Allenast att mann värdelig till thenne nattvard går,
Ty then, ovärdig kommer fram, för lijfvet döden får,
Men then, som värdig går ther till med ånger och med tro,
Får syndernas förlåtelse till sin siäls tröst och ro.
Then, säger iag, ovärdig är, then ingen ånger bar,
Ey eller tro, ey godt upsått, men dierft med ondska far,
Är full med oförsonlighet, med haat och bolery,
Med åcker och med giroghet, högfärd och fyllery,
Och icke hafver viljan till med sådant at affstå,
Utan alt bort åt sinnad är then mörcka väg att gå.
Men theremot then värdig är, som sin ovärdighet,
Sin svaghet stor, sin brist, sitt feel och synd förstår och vet,
Theröfver ängslas, bafver sorg och önskar hiertelig
I stadig tro på Jesum Christ: Min Gud, gör nåd med mig!
Och thervid hos sig upsåt har att tiena Gudi här
Uti sanskyldig hörsamhet och ha sin nästa kär.
Ty pröfve nu en hvar en sielf, then härtil komma vill,
Och gå ju ey så obetänckt och obered här till.
O Jesu giff oss tina nåd, at vij betänckie väl
Tin nattvardz höge värdighet, vår välfärd och vår siäl,
Helst i ty then, ovärdelig till thenne nattvard går,
För lijfzens tröst och salighet här sielfva döden får.
Berede tu förthenskull oss genom tin ande god,
Att vij botfärdelig med tro undfå titt kött och blod,
Och theraf hiertlig hugna oss, then tijd vij lefva här,
Till thes vi komma till titt bord uti titt rijke ther.
Ther ville vij heel väl förnögd med glädie skoda tig,
Och prijsa så tin godhet, oss bevist, evinnerlig.
Långfredagen.
Evang. Ioh. XIX: 30.
Ah sij, then allom lijfvet gaf,
Vår Jesus, sielff här lijder af.
Hvad monde thet betijda?
Then intet illa hafver giordt,
Aff then mann ingen svijk har spordt,
Här moste döden lijda.
Så skulle thet och äntlig skee,
Att frelsa oss af syndsens vee,
Ther i vij vore stadde,
Och blifvit vist i sådan nöd,
Ther Jesus ey then bittra död
Upå sig tagit hade.
Ho är, som icke seer thet här,
Att Jesus Christus har oss kår,
Som för oss dödat blifvit?
Hann, som är sielfver Gud försann
Och grymma dödsens öfvermann,
Har sig för oss utgifvit.
Att Jesus så förnedrat sig,
Thet är ju väl rätt underlig,
Ett ganska olikt byte.
Sij öfver Gudz son straffet kom,
Och syndaren förskontes, som
Är full med syndsens lyte.
Alt ondt och döden hade väl
Förtient then ondskefulla träl,
Som sig frå Gud utslutit.
Och Herren sielf, som vij thet see,
Här lijder död och hiertans vee,
Som intet hade brutit.
Ja thenne döden visserlig
Med skäl må kallas underlig,
Ty creaturen rördes
Af solenes förmörkat skeen,
Af jordens helleberg och steen
En sorg och klagan fördes.
Thet var en bitter dödsens nöd,
Ty Jesus led en svedfull död,
Theslijkes ingen smakat,
Som här förmedelst marter mång
Sitt lijff af Gudz ordz-fienders tvång
För Gudz skull ha försakat.
Hann dör ey uppå sängen blöt
Ey heller i sin moders sköt
Hemma i husset vijda.
Utan på hårde korssetz trää,
Fastspijkat och med bögde knää,
Hann moste döden lijda.
Ey eller Jesus, Herren kär,
Bland lärjungarna hänger här,
Såsom bland sina vänner,
Utan på korsset offras hänn
Emellan två ogerningzmänn,
Thenn hann slätt intet känner.
Hans hufvud gifz ey bolster här,
Menn hann en törnekrona bär,
Ther under hann affsomnar.
Och så heel nakot, bahr och blott,
Hårdt ängzlatt utaff dödzens skott,
I döden han bortdomnar.
Och kort: all dödzens bitterhet,
Meer ångst än man utsäya vet,
Tit ingen tunga hinner.
Ja sielfva helfvititz förtreet
Och the fördömdes osällheet
Hann smakar och befinner.
Ab, ho kann dock uttala här,
Hur fasslig sielfva synden är,
Som har afdaga tagit
Gudz enda son, then helige,
Och honom then oskyldige
Till sådan smälek dragit?
Ty skole vij nu med all flijt
Med dagelig botfärdig nijt
Till synden bära leda,.
Och tänckia therpå, huru svårt
Vår Jesus hafver plicktat hårdt
För henne dödzens sveda.
Med glädje skole vij och här
Then trohet, Jesus till oss bär,
Af thenne hans död skönja,
Och ho är then som icke kann,
Häraf såsom en christen mann
Ock fadrens kärlek rönja?
Min Jesus, gif att iag med tro
Må sökia tröst och finna roo
I thenne tins dödz lära,
Ty nu är dödat syndsens nöd
Genom tin oskyldige död,
Tig skee lof, prijss och ähra.
Heliga påske-dagen.
Evang. Marc. XVI: I-8.
Hvad har en silkesmatk dock meer, för thet nan spinner,
Än arbet och besvär? För lijf hann döden vinner.
Dock får han lijf igen och varder åter ny,
När hann har androm tient med silkesspinnery.
Så har vår Jesus ock för våra synder spunnit,
Och utarbetad sig till dödz och thermed vunnit
För oss en silkesdrägt, som är rättfärdighet,
Som gäller inför Gud, och en sann helighet.
Hann satte lijfvet till och lätt sig thet utöda.
Men seen på tredie dag upstog han frå the döda
Och tog sitt lijff igen, thet hann och sielff upgaff;
Ty eljest hade hann väl aldrig lagdz i graff.
Nu most' all dödzens mackt afmäcktas och försvinna,
Ty genom Jesu död vij honom öfvervinna.
För hans upståndelse och segervinning skull
Vår synd nu dödat är. Vår Gud hann är oss hull.
Thet gifver oss ock hopp, at vij med Herrans fromma
Upå hin sidsta dag en gång fram skole komma
Utur vår mörka graff, och så till lijfvet gå
Och utaff Herrans hand en evig glädie få,
Och med uphögde röst, med frögdemunn och tunga
För Herrans ansichte aff hiertat skole siunga:
Helig, helig, helig, på engla sätt och vijss,
Victoria, triumph, Gud vare loff och prijss!
Andra Påske-dagen.
Evang. Luc. XXIV: 13-35.
Hvad är vårt lefverne dock annat än en vandring,
I mot och med här fins ombyte och förandring.
Så snart vij komma till begynna vij gå bort;
Vår lijffztijd lijder snart, vår resa hon är kort.
Dock kann hon utan tvång och motgång aldrig vara,
Här fins oväder nog aff mycken ångst och fara;
Ty görs oss väl behof en trogen vänn och mann,
Then oss att vandra väl rätt undervijsa kann.
Thet vil nu frelsaren, vår Jesus, gerna göra,
Och oss then rätta väg till saligheten föra.
På hans ledsagande allenast alt beror,
Han är vår förare och bästa reese-bror
Ty bedie vij tig nu, o Jesu, Herre käre,
Med oss på vägen gå, oss undervijss och läre,
Näpss tu och tröste oss, ty thet behöfve vij,
Att vij ey fassna må i verldzens träck och dyy.
Lätt om tin smälek, om tin pjna och dödzfara,
Upståndelse och lijff vårt samtal städze vaara,
Och när vår resas slut och affton kommen är,
Så gack ey längre fram, utan tå blif oss när.
Lätt oss i dödsens stund med trona tig omfamna,
Att vij i himmelen med glädie kunne hamna.
Vår ögon öpne tå, att vij rätt känna tig
I tine herlighet och mackt evinnerlig.
|