Fierde söndagen effter Påska. Evang. Ioh. XVI: 5-15. Thet är mig nyttigt, Jesu kär, att tu till fadren gången, Och genom korsens död giordt mig aldeles fry, Förty iagh satt i block och band fast fängzlad och hårdt Ther i mig hade fört min synders tyranny. fången, Jag kann ock thet med sorg och ångst förut see och aftaga, För fadrenom och för hans stol rätt härdelig åklaga, Ah, var min trogne advocat, när satan mig försmäder, Och mana gott för mig, lät up tin nådes dör. Jag vet, att tu min talmann äst, then trolig mig förträder. Sänd mig tin helge and, som lärer mig och för. Lätt mig hans lärdom fölia rätt och höra, när hann straffer, Att iag all orättfärdighet affsäyer och affskaffer, Att iag här effter ey så meer må satan villig tiena, Sidst och för all ting ville tu mig thenne sällhet gifva, Att uti all min ångst så ock i all min nöd Tins förböns krafft, när fadrenom mins hiertans tröst må Lätt mig och häruti framhärda til min död. blifva, Så vil iag tig evinnerlig i saligheten prisa, Säll then, then rätta bönekonst af Jesu Christo lärer, Och brukar så sin bön, som ban oss budit bar; Hann får vist och sannfärdelig, hvad hann aff Gud begärer, Och när hann beder rätt, får han ett nådigt svar. Allenast uti Jesu nampn han bönen sin framställer Med tro och hörsamhet med hierta, siäl och mund, O Jesu Christ, vi bediom tig, oss tine nåd förunne, På thin förtienst och förböns krafft. Än ett är thet vij bedie, 1967 Christi himmelfärdz dag. Evang. Marc. XVI: 14-20. Så som en andlig örn vår Jesus vijser sig, Alt thetta skall nu ske till goda tig och mig. En örn begifver sig för ungarna i strid Mot ormsens stijng och gifft och lägger honom nid, Mot then helvitska orm och all hans mackt niddämpat. Som eliest ock en örn sielf ypnar sig sitt bröst, En örn ock flyger upp och sina ungar bär, Att ock alzintet diur, hvad nampn thet hafva må, Ja hvad mann eliest om en örn berömma kann, Hann undervijser oss och lärer med sitt ord, Om thetta talte hann, tå han upstånden var, Tå thetta nu var skedt, som vij här ha förmäldt, Tå vardt han tagen bort, och med sins almackts vingar Och hafver sig nu satt uti sin himmels högd På fadrens högra hand i herlighet och frögd. Att vij och lära må till himmelen upfara. Först här med tanckarna, med hierta och med mund, Med bön och stadig tro vår ädla siäl afsända, Giff, Jesu, tina nåd, att jämväl vij också Siette söndagen efter Påska. Evang. Joh. XV: 26. Så går, min christen, thet i thenna verlden till, Att man then aldramäst tilbiuder att bedröfva, Thet hafver frelsaren oss långt för thetta sagt, Att the, som älska Gud, them är thet förelagdt, Att lijda motgång här och Christi korss att bära; Så framt the ju en gång till Jesu salighet Och till hans herlighet och ro med alla fromma, Som hann ther til aff nåd förordnat och förseet, Åstunda hiertelig med glädie till att komma. Så bedje vij tig nu, o Jesu, herre kär, Låt dock tin anda god uthi vårt hierta blifva, Ty som hann visserlig en hugsvalare är, Så kann hann ock all sorg och frucktan frå oss drifva, Till thes vij ock en gång ifrå all ångst och nöd, Förfölgelse och tvång, tillika med hvarandra, Uti en lycklig stund, genom en salig död Förlossat frå alt ondt, till saligheten vandra. Heliga Pingst-dagen. Evang. Ioh. XIV: 24-31. Ab, Gud, hvad jämmer är här dock i thenne verlden vrånga, Hur' ängzla, qvälia, trycka oss dock våra synder många! Snart söker diefvulen med list och mackt att oss anfeckta, Och frester oss på monga sätt, att hiertat må försmäckta. Tå biuder verlden också til at haata och bedröfva, Tå qvälies vij aff mycken sorg af korss och vedermöda, Ther vij nu uti så stor sorg och anfecktningar många, Ther fadren nu med sonen är, är ock then helge anda, Giff oss, o Gud, för Jesu skull thens helge andes gåfvor, 1 Andra dagen Pingst. Evang. Joh. III: 16--22. hiertans sorg och usellhet, Hur har oss synden dårat Och giordt oss stor harm och förtret Och våra siälar sårat! O vee, thet var en osäll stund, Ett farligt fall thet kallas må, Som alt ondt med sig hade, Och oss fördömde giorde tå Och döden på oss lade, |