Sidor som bilder
PDF
ePub

Fierde söndagen effter Påska.

Evang. Iob. XVI: 5-15. Thet

bet är mig nyttigt, Jesu kär, att tu till fadren gången,

Och genom korsens död giordt mig aldeles fry, Förty iagh satt i block och band fast fängzlad och bårdt

fången, Tber i mig bade fört min syoders tyranny.

Jag kan ock thet med sorg och ångst förut see och aftaga,

Att Moses med sin lag thesslijkes satan mig
För fadrenom och för bans stol rätt härdelig åklaga,

Så att förlorat är all bielp förutan tig.

Ah, var min trogne advocat, när satan mig försmäder,

Och mana gott för mig, lät up tin nådes dör. Jag vet, att tu min talmann äst, then trolig mig förträder.

Sänd mig tin belge and, som lärer mig och för.

Lätt mig hans lärdom fölia rätt och böra, när hann straffer,

Förtag hos mig all synd, otro och säkerbet. Att iag all orättfärdighet affsäyer och affskaffer,

Ocb hugnar mig med last af tin rättfärdighet.

Att iag bär effter ey så meer må satan villig tiena,

Then aff tig redan dömd och öfvervunnen är, Till tbetta apsåt ville ta mig tina nåd förläna;

Thet beder iag nu tig, o Jesu, herre kär.

Sidst och för all ting ville ta mig thenne sällhet gifva,

Att ati all min ångst så ock i all min nöd Tins förböns krafft, när fadrenom mins hiertans tröst må

blifra, Lätt mig och häruti framhärda til min död.

Så vil iag tig evinnerlig i saligheten prisa,

När iag titt ansigte med frögd en gång får see. Jag vill tå berrlig prijsa tig med lofsång och ny vijsa.

Vij önskom till ett slut: 0 att thet snart må skee!

Femte söndagen efter Påska.

Evang. Ioh. XVI: 24-30.
Säll then, then rätta bönekonst af Jesu Christo lärer,

, Och brukar så sin bön, som ban oss budit bar; Hann får vist och sannfärdelig, bvad hann aff Gud begärer,

Och när hann beder rätt, får ban ett nådigt svar. Allenast uti Jesu nampn ban bönen sin framställer

Med tro och hörsambet med hierta, șiäl och mund, Thet är tbet bästa bönesätt, soin inför vår Gud gäller

Och aldrig slår oss felt och står på en fast grund. En sådan bön rätt nyttig är och bästa trösten gifver,

När motgång trycker oss, och vill oss nederslå.
Vår biertans glädie visserlig i oss fullkomnat blifver;

Ty Gud bapn börer oss, när vij rätt bedia må.
O Jesu Christ, vi bediom tig, oss tine nåd förunne,

Tin belge andes krafft och bijstånd oss betee,
Att, när vår bön förrättas skall, vi tå rätt bedia kunne,

Och gif att all vår bön uti titt nampa må skee ! På thin förtienst och förböns krafft. Än ett är thet vij bedie,

Att, när i ångst och nöd Gudz bielp fördröjer, tå, Vij tå vår, bön och säckande på fadrens kärlek stödie,

Thet gif oss Gud, vår Gud, them stora som och små.

[ocr errors]

Christi himmelfärdz dag.

Evang. Marc. XVI: 14-20.
Så som en andl'ig örn vår Jesus vijser sig,

,
Alt thetta skall nu ske till goda tig och mig.
Hans trohet sýnęs: bär, hans kärlek mau förspörier,
I ty att ban för oss som sina ungar sörger.
En örn begifver sig för ungarna i strid
Mot ormsens stijng och gifft och lägger honom nid,
Så har vår Jesus ock rätt manneligen kämpat
Mot then helvitska orm och all báns mackt niddämpat.

Som eliest ock en örn sielf ypnar sig sitt bröst,
Och gifver ungarna med blodet lijff och tröst,
Så ville Jesus ock till and’lig boot och hälsa
Oss med sitt egit blod förlossa, styrckia, frelsa.
En örn ock flyger upp och sina ungar bär,
Och vijser thermed nog, att hand them hafver kär.
Hann sina vingars skygd vidt öfver them utsträcker
Ocb them som bäst hann kann försvarar och betäcker.

Att ock alzintet diur, hvad nampa thet bafva må,
Med örnens unger kann sin mackt och vilia få.
Hann med sin höga iyckt them merckelig förlijser
Och till att iyga bögt them trolig undervijser.
Ja byad mann eliest om en örn berömma kann,
Alt, alt thet finnom vij uthi vår frelsar'mann.
Hann oss försvarar väl med sina nådevingar
Och med sin starcka krafft all våra fiender tvingar.

Hann undervijser oss och lärer med sitt ord,
Hvad bann med alfvar vill af oss skall blifva giordt.
Hann vill vij skole tro, ock låta oss ock döpa,
Och så vår trones lopp till saligbeten löpa.
Om thetta talte hann, tá han apstånden var,
Till sijna lärjungar, som hann bär lempad' qvar.
Befalte att the thet j hela verlden rijda
Med sitt predikande så skulle väl utsprijda.
Tå thetta nu var skedt, som vij bär ha förmäldt,
Och om lär-embetet baon bad' alt väl bestält,
Tå vardt han tagen bort, och med sins almackts viogar
Såsom en örn med hast sig up i bögden svingar,
Och hafver sig ou satt uti sin himmels högd
På fadrens högra band i berlighet och frögd.
Hann vill med sådan flyckt oss ett exempel vara,
Att vij och lära må till himmelen opfara.
Först här med tanckarna, med hierta och med mund,
Med dygdigt lefverne och uti dödzens stund
Med bön och stadig tro vår ädla siäl afsända,
Att hon sin bädanfärd till himmelen må vända.

1

Giff, Jesu, tipa nåd, att jämväl vij också
I sin tijd bimmelfärd med tig här holla må,
Att vij med örneflyckt förutan nöd och fara
Till tig upflyga högt och när tig evig vara.

Siette söndagen efter Påska.

Evang. Joh. XV: 26. XVI: 4.
Så går, min christen, thet i thenna verlden till,
Att map then aldramäst tilbiuder att bedröfva,

Som sig till Jesu ord och lära holla vill
Och all förfölielse ocb baat på bonom öfvá.

Tbet bafver frelsaren 088 långt för thetta sagt, Som synes aff hans ord och bälsosame lära,

Att the, som älska Gud, them är thet förelagdt, Att lijda motgång här och Christi korss att bära;

Så framt the ju en gång till Jesu salighet Och till bans berlighet och ro med alla fromma,

Som bann ther til aff nåd förordnat och förseet, Åstunda hjertelig med glädie till att komma.

Så bedje vij tig nu, o Jesu, herre kär, Låt dock tin anda god utbi vårt bierta blifva,

Ty som bann visserlig en bugsvalare är, Så kann bann ock all sorg och frocktan frå oss drifva,

Till thes vij ock en gång ifrå all ångst och nöd, Förfölgelse och tvång, tillika med hvarandra,

lycklig stund, genom en salig död Förlossat frå alt ondt, till saligheten vandra.

alt

[ocr errors]

Evang. I

Heliga Pingst-dagen.

Ioh. XIV: 24–31. Ab, Gud, hvad jämmer är bär dock i thenne verlden vrånga, Hur ängzla, qvälia, trycka oss dock våra synder många! Snart söker diefvulen med list och mackt att oss anfeckta, Och frester oss på monga sätt, att hiertat nå försmäckta.

Tå biuder verlden också til at haata och bedröfva,
På oss sin ondskas bitterhet och afvundz nijt att öfva.
Vårt eget kött uti vår barm ey heller frid oss gifver;
Ty thet alt bortåt retar oss och till at syada drifver.
Tå qvälies vij aff mycken sorg af korss och vedermöda,
Tå vill ock krankhet kroppens krafft borttaga och utöda.
Sidst träder också döden fram, then bårda, grymma gästen,
Till biertat måttar med sitt spiut och ger 088 sidsta resten.
Ther vij ou uti så stor sorg och anfecktoingar många,
Ey hade något gott försvar, bur monde oss tå gånga?
Men then, som bafver Jesum kär och lust hans ord att böra,
Hoss honom vill bann kommande med fadren boning göra.
Ther fadren nu med sonen är, är ock then belge anda,
Tben oss till en bugsvalare af Gud är sänd till banda.
Ehvad som vedrigt nämnas må, kan han ifrå oss jaga
Och med sin trösts bugsvalelse all ängslighet förtaga.
Giff oss, o Gud, för Jesu skull thens helge andes gåfvor,
Som är then rätta rijkedom och siālens bästa båfvor;
Så ville vij tig, Fader, Son, then Helge And thesslijke
Lofsiunga bär på jordene ocb ther uti titt rijke.

Andra dagen Pingst.

Evang. Jok. III: 16--22.
O biertans sorg och 'usellhet,
Hur har oss synden dårat

Och giordt oss stor barm och förtret
Och våra siälar sårat!

Ovee, thet var en osäll stund,
Tå vij förginge platt i grund,

Vid första fallet skedde.

Ett farligt fall thet kallas má,
Som alt ondt med sig bade,

Och oss fördömde giorde tå
- Och döden på oss lade,

« FöregåendeFortsätt »