Sidor som bilder
PDF
ePub

Fierde söndagen effter Påska.

Evang. Ioh. XVI: 5-15.

Thet är mig nyttigt, Jesu kär, att tu till fadren gången, Och genom korsens död giordt mig aldeles fry,

Förty iagh satt i block och band fast fängzlad och hårdt

Ther i mig hade fört min synders tyranny.

fången,

Jag kann ock thet med sorg och ångst förut see och aftaga,
Att Moses med sin lag thesslijkes satan mig

För fadrenom och för hans stol rätt härdelig åklaga,
Så att förlorat är all hielp förutan tig.

Ah, var min trogne advocat, när satan mig försmäder, Och mana gott för mig, lät up tin nådes dör.

Jag vet, att tu min talmann äst, then trolig mig förträder. Sänd mig tin helge and, som lärer mig och för.

Lätt mig hans lärdom fölia rätt och höra, när hann straffer,
Förtag hos mig all synd, otro och säkerhet.

Att iag all orättfärdighet affsäyer och affskaffer,
Och hugnar mig med lust af tin rättfärdighet.

Att iag här effter ey så meer må satan villig tiena,
Then aff tig redan dömd och öfvervunnen är,
Till thetta upsåt ville tu mig tina nåd förläna;
Thet beder iag nu tig, o Jesu, herre kär.

Sidst och för all ting ville tu mig thenne sällhet gifva, Att uti all min ångst så ock i all min nöd

Tins förböns krafft, när fadrenom mins hiertans tröst må

Lätt mig och häruti framhärda til min död.

blifva,

Så vil iag tig evinnerlig i saligheten prisa,
När iag titt ansigte med frögd en gång får see.
Jag vill tå herrlig prijsa tig med lofsång och ny vijsa.
Vij önskom till ett slut: O att thet snart må skee!

[blocks in formation]

Säll then, then rätta bönekonst af Jesu Christo lärer,

Och brukar så sin bön, som ban oss budit bar; Hann får vist och sannfärdelig, hvad hann aff Gud begärer, Och när hann beder rätt, får han ett nådigt svar.

Allenast uti Jesu nampn han bönen sin framställer

Med tro och hörsamhet med hierta, siäl och mund,
Thet är thet bästa bönesätt, som inför vår Gud gäller
Och aldrig slår oss felt och står på en fast grund.
En sådan bön rätt nyttig är och bästa trösten gifver,
När motgång trycker oss, och vill oss nederslå.
Vår hiertans glädie visserlig i oss fullkomnat blifver;
Ty Gud hann hörer oss, när vij rätt bedia må.

O Jesu Christ, vi bediom tig, oss tine nåd förunne,
Tin belge andes krafft och bijstånd oss betee,
Att, när vår bön förrättas skall, vi tå rätt bedia kunne,
Och gif att all vår bön uti titt nampn må skee

[ocr errors]

På thin förtienst och förböns krafft. Än ett är thet vij bedie,
Att, när i ångst och nöd Gudz hielp fördröjer, tå,
Vij tå vår bön och suckande på fadrens kärlek stödie,
Thet gif oss Gud, vår Gud, them stora som och små.

1967

Christi himmelfärdz dag.

Evang. Marc. XVI: 14-20.

Så som en andlig örn vår Jesus vijser sig,

Alt thetta skall nu ske till goda tig och mig.
Hans trohet synes här, hans kärlek man förspörier,
I ty att han för oss som sina ungar sörger.

En örn begifver sig för ungarna i strid

[ocr errors]

Mot ormsens stijng och gifft och lägger honom nid,
Så har vår Jesus ock rätt manneligen kämpat

Mot then helvitska orm och all hans mackt niddämpat.

Som eliest ock en örn sielf ypnar sig sitt bröst,
Och gifver ungarna med blodet lijff och tröst,
Så ville Jesus ock till and'lig boot och hälsa.
Oss med sitt egit blod förlossa, styrckia, frelsa.

En örn ock flyger upp och sina ungar bär,
Och vijser thermed nog, att hann them hafver kär.
Hann sina vingars skygd vidt öfver them utsträcker
Och them som bäst hann kann försvarar och betäcker.

Att ock alzintet diur, hvad nampn thet hafva må,
Med örnens unger kann sin mackt och vilia få.
Hann med sin höga flyckt them merckelig förlijser
Och till att flyga högt them trolig undervijser.

Ja hvad mann eliest om en örn berömma kann,
Alt, alt thet finnom vij uthi vår frelsar'mann.
Hann oss försvarar väl med sina nådevingar
Och med sin starcka krafft all våra fiender tvingar.

Hann undervijser oss och lärer med sitt ord,
Hvad hann med alfvar vill af oss skall blifva giordt.
Hann vill vij skole tro, ock låta oss ock döpa,
Och så vår trones lopp till saligheten löpa.

[ocr errors]

Om thetta talte hann, tå han upstånden var,
Till sijna lärjungar, som hann här lemnad' qvar.
Befalte att the thet j hela verlden vijda
Med sitt predikande så skulle väl utsprijda.

Tå thetta nu var skedt, som vij här ha förmäldt,
Och om lär-embetet hann had' alt väl bestält,

Tå vardt han tagen bort, och med sins almackts vingar
Såsom en örn med hast sig up i högden svingar,

Och hafver sig nu satt uti sin himmels högd

På fadrens högra hand i herlighet och frögd.
Hann vill med sådan flyckt oss ett exempel vara,

Att vij och lära må till himmelen upfara.

Först här med tanckarna, med hierta och med mund,
Med dygdigt lefverne och uti dödzens stund

Med bön och stadig tro vår ädla siäl afsända,
Att hon sin hädanfärd till himmelen må vända.

Giff, Jesu, tina nåd, att jämväl vij också
I sin tijd himmelfärd med tig här holla må,
Att vij med örneflyckt förutan nöd och fara
Till tig upflyga högt och när tig evig vara.

Siette söndagen efter Påska.

Evang. Joh. XV: 26.

[blocks in formation]

Så går, min christen, thet i thenna verlden till,

Att man then aldramäst tilbiuder att bedröfva,
Som sig till Jesu ord och lära holla vill
Och all förfölielse och haat på honom öfva.

Thet hafver frelsaren oss långt för thetta sagt,
Som synes aff hans ord och hälsosame lära,

Att the, som älska Gud, them är thet förelagdt, Att lijda motgång här och Christi korss att bära;

Så framt the ju en gång till Jesu salighet Och till hans herlighet och ro med alla fromma,

Som hann ther til aff nåd förordnat och förseet, Åstunda hiertelig med glädie till att komma.

Så bedje vij tig nu, o Jesu, herre kär, Låt dock tin anda god uthi vårt hierta blifva,

Ty som hann visserlig en hugsvalare är,

Så kann hann ock all sorg och frucktan frå oss drifva,

Till thes vij ock en gång ifrå all ångst och nöd, Förfölgelse och tvång, tillika med hvarandra,

Uti en lycklig stund, genom en salig död Förlossat frå alt ondt, till saligheten vandra.

Heliga Pingst-dagen.

Evang. Ioh. XIV: 24-31.

Ab, Gud, hvad jämmer är här dock i thenne verlden vrånga,

Hur' ängzla, qvälia, trycka oss dock våra synder många! Snart söker diefvulen med list och mackt att oss anfeckta, Och frester oss på monga sätt, att hiertat må försmäckta.

Tå biuder verlden också til at haata och bedröfva,
På oss sin ondskas bitterhet och afvundz nijt att öfva.
Vårt eget kött uti vår barm ey heller frid oss gifver;
Ty thet alt bortåt retar oss och til at synda drifver.

Tå qvälies vij aff mycken sorg af korss och vedermöda,
Tå vill ock krankhet kroppens krafft borttaga och utöda.
Sidst träder också döden fram, then hårda, grymma gästen,
Till biertat måttar med sitt spiut och ger oss sidsta resten.

Ther vij nu uti så stor sorg och anfecktningar många,
Ey hade något gott försvar, hur monde oss tå gånga?
Men then, som hafver Jesum kär och lust hans ord att höra,
Hoss honom vill bann kommande med fadren boning göra.

Ther fadren nu med sonen är, är ock then helge anda,
Then oss till en bugsvalare af Gud är sänd till handa.
Ehvad som vedrigt nämnas må, kan han ifrå oss jaga
Och med sin trösts hugsvalelse all ängslighet förtaga.

Giff oss, o Gud, för Jesu skull thens helge andes gåfvor,
Som är then rätta rijkedom och siälens bästa håfvor;
Så ville vij tig, Fader, Son, then Helge And thesslijke
Lofsiunga här på jordene och ther uti titt rijke.

1

[ocr errors]

Andra dagen Pingst.

Evang. Joh. III: 16--22.

hiertans sorg och usellhet,

Hur har oss synden dårat

Och giordt oss stor harm och förtret

Och våra siälar sårat!

O vee, thet var en osäll stund,
Tå vij förginge platt i grund,
Vid första fallet skedde.

Ett farligt fall thet kallas må,

Som alt ondt med sig hade,

Och oss fördömde giorde tå

Och döden på oss lade,

« FöregåendeFortsätt »