En tymlig och en evig död; Ty lagen, satan, helfvetit, Hvar en aff them utkräfver sitt, Sin rätt i oss at fästa; Then, oss förbrår vårt syndabrott, Then, frestar oss med mordske skott', Then vill oss slätt upsluka. Ah, jämmer, gråt och klaga-röst, Hvart ut vill thet dock lända? Hvar finnom vij dock hielp och tröst, Hvart skole vij oss vända? Vij vete sielfva intet råd, Så framt Gud ey gör med oss nåd, Så moste vij förtvifla. Men hör, tin Jesus säyer här Och tröstelig förkunnar: Att fadren hafver verlden kär Och henne alt gott unner. Förthenskull, henne till stor mon, På thet han genom sådan död Them, som här vore stad i nöd, Fullkomlig skulle frelsa. Att ingen, ingen skull' förgå, Gud vare tack för thenne tröst, Genom sin son har återlöst, Att vij nu kunna vara Rätt trygge om vår salighet, Gud, lätt oss thet besinna! Tredie dagen Pingst. Evang. Ioh. X: 1–11. Här mond' ett andligt fårabus för våra tanckar falla, Ther uti Gud vil sina fåår med nåd och sanning styrckia. Till ingång uti thetta hus har Gud sin son förordnat, Jag säger här att dören är vår frelsare, then fromma, Ty the sku gå här ut och inn, ett gott och fult beet finna, O Jesu, med titt helga blod är iag i dopet tvagen, Och ther af infödd oförstånd med mig så monde hända, För ingen fattig syndare, som står på bättringz trappar, The tiufvar och the röfvare med mackt styr' och afväre, Men våra rätta herdars röst och hälsosame lära, Fierde dagen Pingst. Evang. Joh. VI: 44—51. Thet tror jag vist och fast, att ingen här är till, Then icke gerna till sin Jesum komma vill. Men dock så äre få, som thet hos sig besinna, Att ingen af sig sielf then rätta väg kann finna, Med mindre fadrens nåd oss drager med sitt ord, Thet med predikande oss allom är kungiordt. Then ock rätt salig är, som thet af fadren hörer, Ty thetta medlet oss till Jesu kunskap förer Then känner vist sin Gud och Jesum utan flärd, Then genom ordetz krafft aff Gudi sielf är lärd; Ty hann, hann drager oss väl fram med tväggehanda: Utvärtes med sitt ord, invärtes med sin anda. O, visserlig är then rätt säll och lyckelig, Ty genom sådan drägt then rätta tron han vinner, Ty Jesus lofvar sielff och thet här säyer till, Att honom på hin dag hann vist upväckia vill.' Så är nu Jesus ock för then skull dödat blifvit, Och har för verldsens lijff sitt egit kött utgifvit. Hann är thet lijfzens bröd, som är hijt kommen nid Att hann thet jordiska med flijt tillbaka sätter, Sij, han skall aldrig dö, men theraf glädia sig, Min Gud, så drag tu mig till Jesum, tin son kär, Att iag på honom tror, then tijd iag lefver här, Så veet iag, att han skall sin hand till mig utsträckia Och mig på domedag till evigt lijff upväckia. Söndagen Trinitatis. Evang. Ioh. III: 1—15. Then en gång salig blifva vill, för all ting moste tro Att tree personer äre, som uti gudom bo. Och hoo, som sådant icke tror, han vist fördömder är, Och hafver ingen salighet ey här, ey heller ther. Dock moste mann här väl see till, att mann thet rätt förstår, Min christen, vet, en särdeles person Gud fader är, Som alt, hvad till är, skapat har och hafver therpå ackt, Med mindre efter Jesu tal hann varder föd på nytt Ty eljest är och blifver kött thet, som är födt af kött, Såsom thet vist är anda, som af andanom är födt. Then, nyfödd är, på sådant sätt får lijff och salighet För herrans Jesu Christi skull, som hängdes upå träet. Ho, som nu fast på honom tror och ther af tröster sig, Och sidst uti Gudz rijke oss alt effter titt behag Ändock Första söndagen efter Trinitatis. Evang. Luc. XVI: 13-31. ndock ett skynand lius i hela verlden lyser, Som oss then rätta väg till saligheten vijser, Änskönt ock Gudz ordz röst i landet går med mackt, Så äre dock rätt fåå som gifva therpå ackt. The stoppa öronen igen och intet höra, När hann besväria vill, på thet hans konst ey må Så giorde visserlig ock fråtzaren then rijke Men Mosen med sitt tal och the propheters lära Then ussle Lazarum hann aldeles förgat XIII: 10. |