Som undervijsar mig rätt stadelig att bedia, as
Ocb på tig i min nöd min tro och hopp att städja,

,
Blijr frelst ifrå alt ondt, när jag dör sällelig.

sbild -1972

Söndagen Oculi.

Evang. Luc. XI: 14—24. Hor mäcktig satan är, kann ingen nog beskrifva, Ho vil dock tbenne gäst utor vårt bierta drifva? Tbet kann ormtramparen, vår Jesus, ju väl göra, Och emot Beelzebub vår svåra saak utföra; Ty han är starcker nog och ingen är bans lijke, Ja bann är kommen att förstöra satans rijke. O Jesu, statt med oss och see til vårt elände, Och med Guds fingers krafft all satans mackt affvände. Gör våra lemmar frij ifrå hans band och spara, Lätt honom fången tin evinnerliga vara, Lätt oss igenom tig här honom öfvervinna, Att han må aldrig meer hoos oss sin boving finna.

Ty vij utaff titt ord och dyra sacramente
Then rätta mannligbeet och bästa styrckjan vänte,
Thermed benåde oss, att vij trofaste blifve;
Och sedan evig ro i himmelen oss gifve.

Mariæ Bebodelse

Evang. Luc. I: 26–38. Ett berligt evangelium vij thetta måge kalla, Som sannerlig är tröstefult och nyttigt för oss alla. Ty bär beskrifs en örtegård, som bär sin frucht och blomma, Thes ädla växt skal komma oss til salighet och fromma. Maria örtegården är, ther till aff Gud utsedder, Och med Guds andes bimladagg befucktad och tilredder, Men sielfva blomstret Jesus är, som fins i thenne gården, Then oförskyldt aff nåde oss frå Gud är sänder vorden. Uti sin manndom see vij här vår Jesum herlig grönska, Och ger en sådan styrckjand krafft, som biertat monde önska. Nu Gudz son bar vårt kött och blod af kärlek på sig tagit, Så är vår själ med nåde prydd, vår syndesåår afftvagit. För ba vij öfver våra synd nog orsak bafft att qvijda, Men nu ba vij ett stadigt hopp om saligheten blijda.

Wintet mera är för ho

Thet vill bär englen Gabriel oss med sitt bodskapp vijsa,
Therföre skole vij vår Gud med mun och bierta prijsa.
Vij bedie tig, o Jesu kär, oss thet af nåde unne,
Att vij uti vårt bierta tig med trone afla kunne,
Och spöria tillväxt i vår siäl af andelige båfvor,
Af andans frucht, med trones liuss och kärlekzrijke gåfvor,
Med frögd och frid, longmodighet och tolemodsens kynne
Samt späko och sacktmodighet och kyskhetz ädla sinne.
Ab, att dock sådant kunde väl uti vårt bierta gömmas,
Tå kunde thet med rätta för en örtegård berömmas.
Ther i the bästa fruchter fins, som mann sig ville önska,
Ho thesse bar, bann skall och ther evinnerliga grönska.
1994 doo 1611

Söndagen Lætare.
ATKV w. Evang. Ioh. VI: 1–15.

Evang. Ioh. VI: 1-15.1 1984, si!
0 Gud, hvad see vij bär? En tämlig hoop och skara IT
Utaf femtosen man i öknen samman vara, lau buM
Tber intet annat fins än ijdel toma diskar,
Fem bröd alleen af biug och ther till med två fiskar,
Men hvad vill thetta dock förslå ibland så många? .
Thet är förpufftz förslag, som intet längre binner.
Än som till pungz och hvad för ögonen man finner.
Men sij vår Jesas här then rätte milderijke
Spijssmestaren bana är, then ingen har sin lijke;
När som tbe bröden fåå, ban tar i sina bänder,
Och sin tacksäyelse och bön till Gud upsänder.
Tå med förundran strax mann krafften bans förspörier,
Att thet, som lijtet är, fem tusen mann försörier.
Ja, hvad som meera är, all brist med mackt försvinner,
Af thet', som öfverbleff, tolff korgar mann här finner.

fiskar, 17

Ho vill förthenskull nu i brist och armodz fara
Misströsta på Gudz bielp och så klenmodig vara?
Ty Jesus lefver än och vill ännu bevijsa,
Att bann kann samma konst och rijkeliga spijsa

Aff lijtet förråd them, som honom fruckta, ähra,
Och vandra gudelig uti bans bud och lära.
O Jesa, föd vår kropp och spijsa ock vår siäl,
Så går oss här och ther evinnerliga väl.

Söndagen Judica.

Evang. Ioh. VIII: 8–59. Som

mann en bind förfölgia plä, tu, Jesu, jagad blifver, Man brukar tber till list och våld med dierfhet och stor ijfver. Sij, diefvulen är jägaren, som söker tig kring hvärfva, Hann bissar sina hundar fram, som skole tig förderfva.

The phariseer menar iag, som borde hel'ge vara,
The gillra här och ther för tig och ställa nät och spara,
The blåsa med försmädelse och jachten så anställa
Med raserij och gifftigt taal, att the tig måge fälla.

Tu, Jesu, står bär i vår stad och låter tig försmäda; Ändock tu aldels helig äst, med namnet diefvul bäda. En samarit tbe kalla tig och hvad mann kann upleta At kränckia tin oskyldighet, titt bierta att förtreta.

Ehvar tu äst, förfölja the titt lefverne och lära,
The sökia och upå alt sätt att tystna nid tin äbra.
Thet hade vij bordt undergå, tbet hade oss bort lijda,
Som viste så motvillelig tin lag att öfverskrijda.

Men sij, tu låter jaga tig som bindena then spaka,
Och vilt för oss all diefvuls styng ocb sielfva döden smaka.
O Jesu, gif tin nåd thertill, bär på att alltijd tänckja,
När våra fiender baata oss och sökja oss att kränckja,

Att vij tå uti tolemod tig kunne effter följa,
Och oss försvara som sig bör och sanningen ey dölja.
Lätt oss ock städse om titt ord rätt tänckja och rätt döma,
Att vij theraf må bafva tröst och thet i biertat göma,

På thet att dödsens faslighet hans grymma mackt oeh fara
Oss icke må till evig tijd til skam och skada vara.
Och kort: Lätt oss tin nådebielp uti all nöd besinna,
Att vij med tro och manlighet alt kunna öfvervinna.

Palm-söndagen.
Evang. 1 Cor. XI: 23–29.

T:

Jesus nu förrådder vardt, just tå i samma natt Vardt utaff honom väl betänckt then nattvarden insatt, Ther aff vij alle hafva tröst till lijff och salighet, Mot samvetetz orolighet och siälones förtret. Ett testament aff vicktighet, som theraff krafften fick, Att han bekräfftat med sig sielff, tá hann till döden gick. Theraf hans kärleek rönjas kann, then obegrijplig är, Och synes klart aff thetta värck, att han oss hafver kär. Sij, A hasveri gästebod var aff stor pomp och prackt, Mong berlig rätt och kostlig drick, ther var them förebrackt. Men intet sådant nämnas må med all sin dyrbarhet, Mot thetta Herrans gästebud, bvarined hann oss förseet. Ty såsom sielfva värden bär en bimmelsk konúng är, Så är ock thet en bimmelsk spijss, som bann för oss frambär. Ty bär är ey blott bröd tilstädz och drufvors ädle safft, Men Jesu saona kött och blod af särdels salig krafft. 20 Hans kött i bröd, bans blod i vijn för oss här gifves prijss, Thet bälst för siälen vara skall en saliggörand' spijss. För vårt förnufft, som kötzligt är, går thet väl icke ann, Att thet then stora bemlighet bär rätt begrijpa kann. Ty drages thet i tvifrelsmål hur' thet dock bär til går, Att man med thet, som synligt är, thet osyoliga får. Men nu gör Jesu klara ord oss bär om visse nog, Att hann bär vist tilstädes är, ty tå han brödet tog, Tager och äter, sade han, lekamen min thet är, Thesslijkes dricker, ty mitt blod är här i kalcken när. Na är hann eu alzmäcktig Gud, som rijkelig förmår, Att göra öfver alt hvad som förnufftet vårt förstår, Ty sku vij bär ey danta på men tro enfaldelig, Att hvad som Jesus bafver sagt, thet sker och visserlig,