Sidor som bilder
PDF
ePub

Tredie Påske-dagen.

Evang. Luc: XXIV: 36–47. Här see vij nu then rätta frid aff fadren till oss sänder, Then ock ifrå oss all ofrid borttager och affvänder. Och tbenne friden visserlig är Jesus, Gudz son kära, Then oss then rätta fridsens väg förkunna vill och lära. Tå thenne fridzförst födder vardt, tå hördes änglatunga Om thenne ädle fridzens tröst med frögd och glädie siunga. Så ock tå Jesus afsked tog aff lärjungarna sijda, Tillsade bann them thenne frijd, tå han geck till sin pijoa. Och åter, tå bann nu stod up, kom han med fridzens väder. Then hälssningzröst bann brukade, var then: Frid vare eder! Vij veta thet ju alla väl, att vij then frijden brutit, Som Gud bar fordom giordt med oss och then ifrå oss skutit. Ja hans ovänner vore vij, som väl förskyllat bade, Att bann ock med thet största straff oss här och ther belade, Och ingen var som kunde oss ur thenne nöden frelsa; Ty kom Gudz son, vardt menniskia, så och vår frijd och hälsa. Han lät ock för oss såra sig, bans blod thet vardt utgutit, Så vardt thet ädla fridzfördrag med Gud och menoskian slutit. Med englom ba vij också frid, som för vår välfärd sörja, Thet bodar 088 vår Jesus kär. Hvad kan man bättre spörja? Ther thenne friden findes bär, all ofrid most' försvinna, Och ther bäreffter skole vij then sälsta friden finna.

Fierde Påske-dagen.

Evang. Ioh. XXI: 1-14.

Min christen, merck, hvem see vij här?

Ho står bär vid haaffzstranden?
Thet är vår Herre Jesus kär,

Hann är igen för handen.
Hann är upstånden visserlig

Och sig här uppenbarar,
Ett fiskefänge underlig

Hans guddoms mackt förklarar.

Som strax och bans lärjungars skar

Aff thetta värcket sporde,
Att thet vist sielfva Herren var,

Som alla tecken giorde.

Thes rördes nu sanct Peder vid

Sig sielf, framt for the andra, Och gaff sig utur båten nid

I siön till landz att vandra.

Här syntes nog, ther Jesus är,

Må intet bögre skattas;
Ty tber bann är, är bielpen när,

Och kann tå intet fattas.

Han gaf them bröd, han gaf them fisk,

Ja mer än som behöfdes. Tillredde them en herlig disk,

Hvar af bans godhet pröfdes.

Han åt sielff med och vişte så

Med ord och gerning klara, Att hann, som alla kund' förstå,

Then samma moste vara,

Som först korssfest och dödat var,

Then mann i grafven lade,
Men nu igen var uppenbar

Ocb döden nedlagt hade.
Thet gifver oss och ett vist hopp,

Att effter thetta lijfvet,
När vij fulländat ha vårt lopp,

Oss ock skall varda gifvit
Med Jesu Christo att upstå

Ur våra mörcka griffter, Och så till lijfvet att ingå,

Tber Gud sin nåd utskiffter. Gif Jesu, att vid thenne nåd

Och tröst vij städze blifve, Och effter titt bälsame råd

Oss saligbeten gifve.

Första söndagen effter Påska.

Evang. Joh. XX: 19–31. Af Jesu mackt thet kommer vist, att oss förutan hinder, När som vij thet mann sökja rätt, förlåtes våra synder. Ty, tå nu öfverståndit var hans död ocb bittra pjna, Som hann rätt villig på sig tog och led för alla sina

Och nu som lefvandes igen ur grafven har framgångit,
Och vijst att hann all helfvets mackt bad nederlagt och fångit,
Som then oöfvervinnerlig en hielte var att nämna,
Then all vår vee och biertans sorg på satan kunde bämna.

Sij, tå, tå monde hann nu väl en trefald frid förkunna,
Men och therjämte nycklarna lärjungomen förunna,
Att läsa och att gifva löss, thet är: all synd förlåta
Them, som med sann bootfärdighet them ångra och begråta.

Therföre sij, än skönt oss har vår synd i grund förderfvat,
Så bafver dock lell med sin död vår Jesus thet förvärfvat,
Att bimmelrijksens nyklars krafft vi ock ännu befinna,
Och i vår syndesorg bos Gud för vrede nåden vigoa;

Ty Jesus, som alleda är vår tröst och sielfve lijfvet,
Har lempat här på iorden qvar och samma krafften gifvet
Till sina trogne sysslomänn, och skall i himlen gälla,
När the en skyldig syndeträl här frija eller fälla.

O Jesu Cbrist, til tig vår bön af bierta vij upsända
Att thenne skatt bebollas må hos oss till verldsens ända,
Ty tbes förutan vardom vij af syndsens fiätror trängde.
Och ther ifrå Gudz ansichte evinnerligen stängde.

*

Therföre tu, o Jesu kär, oss nådelig bevara,
Att synden ey må störta oss i sådan sorg och fara.
Lätt oss bär löses upp frå synd, lätt oss här nåde vinna,
Och sedan ther till evig tijd then rätta frijhet fiona.

Andra söndagen effter Påska.

Evang. Joh. X: 12-16. Si

lijtet som ett fåår för ulfven sig kann vackta, Så lijtet kuone vij för diefvulen oss ackta;'

Ty grimmig är hans mackt, bans list är alt för stor, Och theremot i oss en infödd svaghet bor.

Men, Gudi vare tack, som oss en berde gifvit,
Then oss til gagnz är född och för oss dödat blifvit,

Och thermed tagit bort then helfvits olfvens mod
Ocb088 som sina får förlossat med sitt blod.

Sitt berde embetz-tro bann ock ännu bevijser,
Att, hvart vij vända oss, hans biertans kärlek lijser,

Then ingen tunga nog med ord utsäya må,
Han söker oss igen när vij bär vilse gå.

Hann tecknar oss med Aijt, hann oss till pricka känner, Ocb oss försvarar väl, som sina fåår och vänner;

Hann förer oss i beet och för oss omsorg bär,

Ebvar vij gå och stå, är bar oss allom när. Hann lögar, tvettar 088 och med sitt blod oss reenar, Hann heelar våra såår ocb alt gott med oss meenar,

Hann bär 088 i sin famn och låter see sin nijt, Med idksamt vakande, med skötzell, anss och Aijt.

Ho skulle nu väll tå så otacksam sig vijsa,
Och Jesum icke för then goda beerden prijsa,

Som låter vårda sig om vår kropp och vår siäl,

Att thet så här som ther må gå them bådom väl ?
Tig, Jesum bediom vij: oss skone ocb bevara
För grimme affgrundz ulff och legoherders fara.

Gif trogne sysslomänn, som med titt belga ord
Och sacramenters bruk rätt sköta må tin biord.

Lär oss rätt känna tig och tin röst gerna höra
Och thet, vij bafve hört, med lefverne utföra;

Ocb sidst så för oss inn oti titt bimmels bo,
Uti titt fårehuss till evig frögd och ro.

Tredie söndagen effter Påska.

Evang. Ioh. XVI: 16-23.
The säkre verldzens barn af ingen motgång veta,
The blifva här förskont med tvång och korsens heta.

Alt hvad the kalla på, tbet faller them ock till,
Then ogudachtige får bvad han hafva vill.

Han gläder, frögder sig och brasker med sios lijke, Har här sitt paradijs och jordisk himmelrijke.

Men hvad häreffter blijr hann täncker minst upå, Att ban skall för sin frögd en evig pjna få.

Men tbe, som fruchta Gud, i verlden moste lijda,
Som Jesus sielff bar giordt, och under korset qvijda,

Ty theras lefverne och dageliga låt
År här förfölgelse med jämmer, suck och gråt.

Ther tiocka korsetz moln them svårliga förskräcker,
När Jesus till en tijd sitt ansichte betäcker.

Thet är så bans maner och underliga skick,
Ändock thet varar mann ett lijtet ögnablick,

Och någon liten tijd, så tager korsset ända,
Och moste sig vår sorg i frögd och glädie vända.

Så säger Jesus sielf och lägger thet thertill:
Att tijden komma skall, ther ban oss skoda vill,

Och vij sku honom see förutan ångst och fara
Uti bans herlighet, ther ingen sorg skall vara.

Menn frögd och glädie nog, som skall i biertat gå,
Then ingen, ho then är, skall taga oss ifrå.

Hielp oss, o Jesu Christ, när vij bär moste lijda,
Att vij med tålemod tin återkomst förbijda,

Och tag oss tå till, tig ur thenne jämmerdal
Uti tin herlighet och bimlens frögde sal.

« FöregåendeFortsätt »